Australiensiska aventyret over...

Att jag har tillbringat hela 2 ar I Australien ar ganska svart att forsta. Samtidigt som det har gatt fort, sa har det aven hant massor.

Det senaste aret har jag framst bott och levt I Melbourne. Staden som ar kand for “four seasons in a day” - dvs. Vadret gar inte att lita pa, inte ens samma dag kan det var densamma. Vilket enligt mig ar en anledning till att Melbourne ar den mest kulturella/mangfaldiga staden I detta stora land – nar vadret och klimatet ar sa varieande och omvaxlande, lockar det till sig kreativitet och manga olika sorters manniskor. Man kan saga att jag kande mig som hemma ganska direkt!
I Melbourne ar det svart att ha trakigt. Det ar en tillrackligt stor stad for att ha allt det man behover, och det kandes som att det varje vecka var nat nytt stort event som skedde – vare sig det var Melbourne Cup, Grand Prix, International Comedy Festival eller olika musik-, film- och konstfestivaler. Och det ar en bra stamning I stan – folk ar ganska oppna och bryr sig inte sa mycket om du ser annorlunda ut.

Nar jag forst kom till Melbourne I borjan av september forra aret blev jag sangliggande I flera dagar, vilket inte ar det basta nar man bor pa hostel. Men sa fort jag kande mig battre, larde jag kanna massa nya vanner som alla kom till stan fran olika delar av varlden, for att jobba stanna ett tag, precis som jag. En annan observation jag gjorde I borjan var att de flesta stallen som t.ex. Cafeer o dyl/ spelar hiphop/funk. Yes!
Under de forsta manaderna larde jag kanna massa nya coola manniskor, och flyttade dessutom in I en frasch lagenhet med schyssta sambos I det basta omradet I stan – Fitzroy a.k.a. Hipster town! Det tog mig ett tag att hitta jobb, men efter 5 veckors intensivt jobbsokande fick jag ett ratt schysst jobb, I en sportbutik som framst saljer AFL-grejer (Australian Football League). Sa det blev till att snabbt lara sig vad denna konstiga sport gick ut pa, och alla lag osv. Jag gick till och med pa nagra matcher, och det ar faktiskt inte sa dumt.

Varen gick, och antligen kom sommaren, vilket rent vadermassigt fortfarande betyder instabilt vader, men trots allt var anda de flesta dagar varma. Min fodelsedag var den forsta varma sommardagen, och den tillbringades sjalvklart pa stranden. Jul firades tva dagar I rad, da vi under den tiden bodde med engelsman, tyskar och italienare. Det var valdigt trevligt, men alldeles for mycket mat under tva dagars tid! Men jag var valdigt nojd med att fira bade jul och nyar I goda vanners lag – och I sommarvarme!

Melbourne med sin goa, alternativa stil – och med manga schyssta stallen som spelar min musik – trivdes jag valdigt bra I. Men efter 7 manader, kunde jag inte langre jobba pa samma arbetsplats da man endast pa sitt working holiday-visum far jobba 6 man sammanlagt pa samma stalle. Dessutom borjade det bli host nu nar det var april, och vi var heller inte sakra pa ifall vi skulle fa bo kvar I samma lagenhet da hyreskontraktet skulle fornyas snart. Jag hade aven redan innan bestamt mig for att aka over till Perth igen, for att bo dar ett tag och spara ihop lite mer pengar sa att jag kunde aka pa roadtrip pa vastkusten innan jag var tvungen att lamna Australien. Sa efter att Nils akte I borjan av april, sade aven jag adjo till Melbourne och mina vanner nagra veckor senare. Jag ville ocksa lamna mina minnen av att ha bott I Melbourne medans de fortfarande var pa topp. Det var verkligen en fantastisk tid.


