Queenstown - Adventure Capital of the World!

 
 
Sent på fredag eftermiddag kom vi fram till Queenstown. Vägen mellan Wanaka-Queenstown är minst sagt dramatisk, då vi körde genom smala bergsvägar, och vi passerade flera ställen som erbjuder olika sorters galna bungyjumps/swings. Bungyjumps startades/skapades här i NZ, rättare sagt i Queenstown, 1988, vilket vi har fått höra mycket om de senaste veckorna. Så denna stad vid sjön Wakatipu, som är omgivet av höga berg och djupa dalar, har mycket att erbjuda vad gäller äventyrsaktiviteter. Vi stannade till vid Kawarau bridge, som är känt som ”home of bungy”. 43 m ner till floden, var det här som det första bungyjumpet utfördes.
 
I Queenstown har vi nu stannat över helgen, och mött upp folk som vi har rest med sedan tidigare, både planerat och spontant. Det blir lätt så eftersom många väljer att stanna i denna stad lite längre. Och då det har varit tvunget att säga adjö till de flesta, har vi utnyttjat denna lilla stads stora nattliv, vilket har resulterat i att jag nästan har tappat rösten – speciellt då vi igår natt såg OS-finalen mellan Sverige-Kanada i den största sportbaren. Det var packat med endast glada svenskar hockeygalna kanadensare, och det var god och trevlig stämning.
En annan ”must-do” här i stan, är tydligen att äta på det mest populära hamburgerstället i stan – Fergburger. Då alla, verkligen alla, älskar deras hamburgare så var vi självklart också tvungna att testa. Man får definitivt valuta för pengarna.
 
Många kommer till Queenstown för att söka jobb, då det finns ganska mycket för att vara en så liten stad. Men det är den ultimata turistorten i NZ, då det lockar folk för både sommar- och vinter(skid)säsongen. Det lockar annars folk från hela världen, och i alla olika åldrar, så de har mycket att erbjuda här förutom festande. Då det är ganska långt söderut nu, och har ganska skiftande miljö, så kan det bli rätt kallt här även på sommaren – på nätterna har det blivit så kallt som 5 grader!
 
 
 
Då jag har gjort ganska mycket redan i NZ, kände jag mig ganska nöjd rent aktivitetsmässigt, efter att jag hoppat Ledge Swing. Man sitter lite som i en gunga, och åker i full fart i en pendelliknande rörelse, 450m över Queenstown – en helt fantastisk utsikt! Och väldigt roligt var det, även om jag var lite nervig innan.
 
Sista dagen idag, och Nils åkte iväg för en halvdag canyoning, då man i princip klättrar, seglar ner och hoppar in i iskallt flodvatten – alla som har gjort det tycker det är riktigt kul. Själv har jag gått en promenad längs sjön, och organiserat lite inför avresa imorgon söderut. Ikväll möter vi upp några vid en pub längs med hamnen som har livemusik varje kväll.
Queenstown över helgen har varit perfekt, jag tror inte jag hade velat stanna längre än så. Så för denna korta period så har staden levererat! Och jag åker härifrån något krasslig, men nöjd.
 
 

South Island: West coast & början av Southern Alps

Wellington – Abel Tasman

 

Upp tidigt på morgonen för att ta färjan över till Picton, på södra ön. Jag trodde att Twinkles, vår busschafför, skämtade först när han sade att det skulle ta tre timmar. 3,5 timmar tog det med färjan, för att vara exakt. Inte för att det är särskilt långt mellan öarna egentligen, utan för att vi på väg till orten Picton åker in i Marlbourough Sounds, så då måste man väl inte åka lika snabbt. Picton såg ut som en charmig liten semesterort, som jag gärna hade stannat över någon natt, och det är många som tycker att det är konstigt att Stray inte har med Picton som ett övernattningsstopp. Så vi åkte vidare, redan ganska försenade då färjan hade en något försenad avgång. Hela dagen gick åt till resande, vilket ingen tyckte var särskilt roligt. När vi väl kom fram till vårt boende vid Abel Tasman National Park, var klockan redan efter sju på kvällen. Här skulle vi som tur var stanna i två nätter, då det finns mycket vackert att se (området här har flest soltimmar i hela landet) och roligt att göra. Då vi bodde på ett campingområde, tog vi chansen att spara lite pengar och välja glamping-alternativet för vårt boende.

