Perth - varldens mest isolerade stad
Fredagen den 31:a maj var var forsta heldag i Perth. Vi hade en lugn forsta helg, och bara kollade runt i stan och pa fredagen rakade det vara premiar for vintersasongens kulturella aktiviteteter – Winter Arts Festival, och min forsta upplevelse av den Australiensiska vintern var nar de anvande skummaskiner for att slappa ner s.k. ”sno” pa oss – jag foredrar (nastan) riktig sno maste jag saga.
Perth ar en turistvanlig stad, iallafall om man vill rora sig i Perths innerstad, som ar relativt litet och lattoverskadligt. I centrum kan man aka nastan alla bussar gratis, sa lange man endast ror sig inom centrum. Staden som ar kand for att vara varldens mest isolerade storstad (beraknat pa avstandet till nasta narmaste storstad) ar en ganska utspridd stad med 2 miljoner invanare. Vadret ar nu ganska kallt, ca 20 grader men soligt nastan varje dag. Pa vissa satt paminner stamningen i stan om Goteborg, da aven Perth kanns som en stor smastad, speciellt da folk har ar valdigt trevliga och pratvanliga. Enligt folk fran stan hande det inte mycket i Perth for 10 ar sedan, men det har hant mycket sedan dess och nu har den mer att erbjuda gallande jobb, kultur och noje. Jag fick ett gott intryck fran allra forsta borjan, da det verkar vara en ganska kulturell stad med tanke pa sin storlek. Gatorna kantas av professionella musiker som jobbar som gatumusikanter, och de tjanar bra pengar da Perth ar en rik stad i och med gruvindustrin som ar mest baserad i Western Australia, och har hjalpt hela landets ekonomi enormt mycket.
Var forsta lordag gick jag och Sara till en ekologisk gronsaksmarknad. City Farm ar ett kooperativ som inte far statligt bidrag, och forlitar sig privata donationer och volontararbete. Det kanns som en liten oas i storstan med massa olika sorters ekologiska frukter och gronsaker, som de odlar och tar hand om pa plats.
Vara forsta fem natter spenderade vi i Banjo's Backpackers, som ar ett nyrenoverat hostel som tidigare har varit fabrikslokaler, vilket har resulterat i manga oppna ytor med danslokal eller performance-potential. Da hostelboende i Perth ar valdigt dyrt, bestamde vi oss for att leta efter ordentligt boende sa fort som mojligt. Onsdagen 5:e flyttade vi in i en 3,5:a, i en valdigt modern lagenhet mitt i centrala Perth. Har bor vi med 3 andra tjejer, Amanda och Joy fran Taiwan och Jenny fran Malaysia. De ar valdigt trevliga och latta att bo med, och jag har lart dem lite svenska och de har i sin tur lart mig nagra fraser pa mandarin, som ar deras gemensamma sprak. Da vi delar rum tva och tva betalar vi $165 var per vecka, vilket ar ett bra pris i en Aussie storstad och speciellt med tanke pa att vi bor mitt i smeten (nagot lagre an samma arrangemang skulle vara i Sydney t.ex.)! Allt man behover ar max 10 min gangvag bort – inklusive Northbridge, som ar centrum for Perths nattliv. Pa gatan vi bor pa finns aven ett antal barer, och det ar valdigt smidigt att bokstavligt talat ta hissen ner, ut genom porten och ga over gatan for att ha en trevlig utekvall (alternativt ga 10 min bort till Northbridge).
Jag hade fran forsta borjan endast tankt att stanna i Perth under de fa veckor jag hade kvar innan jag aker tillbaka till Sverige den 25:e juni. Sara och Dom har dock planer pa att bosatta sig har till deras andraarsvisum gar ut om ca ett halvar, alternativt hitta ett jobb som erbjuder sponsorship. Sponsorship kan man fa via ett jobb, och oftast far man da ett langre arbetsvisum pa mellan 2-5 ar. Det ar inte det lattaste att fa ett sponsorship, da foretaget som man jobbar for maste betala en stor summa till migrationsmyndigheterna for sjalva visumet. Men sjalvklart behover man alltid borja nagonstans innan man kan ga vidare med de seriosa planerna, sa vi har alla tre sokt sa manga olika sorters jobb som mojligt.
Det enklaste sattet att leta efter bade jobb och boende ar via Gumtree – en hemsida dar man kan lagga upp annonser om i princip vadsomhelst. Det var pa detta satt bade jag och Sara har fatt jobb, och aven hur vi fick tag pa vart boende. Ett annat tips vi fick var att kolla igenom en av de stora dagstidningarna – The Western Australian – varje onsdag och lordag, da de satter in manga jobbannonser. Aven pa detta satt har Sara fatt jobb, och ett par andra manniskor som jag har lart kanna har i Perth. Manga backpackers har tagit sig till Perth under den senaste manaden for att soka jobb, men det ar svarare nu nar det ar vinter har. Trots allt lockar det folk, speciellt da gruvindustrin ar stor har och paverkar andra branscher ocksa, exempelvis restaurang och detaljhandeln, da det oftast ar en stor personalomsattning i dessa branscher men efterfragan ar stabilt hog – har har folk jamt pengar att slosa.
Via Gumtree fick jag ocksa ett tillfalligt jobb, som maste vara en av de mest intressanta jag nagonsin har haft. Ett par som har ett eget filmproduktionsbolag, filmar dokumentarer som de skickar in till diverse olika internationella filmfestivaler. Under deras senaste filmprojekt, inspelat forra aret, foljde de tva finlandssvenska tjejer under deras regional work (de slags arbete man behover gora i 88 dagar for att kunna soka ett andraarsvisum) i en countrypub i en liten ort i Western Australia. Jag har hjalpt dem i deras redigeringsarbete genom att kolla igenom filmsekvenserna med svenskt tal och oversatta dessa muntligen. Jag lyckades landa jobbet genom att salja in mitt kulturprofessionella intresse for film, samt att mitt personliga intresse for just detta projekt da jag berattade om mina farska erfarenheter av att, som backpacker, ha jobbat ute pa landet i tre manader. Peter och Melissa ar riktigt trevliga, intellektuella personer som haller pa med intressant projekt – deras kommande dokumentar efter denna handlar om en aboriginsk community ute i bushen i Western Australia. Genom dem har jag fatt lite mer klarhet i grunden till problemen som detta land har med de aboriginska bosattningarna – da man har tvingat in olika nomadfolk i samma lilla omrade, vilket skapar manga kulturella problem pga olika traditioner etc. Alkoholproblemen kommer som en bieffekt av detta, och aven den hoga arbetslosheten och kriminaliteten.
Att oversatta sa dar pa rak arm ar sjalvklart svart, vilket jag ocksa hade forvantat mig att det skulle vara, speciellt med tanke pa att det ar finlandssvenska som jag oversatter. Men det ar samtidigt en valdigt rolig och intressant process att ta del av, och vi har haft manga valdigt givande intellektuella samtal – en sallsynt vara under min tid har i Australien.
Nu ar jag inne pa min sista vecka i Perth, innan jag aker tillbaka till Sydney for att ta flyget till Sverige darifran. Mycket har handlat om att forsoka njuta av staden har att erbjuda, speciellt socialt da vadret inte riktigt tillater strandbesok. Vi har gatt pa ett antal temakvallar, som open mic night, pa olika barer, och jag har ocksa traffat pa ett antal vanner som jag larde kanna under min tid i Red Cliffs.
I lordags hade vi alla i lagenheten en stor knytismiddag, da alla lagade nagonting fran deras hemland. Lite konstigt blev det, da svensk husmanskost ar langt ifran lika spannande som asiatisk, och vi dessutom alltid maste tanka sa budget som mojligt da matkonstnader i Australien ar hoga. Jag lagade pyttipanna, Dom lagade potatis och tysk korv, Sara bakade en typisk irlandsk dessertpaj, medans Amanda lagade en flaskgryta med ris, Joy gjorde en jattegod gronsaksratt och Jenny lagade friterad banan till efterratt. En av deras vanner hakade pa, och lagade aven hon en efterratt – en valdigt sot gronsakssoppa. Mycket mat blev det! Sjalvklart gick vi sedan alla ut och festade efterat. Perth pa natten ar en valdigt saker stad, har hittills inte upplevt nagot stok nar man ar ute pa natten. Som sagt, det ar en god stamning i stan generellt. Nu pa sondag lamnar jag Perth och kommer att njuta av varenda minut jag har kvar har tills dess!
Bilder fran Perth kommer upp imorgon!
On the road - outback adventure Adelaide till Perth
Sondagen, pa min systers fodelsedag, var det dags for avfard. Vi forberedde sa mycket vi kunde, i bade packvag och matvag. Vi hade annu inte bestamt oss for hur lange vi skulle vara pa vag, och det ar inte manga civiliserade stallen man kan stanna till pa under den ca 270 mils langa bilresan, speciellt om man som vi forsoker spendera sa lite pengar som mojligt. Doms bil ar en 4WD av Jeep-modell, med bade en stor bensintank och en 90-liters autogastank. Autogas ar bestamt mycket billigare an bensin (lite mer an halva priset), sa det var den tanken vi kom att anvanda oss av och fylla pa under resans gang. Tanken full och med kontanter i planbockerna bar det ivag!
Vart lunchstopp, och sista adjo till civilisationen blev i Port Augusta, dar man kan valja att antingen svanga hoger och kora norrut Alice Springs och Darwin, eller vanster och kora vasterut mot.. Ja, sa smaningom, till Perth. Bada hall betyder att kora ut till bushlandskap (i princip oken), och nar vi svangde vanster forsvann samtidigt mobiltackningen permanent. It had begun!