Perth – den svarflortade staden

Till Perth kom jag ganska bestamd pa att borja pa nytt. Vastkusten ar annorlunda fran resten av landet, och jag sag fram emot att lara kanna den. Det ar mildare vader I Perth, men deras “stormy season” drog igang valdigt tidigt, sa de forsta veckorna var det valdigt regnigt. Hostelet jag bodde pa var valdigt kallt, och det var heller inte sa bra stamning dar. Jag larde anda kanna lite goa folk, men det var inte forran jag flyttade darifran nagra veckor senare som jag verkligen kunde komma ifran den dar stamningen.

Perth var som sagt inte riktigt glad over att jag kom dit. Jag fick jobb I en sportbutik efter endast tva veckor, men inte alls manga pass I veckan. Jag letade aven efter nagonstans att bo, men de flesta stallena var antingen for dyra eller sa var de som bodde dar konstiga. Perth ar en ganska utspridd stad med inte den basta kollektivtrafiken sa, utan bil, blev det viktigt att bo relativt nara jobbet, som var centralt I stan.
En morgon vaknade jag och hade ett, vad jag trodde var, myggbett vid vanster armbage. Men endast efter nagra timmar svullnade hela min arm upp till tredubbel storlek, blev rod och kliade ordentligt. Jag kollade pa bettet igen, och det var visst ett spindelbett som jag maste ha fatt medans jag lag och sov. Detta ar inte det basta som kan ske I Australien, landet med alla sorters giftiga varelser. Sa jag gick till flera olika apotek for att fa rad och alla sade samma sak – ifall jag inte hade borjat ma illa och/eller fatt feberkanslor an, sa ar det inte livsfarligt. Jag vantade tre dagar till innan jag bestamde mig for att till slut ga till lakaren, som vid forsta asyn fragade ifall jag hade artrit. Jag svarade nej, och hon fragade mig skeptiskt: “Are you sure?”. Sa det var visst lite mer allvarligt an jag hade trott! Jag fick antibiotika utskrivet och efter en vecka hade det lakt.

Inte sa langt efter detta, blev min vaska stulen nar jag var pa en nattklubb. Helt plotsligt var den borta. Allt var I min vaska – mobil, ipod, planbok och PASS (da man maste ta med sig det som id nar man gar ut I Perth)! Passet var definitivt det varsta att forlora, da jag efter att ha mejlat ambassaden fick veta att det enda sattet att fa ett nytt pass var att aka till den svenska ambassaden I Canberra – pa andra sidan landet. Detta var inte de basta nyheterna, och hande dessutom precis innan en av mina basta vanner, Natalie, skulle komma pa besok fran Melbourne. Jag skulle egentligen aka med dom pa roadtrip langs med kusten, men med allt detta som hande, akte jag endast med I tva dar pa en liten stracka, ungefar 45 mil norrut, innan jag tog bussen tillbaka till Perth. Dock fick jag bra nyheter nar jag kom tillbaka – personalen pa nattklubben hade hittat min vaska! Allt var kvar forutom min iphone och ipod. Forutom detta var allt annat orort – och mitt pass var dar! Vilken lattnad. I efterhand var jag tvarsaker pa att det var en ur personalen pa klubben som snodde vaskan, tog det de trodde var vart nat, och slangde sedan vaskan I ett horn. Det hade iallafall kunnat vara mycket varre, nu kunde jag iallafall stanna kvar I Perth och jobba.

