tinak.blogg.se

Fraser Island

Rainbow Beach heter orten som vi skulle åka till Fraser Island ifrån. Det är ännu ett litet ställe som lever på turismen, ska man åka till Fraser Island åker man antingen härifrån eller Hervey Bay. Tre backpacker-hostels är granne med varandra, där i princip alla kommer för att åka på tre dagars tur med stora 4WD på världens största sandö. Vi skulle bo på den i mitten, Dingo's, och kom fram i måndags dvs dagen innan vi skulle åka iväg för att vara med på den obligatoriska briefing inför resan med den grupp man ska åka med. På Dingo's är det en väldigt speciell stämning, då alla som bor där antingen har varit på Frasers redan (är övertrötta, är täckta med sand och glada) eller ska åka dit snart (är smått lugna och något förvirrade). Under briefingen fick vi träffa alla 30 pers, vi blev indelade i våra grupper som delar på mat och sitter i samma bil, fick kolla på många säkerhetsvideos om att köra på sand och hur man ska bete sig mot dingos som lever på ön och fixa med annat praktiskt inför resan. Oftast är man i grupper om 8 pers, men vår grupp blev så liten som 5 då några blev sjuka dagen för avresa. Vi trodde att några skulle hoppa in i vår grupp då, men tydligen fanns det ingen flexibilitet för detta så vi fick mer utrymme i bilen och mer mat per person - inte så illa.
Jag, Nils, Michael från England, Janina och Shari från Tyskland - Team Delta Five - satt i den första bilen, tillsammans med vår tour guide Brendan, som körde. Den första bilen får endast köras av guiden, de andra tre som kör efter får alla i gruppen turas om att köra. Då alla trettio i gruppen hade körkort så blev det väldigt lite körtid när man skulle turas om, så jag struntade i det och satt längst fram bredvid Brendan hela tiden och var väldigt nöjd med att ha den bästa utsikten och en bekväm plats under de bitvis väldigt gropiga vägarna. De flesta andra bytte bilar lite då och då, dels för att andra skulle få köra och dels för att socialisera. I slutändan fick vi fler tyskor i bilen, och vår guide tog varje tillfälle att använda sig av både sina tyska och svenska språkkunskaper, som var ovanligt imponerade med tanke på att han inte har pluggat något utav språken.

Första dagen, och vi ska köra ett par mil på ön till vi kommer till campingen, med ett par stopp på vägen. Det var svåra förhållanden då tidvattnet var högt och fortfarande var på väg in, samtidigt som den starka vinden bidrog till vågor över stranden - vilket är "vägen" man kör på. Vi kom iallafall fram till vårt turiststopp för dagen: Lake Wabby. För att komma dit tar man en halvtimmes promenad genom skogen, för att sedan hamna på en riktigt stor sanddyna. Själva sjön är en insjö, som har bildats av att den massiva sanden som har trängt in vattnet, så det blir som vatten i en skål. Sandbacken som leder fram till vattenbrynet är brant, och många testade att rulla nedför backen in till vattnet, eller springa ned och hoppa in i den ganska djupa sjön (pga "skåleffekten" blir den djup snabbt, djupaste stället var 13m). Vattnet var rent och fint sötvatten, och trots att det var kallt tog även jag ett litet dopp, och njöt av den underbara miljön runtomkring.

Efter lunch och en lång och ganska svår resa i kamp med tidvattnet (som gjorde det till ett roligt biläventyr), kom vi till slut fram till campingen. K'gari är i aboriginsk ägo, en stor camping där andra grupper som gör samma tur, bor på. Sammanlagt ca 140 personer sov i tält 2-3 pers, lagade mat tillsammans i våra bil- och matgrupper, samlades kring den stora lägerelden för att socialisera och dansade på den takbeklädda dansbanan. Vi hade fått höra väldigt mycket om att dingos vill få tag på allt som luktar mat, och därför var vi väldigt noggranna med att lämna alla våra ryggsäckar och mat i bilarna och i släpvagnen. Många s.k. skräckhistorier hade vi hört om folk som lämnat mat framme första kvällen, och efter att dingos släpat med sig allt de kunnat hitta, inte haft någon mat kvar för resterande tid och därmed tvingats gå hungriga två dagar. Den andra kvällen fick vi se detta med egna ögon: en av de andra grupperna som kommit dit samma dag hade lämnat en av sina lådor full med mat på marken, nära köksområdet. En dingo, som hade varit i närheten hela kvällen, tog tillfället i akt och släpade med sig allting i lådan. Det var inte mycket att göra för den gruppen, när en dingo väl har fått tag på någonting är det alldeles för farligt att försöka få det tillbaka.