 

 

 

Morgonen efter skulle Nils paddla kajak hela dagen, men jag hade andra planer: nu var det äntligen dags för en skydive! Vi var ett litet gäng som blev upplockade 6.30 på morgonen. Efter att smidigt och effektivt ha gått igenom allting med oss var det dags att sätta sig i planet – det var en strålande, solig alla hjärtans dag-morgon. Nervös hade jag hunnit bli vid det här laget, men min instruktör var van och lyckades lugna ner mig ganska bra. När jag väl satt där på kanten av flygplanet gick allt så fort – jag hann knappt titta ned eller bli rädd innan vi hoppade ut! Att hoppa ut från planet var nog den konstigaste, häftigaste känslan någonsin – de där första sekunderna innan man fångas upp av luftmotståndet och ögonen försöker fokusera på någon punkt fast allt är överallt, och hjärnan försöker ta in alla intryck och förstå vad det är man egentligen håller på med. Själva fritt fall kändes inte alls som att man föll, man bara flöt på luften medan det blåste och tjöt runtomkring en, och jag tyckte det var lite svårt att andas. Men sedan var de 45 sekunderna över fort, och vi bromsades upp av fallskärmen som vecklades ut, och allt blev tyst och lugnt. Det var härligt att långsamt flyga ner till marken, och det var fantastisk utsikt hela vägen ner! Efteråt kände jag mig bara lugn av allt adrenalin och hormoner som hade frigjorts. Hela dan gick man runt med känslan av att ha ”åstadkommit något”. Tillbaka till nationalparken, gick jag längs med stigen där det finns lite små stränder och vikar, och hittade en liten undangömd vik där jag låg i solen alldeles själv och doppade mig i det klara, turkosa vattnet.

 

 

 

Abel Tasman – Punakaiki/Greymouth

 

Nu var det dags att resa nedåt på södra öns västkust, där det är som mest glesbefolkat. Hela landet har 4,5 miljoner invånare, varav endast 1 miljon bor på södra ön.. Och då södra ön är betydligt större än den norra, är det redan ganska glesbefolkat här.

Egentligen skulle vi ha bott i en mysig ort vid stranden vid namn Punakaiki (Pancake Rocks), men tydligen hade andra boende dagen innan starkt protesterat mot att en ”Stray-bus” skulle stanna där, så då fick vi åka vidare till Greymouth istället. Det blev ännu en dag på bussen, med några få korta, stressade stopp. Vi fick skynda oss igenom både en sälkoloni och Pancake Rocks, där klippformationerna verkligen ser ut som platta stenar som har staplats på varandra.

Greymouth, som med sina 14 000 invånare är den största staden på västkusten, hade verkligen ingenting att erbjuda. Vi var alla väldigt glada att hostelet vi bodde på hade gratis wifi!

 

 
 

Franz Josef

 

Dags att ta sig från västkusten till lite mer inåt land, och början av the Southern Alps. Dock var vi tvungna att åka sent från Greymouth, då bussen skulle vänta in lite folk som kom med tåget vid lunchtid. Så för att inte kasta bort hela morgonen, blev vi skjutsade till en vandringsled som tog oss till ett fint vattenfall. Sedan blev det till att sitta på bussen igen.. Sen eftermiddag kom vi fram till den lilla turistorten Franz Josef, som påminner om en skidresort. Här har man ganska smidig tillgång till glaciärerna Franz Josef och Fox Glacier, och därför har man byggt en liten ort endast för alla turister som kommer hit. New Zealand, som består av bergs/vulkanöar, har ungefär 3500 glaciärer. Vad som slog mig först var att landskapet har berg med snötäckta toppar året om, bredvid andra berg som är helt beklädda med tät, regnskogsliknande träd. Vårt boende här visade sig vara rätt schysst, med en mysig bar och en stor utomhusjacuzzi som jag använde mig av i princip direkt efter att vi hade checkat in. Här skulle vi stanna i två nätter, då vädret här oftast är ganska dåligt och alla spännande aktiviteteter – bl.a. skydive, och att med helikopter bli flugen upp till glaciären för några timmars vandring – är väldigt beroende av väderleken, får man lite mer tid på sig att faktiskt hinna göra något sådant.