Campingplatsen var forsta natt var precis efter en liten by, vid en minnesplats for pjonjarer som forst kom till omradet i South Australia. Manga kommande stopp pa vagen hade likadana platser, speciellt pa de stallen som guldruschen hade varit som storst. Det blev snabbt morkt, och efter middag gjorde vi en brasa som luktade smatt av eukalyptus. Tidigt i sang blev det, och det var en for mig, forvanansvart kall natt i taltet trots luftmadrassen.
Pa morgonen hade vi lyxfrukost – pannkakor som vi hade forberett innan avresa. Efter ett antal timmars korande, kom vi fram till Penong, dar vi svangde av och efter ca 2 mils korande till kusten kom vi fram till resans parla: Cactus Beach i Point Sinclair. Detta ar en av Australiens topp-surfstrander, och de har ett stort campingomrade dar manga seriosa surfare campar 3 manader om aret (vilket ar max antal manader totalt som man far campa dar per ar). Det ar ganska turistfritt, da inte alla kanner till det och inte heller ar helt lattillgangligt – de tva mil vi korde till kusten bestod mest av dirt roads, dvs gropiga grusvagar som endast passar 4WD. Pa vagen dit insag vi att detta ar ett omrade med hog saltniva – manga stallen hade stora saltdyner. Vi stannade till i ett omrade dar vattnet var nagot rosafargat pga alger (vilket tyvarr inte syns sa bra pa mina bilder).
Vi bestamde oss for att stanna pa Cactus Beach' campingplats over natten. Det var en stralande dag, aven om vinden blaste kallt over slatterna. Dom ville sjalvklart testa vagorna, medan jag och Sara lag pa stranden en stund. Uppenbarligen var det hogvatten, och vagorna var inte for den fege, och de andra som var ute i vattnet var riktigt duktiga surfare. Vi gick tillbaka till campingen och tog en kall havsvattendusch(!!) och efter middag nar det blev riktigt morkt, gick vi till den narmaste bbq-omradet och umgicks med de andra som hade samlats dar for att grilla middag. De var tva aldre par, ett fran Melbourne och de andra nanstans i Western Australia (som sjalvklart blev nojda nar vi sa att vi var pa vag till deras delstat). Vi hade trevliga samtal och fick provsmaka deras middag, och vi fick t.o.m. ordentliga portioner av deras appel- och ananaspaj – vilken lyx! Vinden var dock riktigt kall denna natt, och runt halvnio-tiden gav vi upp, inte ens grillbrasan kunde varma vara forfrusna fotter. Den natten i taltet blev resans kallaste.
Efter frukost dag tre, gick vi pa en lang promenad langs stranden, som var hur vacker som helst, med riktigt fin sand. Synd att det var for kallt for att sola! Resten av dagen bjod dock pa stralande solvarme. Vi tog annu en kall dusch (jag som hatar kallvatten forstar inte hur jag stod ut i 2 min) och strax efter lunchtid korde vi ivag.
Nasta stopp blev vid Head of Bight, som de aldre paren hade rekommenderat som en kand plats dar man kan se valar vid den har tiden pa aret. Vi var smatt skeptiska, da vi inte ville betala 5 dollar for ingenting, men efter att ha fatt positiv respons fran folk som var pa vag tillbaka fran utkiksplatsen, betalade vi och gick dit. Det ar en vacker del av kusten, och visst fick vi se valarna! Det var haftigare an det kan verka, och de gjorde dessutom alla markliga vallaten man kan tanka sig. Vi stod dar en lang stund, och foljde tva valar som simmade langs med kusten. Dessa valar kallas for Southern Right Wales, och simmar till varmare vatten fran Antarktis till Australiens sydkust, The Great Australian Bight.
Vi hade ocksa borjat kora pa The Nullarbor Plain (Nullarbor ar fran latin och betyder ungefar ”inga trad”), vilket ar varldens storsta massa av kalksten – ca 200 000 kvadratkm! Landskapet ar oken och ganska kargt, och det ar ganska haftigt att man kan se anda obehindrat bort till horisonten, sa langt ogat kan na. Vid nasta roadhouse (bensinmack som moter de flesta av resenarens behov) befann sig en valkand vagskylt – anledningen ar att det inte finns nagra andra skyltar i andra delar av varlden som har exakt de tre djuren tillsammans pa skylten.
Var campingplats pa kvallen var bebodd av nagra vilda dingos, och en dros med flugor. Jag hade dock inte sarskilt stora problem med detta da jag var van vid att ha flugor pa mig overallt efter att ha jobbat ute pa landet under sommaren. Vi bestamde oss dock for att skynda pa var resa och forsoka komma till Perth sa snabbt som mojligt, vilket kom att innebara en hel del korande da vi hade ca 160 mil kvar. Natten var hursomhelst varm och behaglig, och jag lyckades halla ute alla myggor fran taltet.
Pa morgonen dag fyra, och vi korde snabbt ivag for att slippa undan flugorna. Frukosten intogs vid sidan av vagen, som bestod av rakstracka sa langt ogat kunde na. Att ata mackor och frukt pa en okenslatt far en att kanna sig ganska odmjuk mot livet, av nagon anledning.
Vi kom fram till gransen mellan South Australia och Western Australia, dar vi fick slanga resterande del av frukt- och gronsaksrester vi hade kvar, och dra tillbaka klockan 1,5 timmar, vilket innebar att WA-time ligger tva timmar efter Sydney/Melbourne-time. Vi fick ocksa veta att den enda doktor tillganglig mellan staden Ceuduna i SA och Norseman i WA ar den sorten som flyger, Royal Flying Doctor Service). Detta ar alltsa en stracka pa ca 110 mil.! Pa manga stallen pa vagen hade de skapat en extra fil for nodlandningar for flygande doktorn. Har borjade vi ocksa se allt fler overgivna bilar vid vagkanten – en syn som visade sig vara ganska regelbunden.
Nasta milstolpe pa Nullarbor blev att kora pa Australiens langsta rakstracka – 145,6 km (the 90 mile straight).
Efter ca 3 mil pa rakstrackan stannade vi pa en rastplats med tak over huvudet, vilket kandes bra da regn lag i luften. Efter hastig middag innan solnedgang, samlade jag och Sara pa oss ved for att tanda en brasa, men da det hade regnat tidigare fick vi ge upp efter ca 45 min av att forsoka halla elden i liv. Vi stannade ute i morkret ett tag for att bevittna det stora askvader som befann sig flera kilometer bort. Vid sjutiden drog vi oss tillbaka, bada helt sakra pa att ovadret aldrig skulle na oss. Men endast en kvart senare drog regnet och blasten igang, och under en halvtimme av intensivt stormvader, trodde jag nastan att taltet skulle blasa bort! Som tur var, hade vi sakrat det tillrackligt bra, och det enda som hande var att det hade samlats en stor vattenpol under delar av taltet – dock ingenting i sjalva taltet, sa jag kunde sussa sott.
Dag fem, och vi var uppe redan vi halv sju for idag behovde vi tillryggalagga ca 100 mil for att komma fram till Perth samma dag. Det borjade med en dimmig start pa resten av rakstrackan, men det drojde inte lange forran det blev soligt for resten av dagen. Vi kom fram till Great Western Woodlands-omradet, och landskapet fylldes av allt fler glesvaxande lonntrad, aven detta sa langt ogat kunde na. Vid vagkanten sag vi manniskor som sprang med en fackla i handen, tatt foljda av en bil dar det stod ”Peace Run” pa. Detta har startats av en indisk guru(?), dar folk i alla aldrar och nationaliteter, springer en delstracka med fackla, for att sprida gladje och fred pa jorden.
Vi borjade ocksa komma in i tidigare guldrush-stader, som nu var riktiga, dammiga spokstader. Moderniseringen av detta kan man saga ar gruvindustrin – denna delstat ar den rikaste i landet pga alla gruvor, mest jarnmalm men aven opalsten och guld till viss utstrackning, och manga olika mineraler. Gruvorna bidrar en stor del till Australiens starka ekonomi, och manga drar vasterut for att forsoka landa ett jobb inom denna industri – vilket under senare ar har blivit svarare, men desto mer valbetalt.
Som vanligt gick solen ner tidigt, men da vi endast hade ca 20 mil kvar till Perth var det bara att kora vidare. Vid 20-tiden pa kvallen var vi i var slutdestination, och tillbaka till den riktiga civilisationen igen. Da det narmar sig vintersasongen, var det inga problem att hitta ett hostel for samma natt – vi valde Banjo's Backpackers som ar nyrenoverade gamla fabrikslokaler dar allt ar frascht och det finns mycket utrymme och potential for alla stora ytor. Antligen var vi framme och kunde sova pa ordentliga sangar!
Jag avslutar med citat fran vagskyltar pa vagen, som hanvisar till att man bor ta rast pa vagen innan man blir alltfor trott bakom ratten (legitimt i detta stora land med oftast langa korningar innan man kommer fram till sin destination):
”Stop – revive – survive”
”Drowsy drivers die”
”Survive this drive”
”Fatigue is fatal”
”Arrive alive – rest and survive.”
Street Artsy Adelaide
Efter tva riktigt roliga sista kvallar pa hostelet i Red Cliffs (de roligaste jag nagonsin haft under min 14 veckors vistelse), och efter att endast ha sovit 2 timmar, var det dags for avfard. Da jag var uppe relativt tidigt (kl 7, vilket pa en arbetsdag dar hade varit sovmorgon) for att ordna med det sista, fick jag ett sista avsked med de flesta av mina vanner innan de akte ivag till jobbet. 6 timmar pa bussen fran Mildura till Adelaide gick fort, i Australien ar detta en valdigt kort tid att tillbringa pa resande fot om man valjer att inte ta flyget. Pa bussen hade jag bl.a. sallskap av ett europeiskt filmteam, och det mest intressanta med det var val att forsoka gissa var de kom ifran – da jag inte kande igen spraket, antog jag att de pratade ett osteuropeiskt sprak.