K'gari är för övrigt det aboriginska namnet för Fraser Island, som betyder "paradis". Detta hittade jag på Wiki:
According to Aboriginal legend, when humans were created and needed a place to live, the mighty god Beiral sent his messenger Yendingie with the goddess K’gari down from heaven to create the land and mountains, rivers and sea. K’gari fell in love with the earth’s beauty and did not want to leave it. So Yendingie changed her into a heavenly island – Fraser Island.

Den andra dagen började vi med att köra till Champagne Pools, vilket är klippbassänger där vågorna från havet slår mot stenarna och bildar mycket skum. Tyvärr smakade inte skummet från saltvattnet som champagne, vilket hade varit önskvärt då man fick sig några ofrivilliga sup eftersom det var ännu en blåsig dag och vattnet slog hårt mot stenarna. Efter det körde vi till Indian Head, vilket är en klippudde med den bästa utsikten över havet och ön. Namnet härstammar tydligen från när Captain Cook seglade förbi ön, och såg aboriginer på udden, vilket han trodde var indianer. Ibland brukar man se valar, delfiner och hajar i vattnet därifrån, men det var alldeles för blåsigt när vi var där för att några av dessa skulle dyka upp.

Eli Creek blev dagens sista stopp, en å som flyter ut mot havet som man kan flyta med i. Det hela blev som en åktur i naturens nöjespark. Vattnet var riktigt kallt, men det var roligt att åka med i strömmen i ån, utan att behöva göra så mycket mer än att ta ett litet simtag då och då.

Tredje dagen, torsdag, och vädret var inte heller denna dag strålande, då solen inte riktigt ville komma fram ordentligt. På stranden stannade vi till vid ett stort skeppsvrak från början av 1900-talet. Historien förtäljer att S.S. Maheno brukade vara ett lyxfartyg som seglade mellan Skottland och Australien. När skeppet blev för omodernt för att fortsätta användas, blev det sålt till japanerna, och under färden dit hamnade det i en cyklon och några dagar senare hittades det vid Fraser Island. Idag är skeppet ett av öns största landmärken. Med stoppet vid skeppet var vi alla glada på vårt övertrötta vis, då vi också skulle till en av de största sevärdheterna på ön: Lake McKenzie.

Sjön ligger lite inåt i ön, och efter en väldigt svår och gropig sandväg dit var alla lite snurriga när vi klev ur bilarna. Lake McKenzie har precis som Whitehaven Beach vit sand som består till stor del av silica (kisel), och det var riktigt ljust och vackert. Folk lekte boll i vattnet och några av oss passade på att göra en lättare bodyscrub med sanden. Nature's spa funkar bra.
Vi hann med en kort lunch, och sedan var det dags att ta sig tillbaka till det stället på stranden som bilfärjan skulle plocka upp oss ifrån. På vägen från färjan första dagen körde vi på stranden hela tiden, men nu blev vi tvungna att köra igenom ön, på en väldigt gropig och framförallt grusig väg på ca 1 mil. Då vi satt i första bilen blev vi inte särskilt drabbade, desto roligare var det att se på de i baksätet i bilarna bakom som hade råkat somna med fönstret öppet. En kille såg ut som att han hade blivit 40 år äldre, med all gråvitt damm som hade lagt sig på ansiktet och i håret.