Jag borjade fa fler pass pa jobbet, och trivdes valdigt bra – vi var ett gott gang I ungefar samma alder som funkade bra ihop! Jag sag alltid fram emot att ga till jobbet, och brukade hanga kvar lite efterat. Dessutom hittade jag ett stalle att bo pa, som inte var alltfor dyrt och nara centrala Perth, med ett chilenskt par. Jag larde ocksa kanna en kille som var valdigt aktiv I swingdance communityn I Perth, sa jag borjade ga pa lindyhoplektioner igen.
Det borjade ga uppat igen. Tills jag en dag kommer till jobbet och mina managers ar nervosa – deras chef fran huvudkontoret I Melbourne ska flyga in redan samma kvall. Detta kan endast vara daliga nyheter, vilket jag sedan fick bekraftat via sms: huvudkontoret hade bestamt sig for att stanga igen butiken I Perth. Sa om tre veckor skulle vi alla vara arbetslosa.
I samma veva hade jag ocksa insett att mina housemates inte var sa himla roliga och schyssta som jag forst hade trott. De var inte lika sociala som de hade utgett sig for att vara, och hade konstiga regler som gjorde att det kandes som att jag var en tonaring I deras hus.
Sa med detta jobbesked kandes det som att det var sista straet for mig. Jag hade forsokt att assilimera mig till denna stad, som gjorde allt for att skjuta bort mig. Jag borjade fundera pa att aka tillbaka till Melbourne. Och det var som att nagon/nagot bestamde sig for att hjalpa mig – och jag fick, efter lite kampande, en chans att jobba for samma foretag, I en av deras butiker I Melbourne!

Det fanns inget annat alternativ: I mitten av juli flyttade jag tillbaka till Melbourne for mina sista tva manader I Australien.
 
 
Sista tiden I Melbs

Melbourne valkomnade mig med oppna armar: da jag redan hade att heltidsjobb som assistant manager, och lyckades bo tillsammans med samma manniskor (med nagra nya tillskott) I ett hus inte sa langt fran mitt jobb. Det var nastan lite for latt att flytta tillbaka!
Melbourne under vintern ar saklart annorlunda fran varen och sommaren, vilket jag ocksa var forberedd pa. Da inga byggnader har nagon som helst isolering, var det konstant kallt inomhus – om det var ca 15 grader utomhus var det nagon grad kallare inomhus. Det tog mig tva veckor att komma in I mitt nya jobb med mina nya kolleger. Jag sade farval till goda vanner, som lamnade australien for gott. Och forsokte njuta sa mycket av min sista tid som mojligt, samtidigt som jag forberedde mig for nya aventyr. Nar det var dags att aka ivag, hade mina housemates gjort en scrapbook at mig, med massa fina bilder fran hela min tid I Melbourne. Vi sade inte farval till varandra, utan det blev ett “see ya later” - for tillbaka till Melbourne kommer jag oavsett.

The Great Ocean Road

 
 
En sak man måste göra när man bor i delstaten Victoria är att åka på en road trip längs med södra kusten, på en sträcka genom vackra klippformationer och fina små semesterorter. The Great Ocean Road anlades till minne av de australiensare som stupade i första världskriget.
Jag, Nils, Stephanie (som vi träffade i NZ) och Krissi (som Steph träffade i NZ) hyrde en bil tillsammans över helgen. Många åker hela sträckan mellan Torquay – Nelson på några fler dagar än så, men vi hade inte tänkt att ta oss så långt. Vårt mål var att ta oss till den mest välkända attraktionen på sträckan – The Twelve Apostles – och sedan vända tillbaka.
 
 

På fredagen kom vi iväg vid lunchtid, och vädret var lite småmuligt så vi stannade till där vi kände för det. Vi stannade till lite extra i orten Lorne, där det inte hände så mycket förutom att de har en fin strand och några matställen.

På Great Ocean Road finns det ett antal ställen där man i princip är garanterad att se en vild koala eller två. Detta såg jag väldigt mycket fram emot, då jag fram tills dess inte hade sett en enda koala i Australien. Därför körde vi på en liten väg mot Cape Otway Lighthouse, som är Australiens äldsta fyr som fortfarande är i bruk. På vägen dit hade vi blivit tipsade om att det fanns vilda koalor i träden. Och mycket riktigt, ungefär halvvägs till fyren så såg vi massa bilar som parkerat vid vägkanten, och människor som tittar upp mot träden. Vilda koalor, lite överallt satt de, högt uppe i träden och dåsade till. Gulligare djur får man leta efter.
Själva fyren är det nog inte många som är intresserade av, det är koalorna som lockar mest folk, skulle jag säga. Särskilt med tanke på att det kostar att ta sig in till själva området där fyren ligger. Så vi gjorde som de allra flesta, vi körde upp dit och vände tillbaka, och såg några fler koalor.