Framme i Adelaide fick jag dra tillbaka klockan en halvtimme, till South Australia time. Sara, min van i Sydney som jag inte hade sett sedan hon vinkade mig adjo nar jag akte ivag till Mildura, motte upp mig vid stationen. Tillsammans gick vi till mitt hostel som lag pa en av huvudgatorna i stan, och endast 5 min fran det hostel som hon och hennes pojkvan (ocksa en van fran Sydney) Dominik bodde pa. Deras hostel skottes av ett Schweiziskt par, som hade investerat i en liten bastu i tvattstugeomradet – och vi firade min forsta kvall med att ha en drink i bastun!
Jag kom dit pa en fredag, och vi bestamde oss for att stanna i Adelaide till sondag morgon, sa jag flyttade till deras hostel dagen efter. Vi gick allihopa till den stora frukt- och gronsaksmarknaden i stan, Adelaide Central Markets for att kopa en del av var proviant till resan, och jag konstaterade snabbt att de paprikorna jag hade jobbat med pa farmen i Red Cliffs troligtvis ar de basta jag nagonsin kommer att ha sett i Australien. Och de var dessutom ekologiska (och gratis att ta med sig tillbaka och laga nat med!).
Framme i Adelaide fick jag dra tillbaka klockan en halvtimme, till South Australia time. Sara, min van i Sydney som jag inte hade sett sedan hon vinkade mig adjo nar jag akte ivag till Mildura, motte upp mig vid stationen. Tillsammans gick vi till mitt hostel som lag pa en av huvudgatorna i stan, och endast 5 min fran det hostel som hon och hennes pojkvan (ocksa en van fran Sydney) Dominik bodde pa. Deras hostel skottes av ett Schweiziskt par, som hade investerat i en liten bastu i tvattstugeomradet – och vi firade min forsta kvall med att ha en drink i bastun!
Jag kom dit pa en fredag, och vi bestamde oss for att stanna i Adelaide till sondag morgon, sa jag flyttade till deras hostel dagen efter. Vi gick allihopa till den stora frukt- och gronsaksmarknaden i stan, Adelaide Central Markets for att kopa en del av var proviant till resan, och jag konstaterade snabbt att de paprikorna jag hade jobbat med pa farmen i Red Cliffs troligtvis ar de basta jag nagonsin kommer att ha sett i Australien. Och de var dessutom ekologiska (och gratis att ta med sig tillbaka och laga nat med!).
Aven fast vadret var trist, gratt och mulet, fanns det spannande saker att se – jag och Sara bestamde oss for att ga pa en konstutstallning med spannande kanda konstnarer som jobbar med tryck (printing), vilket ocksa ar Saras fil. Kand.
Pa vagen dit gick vi forbi en massa riktigt grym graffiti, som vi senare forstod var en del av utstallningen – att ta konsten ”ut till gatan” och piffa upp den gramulna staden. Vi gick ocksa forbi Parliament House (for delstaten), dar gay rightsaktivister hade samlats och ritat med fargglada kritor pa gatstenarna precis utanfor byggnaden. Meddelandena handlade om att Australien borde hanga med i tiden och, som New Zealand, lagstifta homosexuella aktenskap. Nagra fa kristna fundamentalister stod dar med sina plakat, men blev latt ivagskramda da de insag att de var nummermassigt i underlage.
Pa vagen dit gick vi forbi en massa riktigt grym graffiti, som vi senare forstod var en del av utstallningen – att ta konsten ”ut till gatan” och piffa upp den gramulna staden. Vi gick ocksa forbi Parliament House (for delstaten), dar gay rightsaktivister hade samlats och ritat med fargglada kritor pa gatstenarna precis utanfor byggnaden. Meddelandena handlade om att Australien borde hanga med i tiden och, som New Zealand, lagstifta homosexuella aktenskap. Nagra fa kristna fundamentalister stod dar med sina plakat, men blev latt ivagskramda da de insag att de var nummermassigt i underlage.
I konstutstallningen fick jag se verk av bl.a. Banksy, som ar det storsta namnet inom graffitikonst och han jobbar tydligen med vad man pa svenska skulle kalla for stencilteknik. Hans verk, och aven manga andras verk som vi sag pa konstutstallningen, ar satiriska och oftast politiska, mycket samhallskritik.
Efter manader av intellektuell och konstnarlig understimulans, fick jag vad jag kallar for ”art overload” - det kandes som min hjarna skulle sprangas av alla konstnarliga och politiska intryck som den hade fatt ta emot pa bara nagra timmar. Helt slut, men lycklig, atervande jag med Sara tillbaka till hostelet, dar vi tillsammans med Dom gick igenom de sista forberedelserna for var road trip och bestallde billig pizza med mycket vitlok pa (efter att ha jobbat med vitlok i 9 veckor har jag konstaterat att jag aldrig kan ha for mycket vitlok narvarande i mitt liv)!
Sista dagarna i Red Cliffs..
..Har minst sagt varit intensiva. Och allteftersom antal personer har krympt, blev man narmare van med de personer som fortfarande var kvar, och i och med att man ser slutet sa kan man njuta mer av stunden man har kvar. I och med att allas jobb (inklusive vart efter att vi borjade packa paprika) ar vaderberoende, och det regnade en hel del sista veckan, blev mina sista tva dagar ganska intensiva och valdigt roliga.
Tva irlandska broder lagade irlandsk Guiness Stew som var forvanansvart gott, och sista kvallen kom var chef over till vart hostel och bjod pa pizza.
Under mina 14 veckor i Red Cliffs har jag lart mig att uppskatta ekologiska ravaror annu mer (speciellt nar det ar gratis!), jag vill lara mer annu mer japanska och italienska och jag tanker kopa en ukulele i framtiden. Ett uttryck som jag har lart mig att uppskatta annu mer nu ar "sharing is caring"! - och det ar alltid lika spannande att traffa pa/bli van med manniskor man aldrig hade umgatts med annars.
Nu sitter jag i vart rum i hostelet pa Adelaide och njuter av att vara i en mer "normal" miljo igen - dessutom skriver jag detta via wifi som faktiskt har ganska bra hastighet..! Att "ga tillbaka till vardagsmiljo" (aka stadsmiljo) far jag ta och borja vanja mig vid igen. Vi kommer att stanna har over helgen och sedan borja var roadtrip vasterut!
Snart dags for Nya aventyr!
Efter over tre manader I Red Cliffs har manga som jag har lart kanna har dragit vidare. Nar jag forst kom hit I mitten av februari, var vi strax over 100 pers som bodde pa vart hostel. Under de senaste veckorna har antalet gatt ner till ca 50, inkluderat idag da 10 pers akte harifran. Sa nu ar det antligen dags for mig att gora detsamma!
Om en vecka, den 24:e, tar jag 6-timmars bussen till Adelaide. Dar moter jag upp tva vanner fran Sydney, Sara och Dom. Det blir roadtrip till Perth, med nagra goa stopp pa vagen. Jag kommer att ta mig vasterut, precis som jag hade hoppats pa!
Livet ute pa landet har fortsatt som vanligt, med grill efter jobbet och kallare natter/morgnar etc. Mina dagar har ar raknade sa att saga, och jag har jobbat de dagar som behovs for att kunna soka andra aret. Lite nya aventyr behovs innan jag aker tillbaka till Sverige I slutet av juni!
Om en vecka, den 24:e, tar jag 6-timmars bussen till Adelaide. Dar moter jag upp tva vanner fran Sydney, Sara och Dom. Det blir roadtrip till Perth, med nagra goa stopp pa vagen. Jag kommer att ta mig vasterut, precis som jag hade hoppats pa!
Livet ute pa landet har fortsatt som vanligt, med grill efter jobbet och kallare natter/morgnar etc. Mina dagar har ar raknade sa att saga, och jag har jobbat de dagar som behovs for att kunna soka andra aret. Lite nya aventyr behovs innan jag aker tillbaka till Sverige I slutet av juni!
Annu en vecka i Red Cliffs
Dags att skriva igen, innan internet tar slut for manaden (vilken dag som helst nu..)!
Annu en vecka med jobb, det har varit ganska varma dagar och helt ok pa kvallen. Sista varmen innan hosten kommer pa riktigt kommande vecka, enligt vaderprognoserna, da det kommer att bli kyligt pa morgnarna (ca 6 grader) och runt 20 pa dagarna. Det blir aldrig riktigt kallt har, det blir bara storre temperaturskillnader mellan morgon och eftermiddag. Antligen vagade jag (och hade tid) att ga till en helt ok harsalong i Mildura for att klippa av det ogras som har vaxt pa mitt huvud under den senaste tiden. Nu ar det nog kortare an det nagonsin har varit, vilket kanns hur skont som helst!
Om ca tva veckor ska tydligen citrussasongen dra igang, vilket betyder fler jobb och darmed nya ansikten (forhoppningsvis). Smygstartat har det redan, jag och Lisa, som under de senaste tva veckorna har haft ett fyrbaddsrum for oss sjalva, har nu fatt tva personer till som jobbade har forra aret med, och har kommit tillbaka for samma jobb. Det ar inte alls ovanligt att folk gor detta, speciellt om de far en bra lon. Sjalv kan jag inte tanka mig att gora detta igen, aven om det ar och har varit en larorik och intressant erfarenhet att jobba och leva pa det har sattet. Annars har stamningen varit ganska uppsluppen den har veckan, och mycket socialiserande da det har varit nagon som fyllt ar, och nagra 'veteraner' som har akt harifran. Jag har, efter snart 9 veckor, borjat acceptera laget och dagarna flyter pa.