Vi hade inga planer på att göra några av de väldigt dyra aktiviteterna, utan vi bestämde oss istället för att vandra själva till den punkt där man kan komma närmast botten av Franz Josef glacier. En väldigt lätt vandring jämfört med Tongariro, och det var coolt att kunna se bilder och jämföra hur mycket isen har dragit sig tillbaka jämfört med bara några år sedan.

Under kvällen satt vi och hängde med alla andra i baren, medans Vinter-OS visas på tv-skärmarna. Pga tidsskillnaden blir det dock inte så mycket spännande att se på.  

 

Franz Josef – Lake Wanaka

 

Det blev en senare avgång med bussen, då det var väldigt fint väder denna morgon och då fanns det möjlighet för folk att göra skydive. Medan vi väntade på att de skulle bli färdiga, tog vi en promenad till Lake Matheson, som ska vara en väldigt kristallklar sjö där bergen speglas fint i vattnet. Tyvärr var det lite för molnigt precis över sjön för att detta skulle synas ordentligt, men molnen som reflekterades i sjön såg ut som en oljemålning.

 

Strax innan vi kom fram till Wanaka stannade vi till vid en flod, Wilkins river. Där blev vi erbjudna ”jetboating”, där de kör runt en på floden i en snabb jetboat, och man får se till att hålla i sig ordentligt i de skarpa svängarna (några var 360) väldigt nära land. Jag och en annan tjej var ganska oroliga över att bli åksjuka, men detta visade sig inte alls vara ett problem. Det var väldigt kul, blev bara lite blöt och utsikten över det stora bergslandskapet, med stora slätter och regnskog i vissa områden, åkandes på det turkosgröna vattnet – det var otroligt vackert!

 

Tidig kväll kom vi fram till Lake Wanaka, där jag och Nils hade bestämt oss för att hoppa av bussen och stanna två extra nätter. Skönt att få pusta ut lite istället för att bara sitta på en buss och stressa igenom allt, men ändå lite tråkigt att säga hejdå till folk i gruppen, då vi har varit på samma buss med samma chaufför i nästan två veckor. Men de flesta som vi har hängt med ska ändå stanna i Queenstown, som är nästa stopp, i några extra dagar så då hinner vi träffa dem igen. Morgonen efter följde vi med gruppen till toppen av Mt Iron och åt frukost med en fantastisk panoramautsikt över hela Wanaka-området och bergskedjorna runtomkring. Sedan vinkade vi adjö till alla på bussen. Senare gick vi till "Puzzling world", ungefär som ett väldigt litet Tom Tits, fast inte lika mycket interaktiva grejer. Nils hade väldigt roligt, speciellt när vi skulle gå ta oss igenom en utomhuslabyrint, "The Great Maze".

 

toppen av Mt Iron, Wanaka. 

 

I Wanaka har vi bara tagit det lugnt, gått på promenader längs sjön, njutit av den storslagna utsikten med alla berg runtomkring. Vi har hunnit hämta andan och organisera oss lite inför resten av vår resa, nu när vi har hälften kvar, vilket har varit skönt! Det har varit varmt och soligt här också, och sista dagen här vid Lake Wanaka körde vi lite stand up paddle boarding på den vackra, klara, turkosblåa sjön vilket var kul - det har vi inte gjort sedan vi testade det på Australiens östkust. Imorgon åker vi på bussen igen mot Queenstown, tillsammans med några kända ansikten från förut, och möter också upp några som har stannat kvar. Har hört så himla mycket om den staden, så det ska bli spännande att få sig en egen uppfattning!