Vi stannade i Apollo Bay över natten, i ett ganska mysigt hostel precis vid vattnet. De hade också elektriska bäddmadrasser ! Det är något som fler hostels i Australien borde investera i när det blir vinter, då det inte finns något som ens liknar isolering i de allra flesta boenden runtom i landet.
 
 


Dagen efter hade de en liten marknad, där vi njöt av lite godsaker innan vi åkte iväg igen. Nu var det definitivt bättre väder, och på eftermiddagen sprack det upp helt, så när vi väl kom fram till 12 Apostles så var det strålande solsken. Detta är kalkstensformationer som har formats efter lång tids erosion. Det verkar som att det, namnet till trots, endast har funnit 9 stycken formationer, men som nu har sjunkit till 7 efter att två stycken har kollapsat. Det fanns massor att se på vägen precis innan dessa, och efter med, landskapet är verkligen vackert.

Natten tillbringade vi på ett väldigt schysst, rent hostel i Port Campell, som endast ligger 5 min med bil från 12 Apostles, så på söndagmorgonen bestämde jag och tjejerna oss för att åka tillbaka för att se soluppgången. Då det är precis den tiden på året innan det slår över till vintertid så gick solen upp ganska sent, det räckte med att vi satte oss i bilen strax efter sju. Det var en dimmig morgon, och det var häftigt att se dimman över klipporna, och till slut se solens strålar över landskapet. Vi stannade längre än vi hade tänkt från början, och åkte sedan tillbaka till hostelet för att värma oss lite innan vi var tvungna att checka ut.
 
12 Apostles

Vi skulle nu börja åka tillbaka till Melbourne igen. Det blev, som tur var, ännu en fin dag. Nu när hösten är här i södra delen av Australien så är de fina, soliga dagarna inte så många längre. Vi åkte körde först lite längre bort till några andra klippformationer, som innan 1990 brukade kallas för ”London Bridge”. Efter att den smala delen som brukade hålla ihop den ena klippan med resten av fastlandet kollapsade, kallas det nu för ”London Arch” istället. Ett kort stopp för lite bilder på 12 Apostles i fullt solljus, och sen var vi på väg igen genom den fina, slingriga kustvägen.
 
London Arch

Kennett River är en liten plats där det i princip finns en kiosk och en caravan park. Enda anledningen till att folk skulle vilja stanna till där är för att platsen har koalor boendes i området, precis när man svänger in till campingområdet. När vi kom dit var de på plats, och det går inte att få nog av att titta på de slöa, gosiga djuren som kan sova i vilken position som helst uppe i träden!

I Apollo Bay stannade vi till en stund för att ligga lite på stranden, då vädret sprack upp. Klockan rann iväg, och när vi väl kom fram till Lorne igen hade Nils egentligen tänkt att surfa. Men vad vi inte hade tänkt på var att det var söndag, och att det inte är sommarsäsong längre. Alltså stänger alla surfbutiker tidigt. Nils fick iallafall nästan en halvtimme i vattnet med en bräda!

Sista stoppet innan Melbourne blev strandorten Torquay, där jag och Nils har varit förut då det är knappt 2 timmar bort från stan med bil. Här åt vi middag, och jag tror inte att det går att få tag på mörare kängurukött än på den restaurangen (kan låta konstigt, men kängurukött är egentligen ingen delikatess här, man kan köpa det i en vanlig matbutik) så det var lite imponerande. Och det var också ett trevligt avslut på en härlig ”weekend getaway” med ett gött gäng. Vi var tillbaka i Melbourne sent söndagkväll, trötta och nöjda.
 
 
 

Sweet as, New Zealand!

De sista timmarna i det här landet, och den här månaden har gått snabbt! Många saker var som väntat: folk är väldigt trevliga, och med en befolkning på 4,5 miljarder så är det inte särskilt tätbefolkat och landet består mest av småorter snarare än städer.