Efter att ha kollat over min ekonomiska situation, funderar jag pa att stanna nagra veckor fler an jag hade tankt fran borjan. Men jag blev precis erbjuden av en van, tyska Julia som vi traffade pa Fraser Island, att hyra en bil och aka runt pa sodra delen av vastkusten i tio dagar i mitten av maj, innan hon aker tillbaka till Tyskland igen. Detta ska tankas over under de narmaste dagarna, lyckas jag halla annu hardare i mina pengar sa kan det ga.
Veckans reflektion har definitivt varit over att forsoka se over lagarna gallande aboriginer och Australiensiska myndigheter. Under de 7 manader jag har varit I det har landet har jag hort manga saker som jag anser vara myter, t.ex. “aboriginals can get away with murder”. Jag ar inte helt palast gallande detta, men jag vet att detta grundar sig i att aboriginer far sarskilda bidrag och hjalp fran myndigheterna, speciellt i utsatta omraden. Detta ar vad jag kallar for “Australiens morka sida”, den utbredda rasismen gentemot urbefolkningen och en ibland skrammande patriotism (speciellt har ute pa landet). Jag kommer att skriva mer om detta nar jag vet mer.
Autumn?
Antligen ar internet tillbaka pa hostelet, det tenderar att vara tva veckor med internet och tva veckor utan da vi inte har obegransat och det drar mycket nar folk kollar pa videos pa Youtube etc..
Nu har det borjat bli kyligare, vilket betyder att det ar farre dagar med maxtemperatur over 30 grader, och morgnarna ar kyligare. 8-12 grader brukar det vara pa morgonen/formiddagen, och jag som har acklimatiserats helt nu, sitter pa jobbet med fyra lager pa overkroppen och fryser fortfarande. Svenska kylan har min kropp glomt bort, men det far anda tillaggas att de sydliga vindarna har kan vara ratt starka och kyliga.
Sondagen den 17:e mars var det St Patrick's Day, som sjalvklart firas ganska stort har i ett anglosaxiskt land. For oss betydde det att det var fest hela helgen, sarskilt da vi har manga irlandare som bor har pa hostelet. Pa lordagen blev det en tur pa stan dvs Mildura, efter att ha besokt den s.k. "festivalen" som hade anordnats - det var en scen med en dj och inte sarskilt manga manniskor som stod omkring. Pa sjalvaste dagen besokte alla den lokala puben i Red Cliffs i omgangar, tills den stangde prick kl 19. Men nu har jag iaf bockat av Paddys Day fran listan, nasta gang far jag se till att fira i sjalvaste Irland.
Pa jobbet har det rullat pa, och vi kommer bra overens med chefen som har bjudit oss pa ett antal BBQ's med sina vanner (gratis mat!), allra senaste var over paskhelgen sista helgen i mars som var langhelg for de flesta (vi jobbade dock pa paskafton) och mycket paskfirande blev det. Torsdagkvallen akte vi ned till floden Murray som flyter genom Mildura, fick aka motorbat med en av hans vanner, och ata riktigt gott grillat kott. Lang kvall blev det, och langfredagen tillbringades mest med att ta det lugnt och kolla pa filmer. Inget paskagg fick jag detta ar, det blev en chokladkanin istallet.
Persiska nyaret den 20:e mars slog in kl 10 pa kvallen lokal tid, och jag och Lisa satt ute och tittade pa stjarnorna och pratade om vara forvantningar pa det kommande aret.
Annars kan man val saga att jag under de senaste tva veckorna har borjat forsta hur det kan vara att vaxa upp ute pa landet - hur svart det kan vara att bryta fran sina roller, som man har fatt fran en valdigt tidig alder. Foraldrar som svar, roker och dricker och slar sina barn, och sedan forvantar sig att barnen inte ska gora detsamma mot sig sjalva och mot varandra. Manga trangsynta asikter har man upplevt har, och aven om det inte har varit sa illa sa raknar jag dagarna till jag kan aka harifran och borja resa igen. Manga har pa hostelet har dessutom akt ivag, da vindruvesasongen (som ar det som drar in mest jobb under forsta delen av aret) nastan ar over och nasta citrussasongen inte borjar forran i slutet av april. Det ar darfor lite tomt, och inte lika manga att umgas med som forut. Men dagarna gar anda ratt snabbt har, jag har redan varit i Red Cliffs i 7 veckor! Inte sa manga veckor kvar nu..
Arbetsplatsen.
Jag, kollegorna och chefen - och John Deere.
Antligen fick jag traffa pa en okand "Redback"!
Dagarna pa landet..
Inte mycket nytt att beratta om, dagarna har gar relativt lagom langsamt. Himlen ar fortfarande den basta underhallningen man kan ha har i Red Cliffs, speciellt natthimlen nar det ar stjarnklart och man kan se Vintergatan tydligt over en.
Forra karaokekvallen vi gick pa var det daligt vader, lite duggigt och kyligt (dvs. 20 grader). Sa stallet som tavlingen holls i var helt tomt forutom oss tre och fyra andra som kom dit, vilket resulterade i att de inte ville ge mig forsta pris pga nagon dalig ursakt, och jag orkade inte argumentera da var skjuts tillbaka till hostelet vantade pa oss. Daremot var de som ager de baren villiga att skjutsa in oss till helgen for att festa, da en av killarna har fyllde ar. Sa vi var ungefar 40 pers som akte in gratis till Mildura for att fira forra lordagen. Sondagen var jag ledig, och hangde i stan, gjorde min nu rutinmassiga storhandlande infor veckans matlador och hangde vid floden, Murray River.
Pa jobbet fick vi den senaste veckan lite andra arbetsuppgifter, nu fick vi jobba lite hardare med att klippa av stammarna pa vitlokarna och fick betalt per lada som vi gjorde klart. Lite jobbigare, men resulterade anda i att vi fick battre betalt de tva dagar vi gjorde det istallet for att fa timlon. Nasta vecka kommer vi att variera lite mellan dessa arbetsuppgifter. Det enda som egentligen tar stryk ar ens hander, speciellt min hogra hand ar konstant nagot svullen. Men var chef ar schysst, han bjod oss pa BBQ med sina vanner (nagra hade vi traffat tidigare da de kommit och halsat pa nar vi jobbar), och det var riktigt gott att fa ordentligt grillkott for en gangs skull! Igar lordag akte vi till klipporna som den har orten ar kallad efter, och ja, de ar roda av sanden. Igar fick vi ocksa se hur de styckade upp en av hans grisar som han hade slaktat helgen innan. Satter perspektiv pa vad det ar man egentligen ater. Precis da flog en luftballong forbi och landade inte sarskilt langt bort fran oss, och det ar sadana handelser som ar spannande i mitt liv just nu.
Annars har det varit ganska mycket folk som har lamnat hostelet under den senaste veckan, Cristina akte i fredags till Melbourne da hon inte fick jobba kvar pa mitt jobb och var val ganska trott pa livet har ute (som alla andra). Nu ar det en annan tjej som jobbar istallet, Chloe, som ar van med de andra tjejerna. Ett par andra som jag brukar hanga med har ocksa dragit, och det kanns lite trist da det inte riktigt kommer in nya manniskor heller. En annan irriterande sak ar att AC:n i halva hostelet har slutat fungera, och vart rum ar som en bastu. Jag har bestamt mig for att tillfalligt sova i rummet bredvid istallet, som har lediga sangar och fungerande AC.
Onsdags den har veckan bestamde jag mig for att prova att vinna karaoketavlingen igen – och faktiskt fa forstapriset som de utlovat, 100 dollar! Jag, Cristina och Lisa som jag bor med akte in. Da sista bussen pa onsdagar ar kl 19, sa gick vi till en annan bar forst, som ocksa har karaoke pa onsdagar. Mycket battre stamning dar, alla kommer upp och sjunger och har det trevligt. Sedan gick vi till klubben – och dar var jag den enda som ville sjunga. Dj:n ville saklart att jag skulle komma upp och sjunga hela tiden da, och varfor inte, men inga prispengar fick jag heller. Sa dit tanker jag inte aka tillbaka till pa atminstone ett par veckor.
Igar lordag blev en lugn kvall, jag var helt slut da jag har jobbat hela veckan och inte sovit manga timmar de senaste natterna. Sa idag sondag fick jag antligen sova lite langre, och jag och Lisa akte in till stan for att hinna gora de saker man annars inte hinner efter jobbet (bl.a. Rutinmassiga storhandlandet) och sedan till utomhuspoolen har i Red Cliffs en stund. Nasta vecka kommer att vara annu en varm vecka, med temperaturer over 35 grader. Imorgon borjar jobbveckan for oss igen, annars ar det en rod dag har, vilket betyder att biblioteket kommer att vara helt stangt sa forhoppningsvis kan jag ga dit pa tisdag och ladda upp lite bilder. Yes, jag bor pa landet nu!!
Forra karaokekvallen vi gick pa var det daligt vader, lite duggigt och kyligt (dvs. 20 grader). Sa stallet som tavlingen holls i var helt tomt forutom oss tre och fyra andra som kom dit, vilket resulterade i att de inte ville ge mig forsta pris pga nagon dalig ursakt, och jag orkade inte argumentera da var skjuts tillbaka till hostelet vantade pa oss. Daremot var de som ager de baren villiga att skjutsa in oss till helgen for att festa, da en av killarna har fyllde ar. Sa vi var ungefar 40 pers som akte in gratis till Mildura for att fira forra lordagen. Sondagen var jag ledig, och hangde i stan, gjorde min nu rutinmassiga storhandlande infor veckans matlador och hangde vid floden, Murray River.