 

 

North Island pt. 2

Blue Duck Station

 

På smala, slingrande bergsvägar åkte vi för att komma fram till Blue Duck, ett stort, bördigt bergsområde där ägarna odlar olika saker, de har hästar och kor och bin och vacker natur runtomkring sig. Det fanns ganska många aktiviteter att välja mellan, de flesta ganska dyra så de flesta hoppade inte på någonting. En av ägarna förklarade för oss hur de försöjde sig i de ganska avlägsna ägorna mitt ute i bergen – de hade ju bl.a. ”gått in i turistindustrin” dvs. tog in turistgrupper som oss över natten. Hon förklarade också varför en av aktiviteterna bestod av ”goat hunting”: innan (den vita) människan kom och bosatte sig i New Zealand, fanns det endast en enda art av däggdjur på land – fladdermusen. Annars fanns det bara fåglar. Alla andra djur har blivit skeppade hit från Europa, vilket betyder att de har gjort/fortfarande gör ganska stor skada på ekosystemet. Getter är tydligen ett av de djur som gör störst skada i området där de bor på, och därför vill de mer än gärna bli av med dem. Det är väldigt svårt att tänka sig att det är så himla många djur som är vanliga i Europa, faktiskt inte hör hemma här på NZ. Och allt finns ju här nu – getter, får, kor, hästar, rävar, hermeliner, lamor, råttor/möss, kaniner etc. Av alla dessa, är inga av djuren särskilt välkomna här (förutom boskapen som drar in pengar förstås). Anledningen till att stället heter just ”Blue Duck”, är för att det i området bor väldigt många av arten blue ducks, och då deras antal har minskats drastiskt pga alla introducerade djur som äter deras ägg, jobbar de med att försöka bevara beståndet.

Nils och en något äldre kanadensisk man på vår buss bestämde sig för att köra en lerduvsskytte-duell. Många samlades för att titta på, och det blev väldigt jämnt, men till sist kan vi ju alla gissa vem som vann.

Efteråt gick vi på en timmes vandring ner till ett ganska stort vattenfall. På kvällen ordnades en brasa i det totala mörkret utomhus.

 

 

Mt Doom 
 

Tongariro Alpine Crossing

 

Detta hade några av våra resekamrater pratat passionerat med oss om, då det var ”the highlight of their trip”. Det är en heldagsvandring i bergen i Tongariro National Park. ”Mt Doom”, eller Ngauruhoe, från Lord of the Rings-filmerna, var ett av bergen man passerade på vägen. En ungefär 7 timmars-hike, som ses som New Zealand's bästa endags-trek. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, då jag inte riktigt har gjort något sådant tidigare, men förberedde mig på att det skulle bli tufft. Självklart skulle det kosta, national park fee ligger på 35 dollar. Företaget som skjutsade oss fram och tillbaka från startpunkten och målet, gav oss en massa uppmaningar om att vi inte skulle klättra upp till bergstopparna Ngauruhoe och Tongariro då det var alldeles för dimmigt och det fanns risk för att vi skulle gå vilse. Vi skulle också se till att gå i ordentlig fart, då bussen skulle plocka upp oss från målet 8 timmar senare, och om man blev sen skulle man få betala 200 dollar extra för att bli upplockad senare. Med detta i åtanke satte vi fart, och kände oss så förberedda som vi kunde bli för en heldagsvandring. Och jag blev väldigt positivt överraskad – hela upplevelsen var helt fantastisk!

 