Jag har fått lära mig den smärtfulla läxan att mygg och knott i det här landet är obevekliga, och deras bett tar riktigt lång tid att gå bort! Jag har också fått reda på att detta är ett land där folk gillar att hoppa från broar in i sjön/floden, inte bara i bungyform, och jag har också förstått att jag faktiskt verkligen kan uppskatta en vacker utsikt/område av ett bergslandskap. Det spelar inte så jättestor roll att det är kallt, när man är omgiven av ett tillräckligt vackert och dramatiskt landskap.

 

Thanks New Zealand – it's been sweet as!

 

 

På väg norrut igen

 

Mt Cook

Efter en natt med inte så mycket sömn i partystaden, var det inte särskilt roligt att sätta sig på bussen, som nu skulle åka en bit norrut, mot Mt Cook. När vi kom fram var inte vädret på vår sida heller då det var otroligt kallt, och Mt Cook – det högsta berget i NZ – var helt dolt i molnslöjorna. Vi bestämde oss för att gå till utkiksplatsen ändå, men det var som sagt inte så mycket att se. På vägen tillbaka började det hagla, och vi sprang den sista biten tillbaka till vårt boende. Då fick man sig en dos av hur snabbt alpinväder kan ändras, och hur viktigt det är att vara rätt klädd – efter bara 5 min i regnet så var vi helt dyngblöta och genomfrusna. Jag var väldigt glad över att det inte var så dåligt väder när vi gick genom Tongariro Alpine Crossing på norra ön. Glad var jag också över att jag och Nils hade lyckats få ett dubbelrum med tv, balkong och eget badrum för samma pris som de delade rummen. Det var skönt med lite eget utrymme.

 

 

Mt Cook – Rangitata

Morgonen efter var det strålande väder, så då fick vi iallafall knäppa lite schyssta bilder på den snötäckta toppen av Mt Cook och bergskedjorna runtomkring.

Det blev en kort bussresa till Rangitata, där de enligt rekommendation erbjuder landets mest prisvärda forsränning då man får nästan 3 timmar i floden. Nils åkte iväg, och jag stannade kvar och tog en promenad från floden tillbaka till boendet. Vattnet var vackert, glasklart och otroligt turkost – något som man har blivit riktigt bortskämd med, men som fortfarande är helt fantastiskt. Hela området påminde lite om Blue Duck Station på norra ön, då detta också var farm land med stora vida slätter – men nu stötte vi på massa kossor och får överallt istället för hästar och bergsgetter. Bikupor hade de dock på båda ställen, och de förvarar sina bin i vad som ser ut som färgglada skrivbordslådor.

På kvällen åt vi alla massa bbq och efterrätt, och då vi hade stället helt för oss själva kunde vi roa oss så bäst vi ville: spela kort, kolla på film och spela pingis till sent på natten.

 

Rangitata – Kaikoura

Dags för ännu en tidig morgon, och ännu en lång bussresa då vi skulle stanna till i Christchurch för att släppa av och plocka upp folk. Med vår chafför Leftie, är det viktigt att vara i tid – anledningen till hans smeknamn är just att ”if you're not on time, you will get left behind”.

 
Kaikoura är en liten vacker turistort på nordöstra kusten av södra ön, som är känt för all sitt aktiva ”marine life” - olika valar simmar hit vid olika tider på året och det är jämt massor av delfiner i området. Vi kom fram till soligt, men ganska blåsigt väder. Efter att ha gått runt lite på den långa strandremsan (som består av lena, svarta stenar), gick vi på en tre timmar lång promenad längs med hela udden. På vägen tillbaka igen fick vi syn på små sälar som låg längs med stranden, som vi kunde komma riktigt nära.