Pa jobbet fick vi den senaste veckan lite andra arbetsuppgifter, nu fick vi jobba lite hardare med att klippa av stammarna pa vitlokarna och fick betalt per lada som vi gjorde klart. Lite jobbigare, men resulterade anda i att vi fick battre betalt de tva dagar vi gjorde det istallet for att fa timlon. Nasta vecka kommer vi att variera lite mellan dessa arbetsuppgifter. Det enda som egentligen tar stryk ar ens hander, speciellt min hogra hand ar konstant nagot svullen. Men var chef ar schysst, han bjod oss pa BBQ med sina vanner (nagra hade vi traffat tidigare da de kommit och halsat pa nar vi jobbar), och det var riktigt gott att fa ordentligt grillkott for en gangs skull! Igar lordag akte vi till klipporna som den har orten ar kallad efter, och ja, de ar roda av sanden. Igar fick vi ocksa se hur de styckade upp en av hans grisar som han hade slaktat helgen innan. Satter perspektiv pa vad det ar man egentligen ater. Precis da flog en luftballong forbi och landade inte sarskilt langt bort fran oss, och det ar sadana handelser som ar spannande i mitt liv just nu.
Annars har det varit ganska mycket folk som har lamnat hostelet under den senaste veckan, Cristina akte i fredags till Melbourne da hon inte fick jobba kvar pa mitt jobb och var val ganska trott pa livet har ute (som alla andra). Nu ar det en annan tjej som jobbar istallet, Chloe, som ar van med de andra tjejerna. Ett par andra som jag brukar hanga med har ocksa dragit, och det kanns lite trist da det inte riktigt kommer in nya manniskor heller. En annan irriterande sak ar att AC:n i halva hostelet har slutat fungera, och vart rum ar som en bastu. Jag har bestamt mig for att tillfalligt sova i rummet bredvid istallet, som har lediga sangar och fungerande AC.
Onsdags den har veckan bestamde jag mig for att prova att vinna karaoketavlingen igen – och faktiskt fa forstapriset som de utlovat, 100 dollar! Jag, Cristina och Lisa som jag bor med akte in. Da sista bussen pa onsdagar ar kl 19, sa gick vi till en annan bar forst, som ocksa har karaoke pa onsdagar. Mycket battre stamning dar, alla kommer upp och sjunger och har det trevligt. Sedan gick vi till klubben – och dar var jag den enda som ville sjunga. Dj:n ville saklart att jag skulle komma upp och sjunga hela tiden da, och varfor inte, men inga prispengar fick jag heller. Sa dit tanker jag inte aka tillbaka till pa atminstone ett par veckor.
Igar lordag blev en lugn kvall, jag var helt slut da jag har jobbat hela veckan och inte sovit manga timmar de senaste natterna. Sa idag sondag fick jag antligen sova lite langre, och jag och Lisa akte in till stan for att hinna gora de saker man annars inte hinner efter jobbet (bl.a. Rutinmassiga storhandlandet) och sedan till utomhuspoolen har i Red Cliffs en stund. Nasta vecka kommer att vara annu en varm vecka, med temperaturer over 35 grader. Imorgon borjar jobbveckan for oss igen, annars ar det en rod dag har, vilket betyder att biblioteket kommer att vara helt stangt sa forhoppningsvis kan jag ga dit pa tisdag och ladda upp lite bilder. Yes, jag bor pa landet nu!!
Country Life in North Victoria
Red Cliffs ar en liten ort en halvtimme utanfor Mildura, som ar denna regions storsta stad. Inte sarskilt stor sjalvklart, men har allt man behover. Dar jag bor kan man daremot inte saga detsamma om, denna ort bestar I princip av en korsning med tva mataffarer, posten, busshallsplatsen, banken, biblioteket och utomhuspoolen. Allt inom 5 minuters gangvag fran hostelet jag bor pa.
Sa varfor kommer alla backpackers hit till denna hala och stannar I flera manader? Dels for att spara pengar, men framfor allt for att kunna soka for ett andraarsvisum. For att gora detta maste man ha jobbat med “regional work”, vilket betyder att alla vingardar och andra gardar som odlar gronsaker har sasongsjobb at alla backpackers som kommer hit. Detta betyder ocksa att manga blir utnyttjade, underbetalda osv. Men jag hade tur! Pa mitt jobb sitter jag ner hela dagen, under tak, med en flakt igang och musik och gott sallskap hela dagen. Vi skalar vitlok! Jag, Cristina, och tva tjejer fran UK, Becky och Josephine. Var chef ar riktigt schysst, ger oss bra betalt och vi far alltid formiddagsfika och en kall efter jobbet. Jag jobbar 7-15.30, sen blir vi skjutsade tillbaka till hostelet och har ett par timmars fritid innan man borde ga och lagga sig igen for att ga upp kl 6 pa morgonen.
Vi ar ungefar 100 personer pa hostelet, sa det ar latt hitta de manniskor man vill umgas med. Annars ar stamningen lite som att vara I skolan, med rykten och intriger. Dock ar alla valdigt vanliga och sociala, och det ar latt att umgas med folk.
Annars ar det valdigt surrealistiskt att vara har, langt bort ifran verkligheten I Sverige. Himlen har ar ALLTID helt underbar – spelar ingen roll vilket vader eller tid pa dygnet det ar. Jag trottnar aldrig pa att kolla upp pa himlen har. Och det ar fortfarande varma dagar har, trots att det ska vara slutet pa sommaren. Vanligtvis ar det ca 35 grader, det kyligaste jag har upplevt har var nar det var 17 grader en morgon, och da jag alla omkring och fros.
Annars finns det inte mycket mer att saga, alla ar har for att jobba for att kunna stanna ett ar till, sa man jobbar sa mycket man kan. Vi jobbar 6 dagar I veckan, vilket ar valdigt vanligt. Annars ar allt roligt man kan gora borta I Mildura, vilket ar lite svart att ta sig till utan bil da bussarna slutar ga valdigt tidigt har pa landet. Vi pa jobbet har iallafall bestamt oss for att ga pa karaoke I stan imorgon onsdag, vilket ar det forsta roliga som har hant pa lange. Och jag kan inte klaga pa country life – med ett relativt bra jobb som jag har just nu (och som det verkar som att jag kommer att behalla I ett antal veckor till) och med relativt gott sallskap sa kan jag bara se detta som annu en livserfarenhet som ar langt ifran det jag ar van vid hemma. Men, precis som alla andra har, sa langtar jag efter att komma harifran och borja resa igen. Den som vantar pa nagot gott..!
(Bilder kommer senare i veckan.)
Sa varfor kommer alla backpackers hit till denna hala och stannar I flera manader? Dels for att spara pengar, men framfor allt for att kunna soka for ett andraarsvisum. For att gora detta maste man ha jobbat med “regional work”, vilket betyder att alla vingardar och andra gardar som odlar gronsaker har sasongsjobb at alla backpackers som kommer hit. Detta betyder ocksa att manga blir utnyttjade, underbetalda osv. Men jag hade tur! Pa mitt jobb sitter jag ner hela dagen, under tak, med en flakt igang och musik och gott sallskap hela dagen. Vi skalar vitlok! Jag, Cristina, och tva tjejer fran UK, Becky och Josephine. Var chef ar riktigt schysst, ger oss bra betalt och vi far alltid formiddagsfika och en kall efter jobbet. Jag jobbar 7-15.30, sen blir vi skjutsade tillbaka till hostelet och har ett par timmars fritid innan man borde ga och lagga sig igen for att ga upp kl 6 pa morgonen.
Vi ar ungefar 100 personer pa hostelet, sa det ar latt hitta de manniskor man vill umgas med. Annars ar stamningen lite som att vara I skolan, med rykten och intriger. Dock ar alla valdigt vanliga och sociala, och det ar latt att umgas med folk.
Annars ar det valdigt surrealistiskt att vara har, langt bort ifran verkligheten I Sverige. Himlen har ar ALLTID helt underbar – spelar ingen roll vilket vader eller tid pa dygnet det ar. Jag trottnar aldrig pa att kolla upp pa himlen har. Och det ar fortfarande varma dagar har, trots att det ska vara slutet pa sommaren. Vanligtvis ar det ca 35 grader, det kyligaste jag har upplevt har var nar det var 17 grader en morgon, och da jag alla omkring och fros.
Annars finns det inte mycket mer att saga, alla ar har for att jobba for att kunna stanna ett ar till, sa man jobbar sa mycket man kan. Vi jobbar 6 dagar I veckan, vilket ar valdigt vanligt. Annars ar allt roligt man kan gora borta I Mildura, vilket ar lite svart att ta sig till utan bil da bussarna slutar ga valdigt tidigt har pa landet. Vi pa jobbet har iallafall bestamt oss for att ga pa karaoke I stan imorgon onsdag, vilket ar det forsta roliga som har hant pa lange. Och jag kan inte klaga pa country life – med ett relativt bra jobb som jag har just nu (och som det verkar som att jag kommer att behalla I ett antal veckor till) och med relativt gott sallskap sa kan jag bara se detta som annu en livserfarenhet som ar langt ifran det jag ar van vid hemma. Men, precis som alla andra har, sa langtar jag efter att komma harifran och borja resa igen. Den som vantar pa nagot gott..!
(Bilder kommer senare i veckan.)
Quest for Regional Work
Nu ar det dags att lamna storstan och prova lyckan pa landet. Da det ar sasong for att plocka diverse frukt och gronsaker, ska jag (sasom manga andra backpackers gor) bege mig ut och leta sana jobb. Det blir att aka 15 timmar med tag och buss till en liten stad som heter Mildura, som ligger i norra Victoria, mellan Adelaide och Melbourne. I den regionen finns det manga olika farms som odlar massa olika saker, framst frukt och gront. Har varit i kontakt med ett av de hostels i omradet som har bra rykte nar det galler att ha kontakt med arbetsgivare och hitta jobb, Oasis. Imorgon bitti aker jag och min danska kompis Cristina ivag till Mildura.