Ungefär hälften av vandringen var bestigning, med den högsta punkten Red Crater som var ca 1800m ö.h. Med så låga och tjocka moln som omslöt oss, såg landskapet ut som en helt annan planet. Rödbrun jord, gråsvarta vulkanstenar, gröngul växtlighet och små porlande bäckar. Den tuffaste delen av uppstigningen var ”Devil's Staircase” - trappsteg och branta stigar längs med bergsväggen till vad som tycktes vara det oändliga. Efter denna pärs kom vi fram till South Crater, där man kunde välja att svänga av till toppen av Ngauruhoe/Mt Doom. Dimman låg fortfarande tjock, så alla förutom två killar bestämde sig för att inte göra det och istället gå vidare. Efter ännu en tuff och brant bestigning kom vi fram till Red Crater, där vi åt lunch. Då vi alla var ute i väldigt god tid, bestämde några av oss att sticka av till Tongariros bergstopp. På vägen dit sprack vädret upp lite, och vi fick fantastisk vy över Mt Doom, dalarna nedanför och turkosa sjöar; Emerald Lakes. Det tog oss en extra timme, och sedan var det dags för nedstigning! I början var det fortfarande ganska mycket upp och ned, men de sista två timmarna fick man verkligen jobba med motstånd och mot gravitationen. Utsikten nerför den slingrande stigen på bergsslätten var verkligen fantastisk! När man väl kom ner från själva berget, fick man fortsätta gå nedåt, trappsteg för trappsteg, i regnskogen. Nästan 7 timmar tog det från start till mål, inkluderat vår avstickare till Tongariro. Två killar i vår grupp slog rekordet – de tog endast 3 tim och 45 min på sig att gå hela vandringsleden (och de hann dessutom ta bilder på vägen)! Vi hade ungefär en halvtimme till godo att äta upp det sista av vår proviant och stretcha alla värkande muskler innan bussen dök upp. En öl fick vi för vår insats, och blev sedan skjutsade till vårt boende för kvällen – som måste ha varit det bästa jag har bott på i Australien/NZ för hostelpris! Rum för fyra med loft, eget badrum, kyl och varm choklad/kaffe, plus det allra bästa – utomhusjacuzzin! Jag höll nästan på att somna medans bubblorna tryckte mot mina krampande muskler. Det kändes riktigt skönt att känna att man lever!

 

 

 

Kort stopp i Wellington

 

Morgonen efter var vi alla riktigt stela från höften och ned, och efter några timmars bussresa med några stopp på vägen, kom vi fram till huvudstaden Wellington, som ligger i en vik på södra kusten av norra ön. Här skulle vi morgonen efter ta färjan över till södra ön, och då vi har hört gott om denna stad, har vi bestämt oss för att stanna några nätter extra under slutet av vår resa, innan vi flyger tillbaka från Auckland. Så denna gång hann vi inte med så mycket i världens blåsigaste stad. En promenad i solen längs med hamnen innan middag, och sedan ner till backpackerbaren med våra busskompisar för att heja på de som var med i beerpongtävlingen. Men hit kommer vi tillbaka igen.

 


North Island pt. 1

Auckland - Hahei

07:30 blev vi upplockade av Stray utanför vårt hostel i Auckland. Trevliga busschaffören, smeknamn Shaft (alla busschafförer på Stray har ett eget smeknamn, alla med en historia), körde oss först till Strays kontor för ett kort infomöte, sedan direkt till vårt första stopp: Hahei, en strandort på nordöstra kusten. Vi åkte i en liten buss, då den stora tydligen var på reparation. Vi var därför en mindre grupp än vanligt, en blandad skara på 24 pers: några engelsmän, några tyskar, holländare, svenskar, kanadensare etc.
Väl framme gick vi på en god timmes promenad ner till stranden, Cathedral Cove. På kvällen, när tidvattnet var lågt, åkte vi till Hot Water Beach - på en liten sektion av stranden kan man nämligen gräva upp skållhett vatten från underjord! NZ är ju vulkaniska öar och ett väldigt bergigt land, så mycket fantastisk natur finns tillhanda. Vi satte igång att gräva i sanden och skapa små bassänger där vi kunde sitta i varmt vatten. Perfekt för en landkrappa som jag, som hatar kallt vatten!
 
 

Hahei – Raglan

Med Stray blir det alltid tidiga kvällar, då det i princip alltid är väldigt tidiga morgnar.
Dagen efter åkte vi till surforten Raglan, på västkusten. Här hade vi redan bestämt oss för att stanna två nätter, och därmed åka med en annan grupp/buss. Några från vår grupp bestämde sig för att göra samma sak.
I Raglan är sanden svart, pga den höga järnhalten. Och vågorna är schyssta, Nils var självklart i så ofta han kunde under de två dagarna vi var där. På norra ön är det väldigt myket regnskog, vulkaniska berg och högre luftfuktighet. Vi bodde på ett hostel lite utanför själva stan, uppe i regnskogsbeklädda bergen. På kvällen blev det riktigt mörkt och man kunde se alla stjärnor och Vintergatan. På uppfarten in till boendet kunde man också se glow worms inne i buskarna, de lyste grönt och påminde lite om julgransbelysning. Ganska mysigt boende (med bastu!), men det var lite svårt att socialisera med alla volontärjobbare/backpackers som bor och jobbar där, de var väl alldeles för vana vid att folk kommer och går hela tiden så det var väl förståeligt.
 