Morgonen efter gick vi upp riktigt tidigt för att utföra vår sista stora aktivitet här i NZ: simma med delfiner. Att simma med delfiner i Kaikoura är något som alla högst rekommenderar, speciellt då man får simma med hundratals av dom i samma område på samma gång! Så vi var några stycken trötta zombies, som gick förväntansfulla till centret för att få åka ut. 5.30 på morgonen bytte vi alla om till våra wetsuits och skulle sätta oss för att få lite info och kolla på en säkerhetsfilm. Vi hade blivit förvarnade om redan dagen innan att det kunde finnas en risk att det kunde bli inställt, då en stark sydlig vind från Antarktis var på väg in med dåligt väder. Allt verkade dock som det skulle, och jag hade till och med börjat se fram emot att hoppa i det iskalla vattnet, då de plötsligt stoppade mitt i säkerhetsfilmen och informerade oss om att de tyvärr var tvungna att ställa in, då den starka vinden redan hade börjat dra in mot kusten. Det kändes otroligt surt att ha gått igenom hela proceduren bara för att behöva byta om igen, och gå hela vägen tillbaka till hostelet i regn och blåst. Vi fick ju såklart pengarna tillbaka, men det kändes synd att inte kunna ha chansen att göra det igen då alla verkligen hade pratat så gott om just delfinsimningen i Kaikoura, och vi skulle åka iväg med bussen igen om några få timmar. Men det var bara att bita i det sura äpplet, och jag, som redan hade hunnit ta två sjösjuketabletter, däckade i sängen i en timme innan det var dags att förbereda avgång mot Wellington.

 

Wellington

Den starka Antarktisvinden drog över hela södra ön, och påverkade även vädret i Wellington (som ändå har det ökända smeknamnet ”windiest city in the world”) Den 3,5 timmars långa båtresan mellan Picton-Wellington var väl kanske därför inte den roligaste, men jag klarade mig bra då jag tog ännu en sjösjuketablett i förebyggande syfte. Vi tillbringade tre nätter i Wellington, och då det var riktigt blåsigt och regnigt under hela vår vistelse så kunde vi inte riktigt utforska den lilla kulturella kuststaden ordentligt. På kvällarna stannade vi mest och umgicks lite med folk i backpackerbaren. Vi hade däremot tid att gå till nationalmuseet Te Papa, som är stort med ganska många våningar och berör allt mellan konst, mode, geologi, sjöliv, invandring och Maorihistoria. Jag hann också träffa upp en vän som jag umgicks med i Sydney förra året, som nu bor i Wellington.

Jag och Nils bokade in oss på en Lord of the Rings-tour, en heldag som skulle ta oss på alla inspelningsplatser runtomkring Wellington, och en tur in på Weta, som är en välkänd specialeffektstudio.

Men så blev det icke. Vi väntade och väntade, då de skulle plocka upp oss från hostelet kl 10 på morgonen, men efter att ha frågat flera gånger och fått tag på dem, så fick vi veta att det tydligen hade blivit något fel med vår bokning så de hade missat det helt enkelt. Otroligt irriterande, och kändes ännu mer tråkigt då det var det allra sista vi hade bokat in i NZ, och som också inte blev av efter en veckas dåligt väder och uteblivna aktiviteter. Vi bestämde oss istället för att hoppa på halvdagsturen istället, som endast tog oss till några få inspelningsplatser från första filmen då hobbitarna är på väg ut ur Shire, från de allra första månaderna av inspelning. De bad om ursäkt flera gånger, och gav oss även lite rabatt på den här turen, och med tanke på att det var riktigt blåsigt och regnigt hela dagen så kändes det ändå ok. Det var faktiskt lite roligt också, då det var några hängivna fans i gruppen som ställde upp på att ”spela” hobbitarna i samma pose som scenerna som hade spelats in på de platserna i skogen som vi besökte. De roligaste var när tre killar skulle skapa siluetten av en ”Black Rider” och dennes häst tillsammans, det blev faktiskt inte så dumt.

Vi åkte sedan vidare till ”Wellywood”, där man kan säga att Peter Jackson främst har skapat stora studios och filmproduktionsområden i subtila fabrikslokaler i en vanlig förort.