Sista helgen i Sydney har varit intensiv, da man har velat umgas med alla de skona manniskor jag har traffat har. Dessutom ar det manga av de som aker samma vecka som jag, sa igar lordag blev det riktigt roj da det var sista lordagen for ett par stycken, forutom jag sjalv. Manga som jag hoppas att fa traffa igen!
..Inga bilder blir det heller denna gang, det ar mycket att sta i sista dagen innan avfard och nya erfarenheter...
Summer in Sydney
Frida akte i onsdags forra veckan, vilket var ett trakigt farval! Jag, Frida och Janne - Oreo-ganget- har haft det roligt, akt till stranden (dar gick fran vanilj till tomat), gatt ut, utomhusbio, bowlat, agerat moraliskt stod nar Frida hoppade fallskarm bland manga andra saker. Vilket for ovrigt var en intressant dag, sitta ute pa ett flygfalt i en forort till Sydney, i ett stort skjul utan AC, och vanta i nastan 4 timmar da Frida var en av de sista som skulle hoppa for dagen.. Gissa om man blev sugen pa att gora det sjalv!! Fran en helikopter dessutom.. Men jag har bestamt inte rad nu – fast jag ska definitivt gora det. Kunde Frida, med bade hojdskrack och flygradsla, gora det och dessutom alska det sa maste jag gora det, helt enkelt. Den helgen firade vi sjalvklart, pa lordagen var det annu en grym soul-konsert i The Domain, med bl.a. Angélique Kidjo!
Efter ett antal veckor i denna stad, har jag nu antligen borjat forsta mig pa den. Hittat lite utestallen och andra smastallen dar 'locals' brukar hanga, traffat valdigt trevliga manniskor, speciellt pa hostelet jag bor pa nu. Alfred Park har jag och Nils bott pa forut, och nu ar det lite annan stamning dar – forut var det valdigt lugnt och nastan pa den asociala sidan, men nu ar det en bra blandning av folk som jobbar och som ocksa vill ha roligt och umgas. Jag har dessutom fatt ovarderliga tips om hur jag kan jobba och spara pengar, vart jag kan vanda mig osv. Att behova lamna snart for att jobba nagonstans ute pa landet kanns lite trakigt, men ar samtidigt det smartaste jag kan gora, da Sydney trots allt ar en dyr stad. Sa just nu ar det full fokus pa att hitta jobb. Och sjalvklart njuta av sommaren.
Efter ett antal veckor i denna stad, har jag nu antligen borjat forsta mig pa den. Hittat lite utestallen och andra smastallen dar 'locals' brukar hanga, traffat valdigt trevliga manniskor, speciellt pa hostelet jag bor pa nu. Alfred Park har jag och Nils bott pa forut, och nu ar det lite annan stamning dar – forut var det valdigt lugnt och nastan pa den asociala sidan, men nu ar det en bra blandning av folk som jobbar och som ocksa vill ha roligt och umgas. Jag har dessutom fatt ovarderliga tips om hur jag kan jobba och spara pengar, vart jag kan vanda mig osv. Att behova lamna snart for att jobba nagonstans ute pa landet kanns lite trakigt, men ar samtidigt det smartaste jag kan gora, da Sydney trots allt ar en dyr stad. Sa just nu ar det full fokus pa att hitta jobb. Och sjalvklart njuta av sommaren.
Happy New Year 2013!
Nils reste tillbaka till Sverige under de sista dagarna av 2012 och tog med sig alla a:n och o:n med prickar. Jag flyttade in pa Wake Up for en vecka och insag hur manga skandinaver som det nu finns i stan; overallt hor man svenska och danska. I mitt rum var vi 4 svensktalande av 6.
Dessa sista dagar pa forra aret passade jag pa att klippa haret, och det enda de sa pa salongen var “You have A LOT of hair..”, de var minst sagt imponerade. Sista lordagen gick jag och Cristina ut och lyckades ta oss till en underground rockbar som serverade pizza hela natten, och dessutom hangde vi med nagra 'locals', en ovanlighet som backpacker i detta land. Den 30:e landade Frida, och jag letade, som alla andra, efter ett stalle i stan dar man kunde se Harbour Bridge-fyrverkerierna, utan att behova campa ute natten innan och smuggla in alkohol. Av ca 70 utkiksplatser runtomkring stan sa var det endast 6 platser dar man fick ta med sig egen alkohol, vissa stallen salde och de flesta stallen var det helt alkoholforbud. Da det ar maaaanga som kommer till Sydney for att kolla pa fyrverkerierna stallen med bast utsikt betalplatser, och manga stallen som ar nara maste man vara pa plats kl 10 pa morgonen (t.ex. Parker och gronomraden som oppnade vid den tiden pa nyarsafton) och halla sin plats hela dagen..! Allt ar valdigt organiserat, de har t.o.m. En hemsida for att ge all info om nyarsafton och de varldskanda fyrverkerierna.
Nyarsafton lyckades vi ta oss till en park dar det var BYO, sjalvklart lite langre bort, men anda en fin utsikt over Harbour Bridge. Och det fanns gott om plats trots att vi kom dit sa sent som kl 14! Perfekt stralande vader var det ocksa, manga satt I badklader och Frida som precis kommit fran vinter-Sverige blev sjalvklart brand i den starka Aussie-solen, trots solkramen. Sommarpicknick pa nyar tillsammans med massa andra manniskor, riktigt go' stamning – valdigt bra start pa det nya aret! Traffade lite folk fran mitt resande langs ostkusten, och sjalvklart massa nya, bl.a. Ett gang spanjorer som gav mig 12 vindruvor att ata strax innan tolvslaget. Den spanska traditionen bjuder att man ska hinna ata en vindruva for varje slag som klockan slar vid 12, och da det inte skulle sla nan klocka dar vi var, sa hade de ett youtube-klipp fran Spanien. Jag hann inte ata upp den sista innan klockan slog ut, sa da blev jag tydligen fast I 2012 (sa som jag forstod det..). De hade fyrverkerier varje timme fran kl 21, fram till de riktiga vid tolvslaget. Det var spektakulart, men inte lika fantastiskt som det hade hypats upp till att vara. Hursomhelst var det ett riktigt bra nyar, som avslutades med en ordentlig motionspromenad pa tva timmar, da alla bussar var proppfulla och taxibilar upptagna. Sommar 2013 har redan borjat.
Nyarsdagen var en lugn dag, vi satt I parken och tog det lugnt och pa kvallen var det umgange med nagra andra i Side Bar, Wake Up:s egna backpackerbar. Kvallen efter var det liveband dar, stallet var packat av glada manniskor och det var roligt. Anda tills vid tolvtiden, da en av vakterna helt plotsligt bestamde sig for att vi “had had enough”, och vi bads att ga ut och “ta lite frisk luft” for att sedan inte bli inslappta mer. Valdigt konstigt, da vi knappt hade druckit nagonting eller betett oss pa ett satt som gav de anledning att slanga ut oss – vi hade bara dansat och haft roligt som alla andra darinne. Valdigt snopet och irriterande att bli behandlade pa det sattet pa ett stalle som ar till for backpackers och darfor ganska sunkigt, sa vi hade saklart ett langt snack med managern och bestamde oss for att aldrig mer ga dit igen. Trodde aldrig att man skulle komma till ett stalle i varlden dar vakterna beter sig varre an I Stockholm, speciellt inte nar det generellt sett ar lite mer avslappnad attityd har i ovrigt.
I torsdags var det strandvader, och jag, Isabel, Frida och Janne akte till Bondi Beach.
Fredagen var annu en fin dag – och Fridas birthday, sa vi tog farjan over till Manly for att glassa dar. Fodelsedagsfika bjods det pa, courtesy of Frida och Jannes boende, som har riktigt god frukost bl.a. chokladcroissants, goott... Pa kvallen forfestade vi pa mitt hostel som jag nu bor pa, Glebe Village. Ett helt gang darifran skulle ocksa ut, men de drog tidigare an oss, sa vi drog till en latin bar. Bra stamning, mycket dans, och vakter som faktiskt sa till en pa ett schysst satt ifall det var nat, istallet for att slanga ut folk utan forvarning. Jag fick en ordentlig “learning by doing”-lektion i rumba och cha cha, och samma med Frida vars partner blandade en massa latin styles.
Igar var en riktigt varm dag, jag och Frida var pa Glebe Market en liten stund innan vi gav upp i varmen. Pa kvallen fick vi ett tips att ga till the Domain dar det skulle vara gratiskonsert. Det visade sig att det var forsta dagen pa Sydney Festival, en tre veckor lang stadsfestival da massa kul hander i stan. Varje lordag har de upptradanden pa en stor scen i Domain – gratis (valdigt ovanligt I denna stad)! Helt oforberedda satte vi oss I graset framfor scenen, tillsammans med tusentals andra, och njot av Motown soulmusik pa sommarkvallen. Nu ar det bara att kolla upp mer saker det gar att gora i stan, som festivalen anordnar gratis.
Bra start pa 2013 – i sommaren!
NYE picknick
En god jul i Sydney
Ännu en behaglig vecka i storstan, även om vädret är upp och ner. Den 21:a, dagen då världen skulle gå under, och medans vi väntade tålmodigt passade vi på att gå på en speciell sommarmarknad. "Village Bizarre" i The Rocks, där de hade olika roliga aktiviteter. På torget lärdes det ut delar av Michael Jacksons kända koreografier. Silent Disco fanns bredvid där det plötsligt inte blev så tyst längre så fort "Gagnam Style" spelades i hörlurarna. Vi lärde oss att rocka rockring på riktigt av ett proffs (jag är väldigt glad att jag äntligen har fattat grejen!). Vi stod i kö hur länge som helst för att trycka in oss med 10 andra människor i ett rött sammetsbås, där vi fick höra en dockas märkliga livshistoria.