 
 
Redo för äventyr nere i grottorna!
 

Waitamo – Mourea

Med Stray stannar man ofta på ett eller flera stopp på vägen, för diverse olika frivilliga (och ofta dyra) aktiviteter, innan man kommer fram till sitt slutstopp på kvällen. Så mycket tid på bussen blir det! Och nu hade vi en ny busschafför, Twinkles (som är ganska ny på jobbet och därför ganska virrig) och en annan grupp.Idag stannade vi först i det lilla samhället Waitamo, som verkligen tjänar pengar på turism. Anledningen är att det finns ca 1000 underjordgrottor inom en 50km radie.! Här valde jag att hoppa på en ascool aktivitet: att gå underjord på en tuff vandring genom grottorna, vi var en grupp på 10 pers med en guide. Då det var väldigt blött, mörkt och kallt därnere fick vi en ordentligt tjock wetsuit, hjälp med pannlampa på och ett par gummstövlar. Under hela de två timmarna vi var därnere var det full rulle – klättra över bergsten, akta sig för stora vassa stalaktiter från taket, vada/simma igenom kallt vatten och titta på alla de glow worms som var överallt på taket!
Glow worms är små maskar som har en helt egen livscykel – de hänger som maskar på taket och lever på flugor. Deras matsmälningssystem går ut på att bränna rester dvs. det är deras bajs som avger ett fint grönt ljus! Efter ca ett halvår-år är det dags för sista livsstadiet, då de går in i en kokong och kommer sedan ut som flugor. Så lever de endast i ett par dagar, då hela deras existens under de sista dagarna går ut på att para sig. Efter det dras de, som flugor gör, till de fina gröna ljusen uppe i grottaken – och blir så uppätna av andra glow worms. Riktigt effektiv kannibalism på hög nivå!
En del av vår resa genom grottorna var också s.k. ”toobing”, alltså att hoppa in i vattnet på en stor, flytande gummiring, och sedan låta strömmen ta med en medans man kolla upp i taket på alla fina glow worms. Hela upplevelsen var utmanande och riktigt kul, speciellt för en badkruka som jag då jag var tvungen att bli utsatt och ta mig igenom kallt vatten, som nådde mig som mest ända upp till bröstet. Vi fick ju också konstant trampa i kallt vatten i våra gummistövlar. Att komma upp från grottorna var varmt i jämförelse – och ljust! Och det kändes som man hade gjort något ordentligt. Allt som allt, hade vi under 2 timmars vandring i underjorden gått en sträcka på totalt 800m fågelvägen.

Vårt stopp för kvällen var ett s.k. 'cultural stop' – vi åkte till staden Rotorua, som har den största andelen Maori i hela landet, ca 65%. Vi skulle sova över i en Marae, vilket är mötesplatsen för en Maori familj/släkt för olika högtidligheter. Och visst kändes det ganska speciellt – vi fick en ordentlig traditionell välkomstceremoni, då vi kvinnor skulle leda vägen in till deras spirituella lokal, och sedan höll en av männen ett välkomsttal på Maori, sedan förklarade de även på engelska. Vi fick alla skaka hand med familjen, och trycka näsorna två gånger mot varandra – ett tecken på vänskap.
I Maorikulturen ingår det att äta mycket mat – det är så man samlas, vid högtidligheter eller bara generellt, och skapar vänskapsrelationer, har möten – mat skapar mer gott för själen. Det är antagligen en stor anlednin till att många Maoris är väldigt kraftigt byggda – det uppmuntras att äta ofta och mycket. Så självklart fick vi också hur mycket mat som helst under vårt besök! De bjöd oss också på sång och dans, och sedan fick vi tjejer lära oss att använda en ”poi”, medans killarna fick lära sig en liten bit av ”haka” - krigsdansen, som man använder sig av inför strid för att skrämma/psyka motståndaren. Nuförtiden används ”haka” av New Zealands rugbylag, som utför denna innan varje match inför sitt motståndarlag och hela arenan.
När det väl var läggdags, sov vi alla 44 pers i en och samma sal, vilket var förvånandsvärt tyst och lugnt – alla sov djupt!
 