Vi fick gå på en ”behind the scenes”-tour med en entusiastisk sydafrikansk WETA-medarbetare, som bl.a. visade oss hur det går till när en design går från ritbordet/datorprogrammet till färdig produkt – i detta exempel var det ett vapen från filmen District 9 som visades. De har inte bara jobbat med Sagan om Ringen-filmerna, utan även med massa andra stora blockbusters, som Avatar och King Kong. Väldigt passionerat berättade han och förklarade hur det funkar och hur man tänker praktiskt om design och funktion av det de skapar, och gav oss massa anekdoter från inspelningarna av Sagan om Ringen-filmerna. Då mycket av det som är med i de filmerna faktiskt är tillverkat på riktigt, ihopblandat med animation, så var det lite extra speciellt: t.ex. berättade han att Sauron torn, med ögat, var ett faktiskt 7,5 m högt torn som de byggde för att det skulle se mer verkligt ut – en ”bigature” (i likhet med miniature). Så denna del av dagen var faktiskt bättre och mer intressant än jag hade väntat mig. Tyvärr fick vi inte ta några bilder innanför, pga copyright och äganderätt etc.

 

Wellington – Auckland

 Den 6:e mars, efter att ha tillbringat exakt en månad på resande fot med Stray, var det slut på resandet och vi tog expressbussen med Stray sista sträckan upp från sydligaste delen av norra ön, till nästan nordligaste delen, Wellington till Auckland. På vägen upp stannade vi till vid National Park för att släppa av/plocka upp folk, och då det var riktigt strålande sol fick vi i fjärran se Mt Doom i all sin prakt, till skillnad från sist då vi gick Tongariro Alpine Crossing, och det var dimmigt och molnigt i princip hela dagen. Denna bussresa förväntas ta lite över 10 timmar, men tog nästan 12 timmar då vi stötte på trafik sista vägen in till Auckland. Trötta och sega, men jag var bestämd att jag ändå ville hitta på någonting sista natten i NZ, och då vi hade några slantar till övers från våra tidigare uteblivna aktiviteter, gick vi ut och middag i en cool bar i stan.

 


Deep South - detour...

 
 
 
Milford Sound/Fiordland

Efter några roliga dagar i Queenstown, var det en hel folkmassa som stod utanför hostelet, väntandes på två bussar på väg norrut, och vår buss som skulle åka söderut. Alla bussar var försenade, vi stod och stampade i kylan ganska så länge. Men samtidigt gav det oss också chansen att säga farväl till många av de vi hade träffat under vår tid med Stray, som nu skulle åka norrut.
Bussarna dök till slut upp, och vi fick en liten buss och blev hälsade av vår förare Karlyn, som är välbekant med den södra rutten vi nu skulle ta i två nätter. Vårt första stopp var välkända Milford Sound – där vi fick veta att det enda alternativ vår tidsschema tillät var en 1,5 tim guidad kryssning genom ”fjorden” (i brist på ett bättre ord). Inte så spännande kanske, men när vi ändå var där så bestämde jag mig för att göra det ändå. Nils bestämde sig för att inte följa med, och försökte ta en liten hemlig led genom området, men tyvärr var den leden stängd.
Milford är ett område som oftast lockar till sig riktigt dåligt väder, de har ca 300 regndagar/år. Därför hade vi väldigt tur som råkade pricka in några av de få dagar på året då det var blå himmel och strålande sol. Guiden på båten förklarade skillnaden mellan en fjord och ett ”sound” - den kortaste förklaringen är väl att en fjord har skapats av glaciärvatten medan ett ”sound” har skapats av havsvatten. Vi åkte ut till öppet hav och vände sedan tillbaka igen, och blev informerade om att ”Nya Zeelands västra ö ligger ca 1000 nautiska mil bort – kallas också för Australien”.
 