Barberare och hårfrisörer, som kunde skapa häftiga 20-30-talsfrisyrer GRATIS, var på plats - självklart var listan helt full när jag kom dit, och barberaren berättade för Nils att de tyvärr endast gjorde helrakningar då de inte hade tillgång till spegel (och så länge jag får bestämma, åker skägget inte av!). Massa gott att äta fanns där förstås, så man kan inte klaga på den dagen, men det var ändå skönt att det inte var den allra sista.
I lördags hade vi bestämt med Morten, som vi träffade på Castaways, att åka till Blue Mountains. Lite svårt att hitta lättillgänglig turistinfo om området, så i all hast på centralen bestämde vi oss för att chansa och bara köpa biljett till en av stationerna i närheten av nationalparken. Katoomba visade sig vara det ställe som de flesta åker till, då det är närmast de mest kända landmärkena. Två timmar på tåget, och vi gick enkelt till ortens utkant, där den första utsiktsplatsen över nationalparken befann sig. Vi bestämde oss för att ta en ordentlig bergsvandring som skulle ta oss ca tre timmar.
Vi började med Three Sisters, och gick till slut en ganska lång omväg i slutet, vilket gjorde att hela vandringen tog oss över fyra timmar. Och det var lite tufft också - mycket upp- och nerförsterräng. Det var inte heller helt lätt att hitta, då kartan vi hade inte var tillräckligt utförlig och de flesta vi frågade inte kunde hjälpa oss särskilt mycket. Men vilka vyer vi fick se på vägen! Så otroligt fina utsikter, höga klippväggar och djupa gap. Anledningen till namnet "Blue Mountains" gissar jag kommer från bergsvyerna - i det ljuset ser bergen på avstånd ut att vara blåa, trots att de egentligen har en ganska sandig färg, och är täckta av regnskogsvegetation.
I slutet kom "mardrömsbestigningen" i form av "The Giant Stairway" - 900 trappsteg uppför sidan av en bergsvägg. Efter över tre timmars vandring var detta verkligen en utmaning. Men självklart långt ifrån omöjligt, och vi kände oss ganska så slut och förnöjda efter denna bestigning, och traskade med långsamma steg tillbaka till stationen.
Söndagen bjöd på härligt väder, och vi tog färjan över till Manly och låg på stranden i några timmar. På kvällen hade vi blivit bjudna hem till Morten, som jobbar som kock, skulle laga julmiddag åt oss. Fyrarätters, med en blandning av skandinaviskt och aussie-mat, otroligt gott och trevligt!
Julafton, och vi åkte till Manly Beach, tillsammans med danskan Cristina som vi träffat i Sydney tidigare, och hennes vänner för att "julhänga" på stranden. Kul att se andra människor vara på stranden iklädda julmössa och badkläder. Lite picknick blev det också,vi hade köpt frukt och tabbouleh med yoghurt (=lyx!) och vi bjöd alla på morotskaka. Tyvärr höll inte vädret i sig lika länge som vi hade hoppats på, i slutet av eftermiddagen blev vi tvungna att packa ihop och åka tillbaka till stan. Men väldigt tur hade vi, som "firar" jul på julafton, för hela juldagen regnade det. Hela dagen. Vi satt inne hela dagen och kollade på film, tills vi till slut blev tvungna att gå ut och jaga efter mat. Alla stora matkedjor är HELT stängda på juldagen, vilket förvånade mig väldigt mycket, hur kan det vara stängt en hel dag i en storstad som detta? I en storstad som detta finns det däremot kulturellt mångfald, så kvällens middag blev till fördel asiatisk. Vi gick in och spelade lite arkadspel, där jag självklart briljerade i att skjuta i basketkorgen (still got it!) och gammal hederlig Pinball.
Idag annandag jul, är förutom starten på mellandagsrean, även Nils sista dag här i Australien. Vi har tagit färjan ut till Watsons Bay, Sydneys äldsta fiskarby och en kort promenad till South Head, en av två stora uddar som vetter ut mot havet. Vi gick även till Harbour Bridge, och uppför en av pelarna, där vi fick veta (ännu mer) historia om bron och ännu en fin utsikt över hamnen och staden överhuvudtaget, 89 m ö.h.
Det är tråkigt att Nils ska åka härifrån, nu är det dags att fortsätta äventyret på egen hand. Snart får jag finbesök från Stockholm, då Frida kommer till Sydney för att bl.a. fira in det nya året!
God fortsättning!
Förortsliv i Norra Sydney
Torsdagen 13/12, Luciadagen, och vi flyger från Melbourne tillbaka till Sydney. I en vecka ska vi volontära hos en familj i Linfield, en förort i norra Sydney. Suzy och David bor i en jättestooor och jättefin villa med lummig trädgård, tillsammans med sin dotter som precis har tagit studenten (deras två andra barn är redan utflugna). Vi fick kontakt med dem på samma hemsida som vi hittade Anish och Arpiita, men man kan lugnt säga att detta var en helt annan upplevelse.
Stämningen i huset var inte helt munter, vilket var förståeligt med tanke på att de har upplevt 10 dödsfall bland släkt/vänner det senaste året (varav ett skedde under den veckan vi var där). Dessutom var Suzy - Kvinnan i huset - ganska så stressad inför julhelgen då de skulle ta emot cirka 20 pers som alla skulle bo hos dem och fira jul tillsammans. Det var mycket som behövde städas och göras iordning innan dess, och i all stress blev vi smått utskällda vid två tillfällen, för att vi enligt henne "var för långsamma". Ganska konstigt att ställa sådana krav på volontärarbete, vilket hon självklart förstod själv också och bad senare om ursäkt. En annan lite obekväm sak var att det kändes som att vi smått blev tvungna att följa deras "diet" - de åt alla väldigt lite mat, och det dukades alltid fram ganska lite också. Jag är verkligen inte bekväm med att be om mer än det som redan står framme, så det blev ett par "smygrundor" till mataffären.
Men nu till det positiva! Eftersom deras hus är så enormt stort (delvis pga effektiv planlösning), fick vi sova i ett eget rum med en stor dubbelsäng, och hade dessutom ett eget badrum. Under de 7 dagar som vi var där jobbade vi endast 3,5 dagar. När vi var lediga fick vi massor av tips på vad vi kunde göra runtomkring Sydney, speciellt naturområden och utkiksplatser, och dessutom detaljerad beskrivning på papper på hur bäst kunde ta oss dit. Så det var ändå väldigt tydligt att de har hjärtat på rätt ställe, så att säga. Suzy jobb är också väldigt intressant - hon arbetar med att organisera och skicka iväg volontärer till en organisation som har skolor och TBC-kliniker i Indien och Östtimor. Då det främst är administrativt, jobbar hon hemifrån med datorn. Hon har dock varit och besökt ett antal gånger i Indien, och hennes äldre dotter har jobbat som volontär genom organisationen. De var för övrigt en väl berest familj.
Söndagen var vår första lediga dag, och då promenerade vi från en utkiksplats över Harbour Bridge, genom utkanten av Sydney Harbour National Park, till Balmoral Beach. Där satt vi och hängde lite på klipporna på en liten ö precis vid stranden.
På måndagen var det dåligt väder, då tog vi tåget och hoppade av precis innan Harbour Bridge så att vi kunde ta promenaden över bron in till city. Vi gick in på Sydney Museum, som var väldigt litet och stadspatriotiskt och förklarade bl.a. hur det kom sig att Sydney och Melbourne har blivit sådana rivaliserande städer. Melbourne är ju endast något mindre än Sydney och de ville båda utmärka sig på olika sätt, och eftersom Sydney fick sådana utmärkande turistsymboler och blev mer en amerikansk stadsmetropol, satsade Melbourne på kulturen istället.
På tisdagen var det riktigt fint väder, då tog vi färjan över till Manly, en härlig tur.
Självklart skulle vi till Manly Beach, som är en större strand än Bondi. Det visade sig vara ännu en vanlig dag på stranden - med hajvarning, brännmanetsvarning och varning för starka underströmmar. Och en ännu en härlig dag var det, Nils spelade beachvolley med ett gäng och jag försökte undvika trädens skuggor när jag bättrade på brännan!
Onsdagen städade vi hela huset hela dagen, och under de dagar vi jobbade var jag förundrad över hur många spindlar/spindelnät som kan bildas under ett och samma tak. Men i slutändan kändes det som att vi hade gjort skillnad och att Suzy tyckte att vi hade gjort en hel del skillnad. Och de var schyssta som lät oss bo och äta i deras hem, och var väldigt öppna med allt de hade gått igenom, och det gjorde stor skillnad då man kan ha mer förståelse.
Så kom torsdagen, och vi packade ihop, sade tack och adjö och åkte in till ett hostel i city igen. Nu bor vi på samma hostel som vi bodde innan vi åkte till Melbourne, det billigaste vi kunde hitta under denna julperiod som ändå har rätt bra standard. Ett bättre rum fick vi denna gång, så man kan ju inte vara allt annat än nöjd. Och snart är det sommar-jul! GOD JUL!
Kulturhuvudstaden Melbourne
Efter att ha tillbringat mestadels av min resa (hittills) i mindre orter och gjort alla de saker man ska göra som backpacker, så har det varit så skönt att vara i en riktig storstad och ha tillgång till mer intellektuella aktiviteter. Melbourne är verkligen Kulturhuvudstaden med stort K, som har hur mycket som helst att erbjuda, och man kan definivt hitta spännande budgetalternativ. Helt perfekt, helt enkelt. Det enda som var mindre lägligt var att min pollenallergi bestämde sig för att bryta ut ordentligt, och eftersom jag inte är van vid att ha symptom i december månad (!!), så plockade jag inte upp de tidiga varningssignalerna för att börja ta medicinen. Så tyvärr var jag inte jättepigg i det sommarblomstrande Melbourne.