 
Hell's Gate, Rotorua


Rotorua – Lake Anewhenua

Tidigt på morgonen var vi en gäng som åkte till Hell's Gate, som innehar det Rotorua är mest känt för – sin vulkaniska aktivitet i form av bl.a. gejsrar och heta svavelkällor. Detta gör att hela staden stinker ruttet ägg. Vi gick på en litet tur för att kolla på dessa naturkällor (medans vi höll för våra näsor) och gick sedan in i Spa-sektionen, där man först kunde sitta i en bassäng full av lera, sedan i en mineralrik bassäng. Varmt och skönt, men badkläderna stank ju efter detta, som tur var kunde man köpa med sig lite ammoniak för att få bort lukten i tvätten. Leran gjorde faktiskt huden något lenare.
 
 
Dags för vårt sista ”cultural stop”, som var en liten resort vid sjön Anewhenua, som ligger bredvid ett fattigt Maori-samhälle. Detta var annorlunda från natten innan, då Maorifamiljen som ägde landet runtomkring och också skötte denna lilla resort för oss, var väldigt engagerade aktivister som gjorde allt för att förbättra situationen för naturen runtomkring, och för invånarna i samhället bredvid. Maoris har ett skyddsdjur i olika familjer, och deras var ålen som simmar/lever i floden i området. De kämpade för att få elbolagen att bygga en ”laxtrappa” (fast för ålarna), så att de skulle kunna ta sig igenom alla de stora dammarna som har byggts. De hade också startat upp skolan i stan igen, och under kvällen fick vi packa ihop matlådor av de matrester vi hade kvar från middagen som bjöds, till skolbarnen dagen efter, som inte är vana vid regelbundna måltider. Själva middagen hade kött som paradrätt – som förbereddes traditionellt i en ”hangi” dvs. att man röker och packar ner köttet under jord, på heta stenar i några timmar. Och det var otroligt mört och gott! Kvinnan som sköter stället och agerade värdinna var en inspirerande person – väldigt engagerad i Maori-frågor, speciellt i deras närområde, och väldigt stolt över sin kultur och sitt kulturarv. Samtidigt en väldigt positiv människa, som verkligen vill bidra till att förändra världen till det bättre. Maoris ser sig själva som ”guardians of the land”, och detta synsätt hade verkligen denna familj. Det var intressant att få sig ett litet samtal med henne senare på kvällen, hon hade många intressanta och inspirerande berättelser att bjuda på, och även genuint intresserad av att höra andras historier/livserfarenheter. Så det var verkligen ett stopp på resan som jag inte hade velat missa – och vi var dessutom på en vacker plats med sjöutsikt, och kunde t.o.m. spela volleyboll på gräset medan geten, och strutsen på andra sidan stängslet, tittade på!
 
 
 

Första dagen i New Zealand: kort stopp i Auckland

Dags för nya äventyr! 
 
Jag och Nils ska åka runt med bussbolaget Stray, åka runt i princip hela landet och göra massa äventyrsaktiviteter i "Adventure Country" aka "Lord of the Rings-country". 
 
New Zealand är känd för sin otroligt fina natur, och att göra massa galna äventyr ute i naturen! Det är många adrenalinsfyllda sporter/aktiviteter som har uppfunnits i NZ, och det är nog en av de största turistmagneterna - folk kommer helt enkelt hit för att göra galna utomhussporter. Speciellt med tanke på att NZ inte har så himla varmt väder - på vintern är det snö och vintersporter som gäller i södra delen av South Island.
Att åka med Stray är inte bara att åka buss, utan busschafförerna är också guider och tar en till en massa coola stopp på varje sträcka där man kan hitta på massa olika aktivteter. Så det ska bli spännande när vi börjar resa imorgon bitti.
 
Vi kom fram till Auckland tidigt imorse, och har inte hunnit se så mycket av staden, utan vi har mest sysslat med praktiska detaljer och organisera och planera inför vår resa. Nu ska vi gå igenom vår packning - imorgon blir en tidig start!

RSS 2.0