Väl tillbaka på fastlandet körde alla bilar tillbaka till Dingo's där vi hade börjat på tisdagen. Ett kort gruppmöte med vår guide, plocka ur våra lådor och ta för sig av det som har blivit över i matväg. För oss i Team Delta Five blev detta ganska mycket, i jämförelse med Team C som bestod av åtta killar som inte hade mat kvar till den sista lunchen på ön. Vi kom tillbaka trötta, med sand överallt, och glada. Efterfest på Dingo's var givet, och det var mycket folk då vi var två grupper som hade kommit tillbaka samma dag. Dessutom var det Karaoke Night, och de första fem som sjöng fick en gratis kanna öl/cider i baren. En kväll som passade mig perfekt helt enkelt, och efter att baren i Dingo's hade stängt satte vi oss på stranden - man kan aldrig få nog av en stjärnprydd natthimmel där Vintergatan syns klart och tydligt.
Fraser Island var definitivt ett äventyr, speciellt med tanke på att köra 4WD på sand, som ständigt ger föränderliga förhållanden. Vi var med i en bra grupp, alla var schyssta och trevliga och vänner fick man definitivt på vägen. Vår grupp myntade ett uttryck som visade sig bli välbeprövat: "do the dingo". Den videon om dingos vi hade fått se på vår första briefing visade hur man skulle korsa sina armar över bröstet och långsamt backa bakåt om man stöter på en dingo. Våra guider försäkrade oss att detta absolut inte hjälper mot en aggressiv dingo. "Do the Dingo" blev därför ett uttryck för att försöka fly från en (jobbig) person "lite diskret", helst med armarna korsade över bröstet och långsamt backande bakåt. Många tillfällen fick folk att utnyttja detta, vilket självklart blev roliga historier att berätta dagen efter. Vi kom tillbaka från världens största sandö som de flesta andra grupper med bra stämning: trötta, sandiga och glada.

(Team Delta Five och vår skäggige guide)

Rainbow Beach

Lite extra vänner blev vi med två tyskor i gruppen, Julia och Corinna. De skulle stanna några nätter till på Dingo's innan de skulle köra norrut, och vi som är påväg söderut men har det hur lugnt som helst, stannade också några extra nätter. På fredagen tog vi oss till stranden och solade och surfade. Riktigt fin dag, samtidigt som jag fick veta att den första snön hade fallit i södra delarna av Sverige. Grattis på er! Vi fick lida av smärre solsting istället, det var riktigt synd om oss.

Fredagkvällen bjöd på ännu mer sång, då vår tour guide Brendan och hans kompis skulle trubadura på Dingo's. Undertecknad blev uppbjuden på scen för att sjunga lite till gitarr- och bongokomp, vilket var ett roligt initiativ, och som tack fick man dessutom en pint cider. Kvällen kunde såklart inte bli dålig efter detta.
Lördagen bjöd på ännu en bra dag på stranden, och Nils bestämde sig för att köpa Corinnas pro-surfbräda, som hon hade fått gratis av den kille hon hade köpt sin bil av här i Oz. Till middag ville Julia att vi skulle laga något svenskt, och i brist på andra idéer (och med tanke på vår backpacker-budget) lagade vi pyttipanna. Då det alltid händer något i baren på Dingo's var det denna kväll dags för party games. Tillsammans med en amerikan och en tjeckisk kille gick vi med på att vara med i en av tävlingarna - The Mummy. Med hjälp av tre toarullar skulle man linda in en person med dessa och skapa den bästa mumien. De andra gjorde ett riktigt bra jobb med att linda in mig från topp till tå, så när tiden äntligen hade runnit ut så kändes det som att vara i en riktigt varm och koldioxidfylld bastu. Att lida av klaustrofobi i det läget hade inte varit en hit. Självklart vann vi. Ännu en bra kväll, som avslutades med en lägereld med några locals(!) på stranden.

Söndagen, igår, var det till slut dags att åka vidare. Lite sega i starten, och våra tyska vänner som skulle åka tidigare än oss fick oturligt nog punka på en av bildäcken, så de fick vinka av oss istället för tvärtom. Två timmar söderut till Noosa, och på vandrarhemmet fick vi gratis grillad varmkorv till middag. Sedan vi kom hit igår kväll har det faktiskt inte varit så strålande väder. För första gången på länge vaknade jag inte en enda gång på morgonen av att det var för varmt i bilen. Idag har det varit mulet och endast 20 grader, vilket betyder att jag inte kan ha på mig korta shorts och flip flops, vilket betyder att det är "kallt".