Förra onsdagen 5/12, tog vi flyget från Sydney till Melbourne med det ökända Tiger Airways (ungefär som Ryan Air). Inga problem där, vi blev endast en halvtimme försenade. De två första nätterna skulle vi sova hos en supertrevlig kille som jag hade hittat på Couchsurfing. Marty, 25+, socionom med stort kulturintresse/talanger (inget förvånansvärt i denna stad som bara svämmar över av talang och ambitioner). Självklart kom vi väldigt bra överens - och det var dessutom väldigt uppfriskande att äntligen kunna ha riktigt intellektuella konversationer..! Ja, man saknar dessa när man har varit och rest på "the backpacker trail" ett tag där man för det mesta träffar folk vars huvudintresse är att festa.. Kul ett tag, inte kul varje dag. Så efter denna första lättnad, åkte jag och Nils till Victoria Market, som varje onsdag har kvällsmarknad.
Alla marknader vi har varit på hittills har varit ungefär lika stora, men det här stället var enormt. Ett jättestort område under tak med olika sektioner för olika saker - och hur mycket mat som helst. Det bästa av allt - olika sorters matkulturer från hela världen - även detta inte särskilt vanligt i det "vita" Australien (med hänvisning till det jag tidigare skrivit om segregationen mellan de vita och aboriginer, som ger mig "apartheid-vibbar"). Jag blev själv förvånad över hur mycket jag hade saknat det mångkulturella i matväg (och i allmänhet), och hade självklart otroligt svårt för att bestämma mig. Det blev till slut afghansk kebab. Kvällen och marknaden avslutades perfekt med ett grymt reggaeband från Brisbane. Fler och fler människor rycktes med av musiken, och till slut stod vi alla där dansades och hoppandes av glädje till rytmen.
Torsdagen, och vi gick till ett av de mer pretentiösa moderna konstmuséerna, Ian Potter Museum. Mätta på (och något förvirrade av) provocerande konst, fortsatte vi nedför huvudgatan, och hittade in på ett turistinfo-ställe, där de hade en liten utställning med alla kända byggnader i Melbourne i pepparkakshus-format. Väldigt fint, och ganska kul att det skulle vara "snö" på alla hustak.. För övrigt envisas alla julskyltningar med snö, vilket är lite roligt med tanke på att det är varmaste tiden på året (på de platser som har årstider) under jul. Vi gick vidare till Federation Square, som ligger precis bredvid en av deras stora tågstationer Flinders Street. Moderna byggnader, alla olika museum/gallerier. Överhuvudtaget är hela Melbournes innerstad en blandning av snygga moderna byggnader med väldigt konstfull arkitektur, och de gamla 1800-tals byggnaderna från det tidiga skedet av stadens historia. Till middag tog vi oss till stadsdelen Fitzroy, där alla hipsters hänger. Då vi inte har upplevt hipster-kulturen sedan vi kom till Australien, var detta välkommet från vår sida, och vi satte oss förnöjt på ett veganskt populärt ställe där jag hade lyxen att beställa raw food-huvudrätt och efterrätt!
På fredagen var det dags att lämna Martys superfina lägenhet i utkanten av hipsterkolonin för att checka in på hostel. Det visade sig inte vara ett så dumt ställe, Home @ the Mansion har schysst personal, lite roliga aktiviteter under veckan och bra stämning. 12-bäddsrummet ligger längst upp, vilket är perfekt då inget ljud från nedervåningen hörs, och är rymligt med flera stora badrum på samma våning. De flesta maskiner är moderna, framförallt har de elspis till skillnad från gasspis..! Väldigt imponerande.
På fredagskvällen hittade jag och Nils skilda kvällsaktiviteter som passade oss båda bra. Nils åkte iväg till en park för att nörda sig med fantasykrig, och jag promenerade över floden till södra delen av Melbourne. Första fredagen varje månad har de utomhusdans, öppet för alla människor i alla nivåer och åldrar. Denna gång var det "Broadway jazz", och vi fick lära oss enkla koreografier till en låt i Jersey Boys (musikal som för övrigt spelas i här nu), Hairspray och värma upp fick vi göra till "Time Warp" (från “The Rocky Horror Picture Show”). Bonusen var att vi fick lära oss hela "Gagnam Style" under de mindre pauserna. Det var en väldigt varm kväll, och efter två timmar var jag fullständigt genomsvettig, och de som höll i det var så otroligt imponerade av att jag dansade i hela de två timmarna. Jag tyckte inte det var särskilt imponerande alls, gratis dans kan man ju i princip aldrig tacka nej till.
På lördagen träffade vi upp Marty som tog med oss i sin bil till hans planer för dagen. En otroligt varm dag var det, 37 grader(!) så vi satte oss först på ett fik och svalkade oss lite i deras AC. Sedan åkte vi till Fitzroy Pools, utomhuspooler där de tydligen brukar ha utomhus-dj men tyvärr inte denna dag. Alla andra hipsters som satt vid kanterna var säkert besvikna dem med, men barnfamiljerna brydde sig nog inte så mycket. Vi åkte sedan till en BBQ med Martys gamla vänner, alla väldigt intressanta och trevliga människor som bjöd på god vegomat då det till slut inte togs något initiativ till att starta grillen. Alla hade ju för trevligt!
På söndagen åkte vi till Docklands för deras söndagsmarknad, som visade sig vara den minsta lilla marknaden vi har varit på i detta land. Jag gick vidare till att kolla runt i lite outlet-butiker, medan Nils gick på Narnia-utställningen som var i ett stort cirkustält. Något besviket kom han tillbaka, och inga bilder hade han fått ta heller.
På kvällen åkte vi ut till en förort för att, efter rekommendation, se en operaföreställning av en frigrupp, som vid varje produktion hemlighåller sina lokaler tills man faktiskt kommer dit (man får en beskrivning efter att ha bokat biljetterna). Detta var i en gammal fabrikslokal(?), inte så stor men med förvånansvärt bra akustik. "The Temptation of Saint Anthony" spelades, och ensemblen bestod av en mindre grupp skådespelare och en desto större grupp musiker/kör. Hela skaran var otroligt talangfull, musikerna sjöng alla med i kören och turades om vid olika instrument, skådespelarna hade otroligt snygga rörelsekoreografier, musiken välkomponerad och höll en på tårna genom hela enaktaren. Väldigt ambitiöst projekt med en väldigt ambitiös grupp, som förresten kallar sig för Four Larks.
snygga byggnader på Fed square
Igår, tisdag, gick vi till NGV Australia, ett stort museum med australiensisk och aboriginsk konst, främst tavlor. Vi hoppade på en gratis guidad tur, som var kort och koncis. Efter det gick vi till Melbourne Museum, som ligger precis runt hörnet från vårt hostel. Rent tidsmässigt hade vi underskattat hur mycket det fanns att gå igenom, då de hade många olika intressanta ämnen och med olika medier (även de klassiska som stora dinosaurieskelett), så de två timmarna innan stängning gick fort. På kvällen hade vi läst om en intressant drop-in danslektion, som varje vecka hålls på olika barer/pubar. Annas Go-Go Academy visade sig vara en timme av olika "äldre" dansstilar, som disco moves (tänk Saturday Night Fever) , linedancing som The Madison etc. Självklart var vi också tvungna att lära oss hela Gagnam Style-koreografin, så nu är jag Gagnam Pro (väldigt populär låt i den här delen av världen, if you don't know - Youtube it!). Det enda negativa var att vi gick på den allra sista danslektionen för året, och då ville inte läraren ta så mycket tid åt att faktiskt lära ut danserna då de flesta redan kunde dem. Det var bara att haka på. Annars hade hon som höll i det en sprudlande personlighet, som gillar att berätta roliga anekdoter, så jag förstår varför folk gillar lektionerna.
Idag onsdag, har varit en varm dag som vi bestämde oss för att tillbringa på stranden. Melbourne är inte direkt känd för sina stränder, de flesta är inte så mycket att skryta med, och för att komma till de fina stränderna vi är vana vid från östkusten hade vi varit tvungna att få åka i några timmar ut från stan. Brighton Beach som vi åkte till istället var en helt ok strand. Den största skillnaden från östkusten är att Melbourne ligger i en stor vik, och vattnet beter sig därför lite mer som än insjö (fast inte lika fräscht): inga vågor, väldigt lugnt och tyst och därför passande för olika vattenlekar. Lite skönt är det faktiskt också att ha alternativ till "surfar-kulturen", där folk är lite mer ytliga och det är viktigt att se bra ut på stranden.
Jag hade blivit tipsad av Marty att gå på ett dansevent på kvällen, ungefär som Lunch Beat, man dansar järnet i en-två timmar. Efter att ha gått hur långt som helst i värmen, och trots att jag trippelkollat adressen på alla sätt och vis, lyckades jag ändå inte hitta stället. Något besviket fick jag gå tillbaka till hostelet och vila ut lite i sängen istället, medan Nils är iväg och klättrar på ett stort klätterlabb bara ett kvarter bort.
Melbourne är för övrigt en väldigt lätt stad att hitta och ta sig fram i, de har verkligen byggt upp staden på ett turistvänligt sätt. Den känns som en liten storstad, fast den är nästan lika stor som Sydney, som känns mycket större då det är en mer utbredd stad och mer svåröverskådligt. Och mycket mer talar för Melbournes del: bara det faktum att det finns så himla mycket kulturaktiviteter som är drop-in, öppna för alla, och inte särskilt dyra/gratis. Det finns mycket att underhålla sig med i denna stad, och framförallt är det lättillgängligt! Ja, Melbourne har verkligen tagit mig med storm. Med sitt mångkulturella och konstfulla utbud känns det som en stad i Sydeuropa. Det känns som en mer accepterande stad för olika sorters människor, och jag kan tycka att det skulle vara en ganska schysst stad att tillbringa lite mer tid i. Det får bli nästa gång.