 

Under kvällen stannade vi på en campingplats mitt ute i skog och berg, Gunn's Camp. Det är väl menat att vara en del av den ”unika upplevelse” som Stray erbjuder, då de ofta tar en till ställen man hade haft svårt att hitta till själv. Men jag kan inte påstå att jag var speciellt imponerad av att tillbringa natten i små stugor utan värme (och el endast till kl 22), i ett kyligt område med sandflugor överallt. Men vi hade en trevlig gruppmiddag och när solen gick ner kom alla stjärnorna fram – Vintergatan lyste klart över himlen. Jag och Nils satte igång eldstaden i stugan vilket värmde, tyvärr lite väl mycket då brandlarmet satte igång väckte alla andra i stugan innan vi hann stänga av det öronbedövande ljudet.
 



Invercargill

Riktig kylig morgon, som väntat i söder, och jag var ganska glad över att få lämna ödemarken. Tyvärr hängde dock sandflugorna med oss under hela vår vistelse i Deep South, men med långbyxor och ordentliga skor var de inte så farliga. Efter ett par stopp för att ta bilder från olika utsiktsplatser, åkte vi till Invercargill, den sydligaste staden i NZ. Vi tog också en liten promenad i den sydligaste punkten av NZ, Bluff. Här kunde man ta färjan över till Stewart Island för övernattning, som en person hade planerat att göra – vilket gjorde att hela gruppen var tvungen att åka ut till färjeterminalen för att lämna av denne, och dagen efter blev vi tvungna att åka så sent som 17-tiden, då vi behövde hämta upp denne och andra som tillbringat flera nätter på ön från färjan, för att sedan åka upp till Queenstown igen. Inte den smidigaste reseplanen Stray har kan man tycka, och dessutom finns det säkert andra platser och saker att se än att tillbringa en natt i Invercargill, som inte har särskilt mycket att erbjuda. Det är en full av raggare och motorcykelfantaster, vilket jag i och för sig tyckte gav en egen känsla till den staden. Vi fick lära oss mer om den troligtvis mest kända personen från Invercargill, Burt Monroe, som var en motorcykelförare med flera världsrekord.
 
 

För att ha något att göra dagen efter, medan vi väntade på färjan skulle komma tillbaka från Stewart Island, åkte vi till ett par platser i området Catlins, sydöstra delen av södra ön. Vi gick upp på Monkey Island – en liten kulle långt ute vid klipporna, som endast kan nås vid lågvatten. Vid Waipapa point var det en massa stora sjölejon som låg och latade sig på stranden. Vi kunde gå riktigt nära, och två hannar vaknade till lite när vi kom närmare och började bråka lite med varandra.
Efter att vi plockat upp passagerarna från Stewart Island kunde vi äntligen åka upp mot Queenstown igen, vilket var en ganska seg bussresa och vi kom inte fram förrän runt 19.30 på kvällen.

Hela Deep South-upplevelsen tyckte jag kändes rätt onödig, Strays tidsschema tillåter en inte att hinna göra så mycket egentligen, och då vi mest stannade på massa platser för att ta bilder så kändes det som att vara på en vanlig turistbuss för pensionärer – vilket är precis det som Stray påstår sig att inte vara. Dessuom är den sydligaste delen inte lika vacker som resten av södra ön, så efter ett tag känns det onödigt att ta kort på ännu ett vattenfall, eller ännu en sjö, som bara ser ut som en sjö hemma i Sverige. Fiordland, som ändå är lite mer speciellt, hade man kunnat åka på en dagstur till från Queenstown – och då hade man ändå kunnat välja lite mer själv vad man ville göra, och utan att behöva stanna på Gunn's Camp, i kylan med sandflugor överallt. Nu ingick ju denna del av resan i mitt respass med Stray som jag ändå fick för ett väldigt bra pris, så det kändes väl inte som världens slöseri rent ekonomist. Men i efterhand kan jag väl säga att jag hellre hade skippat Deep South och hellre tillbringat två nätter i Christchurch (vilket Stray inte stannar i pga de stora jordbävningarna 2011), vilket vi nu inte hade tid att göra utan att missa vårt flyg tillbaka till Melbourne från Auckland.

Queenstown - Adventure Capital of the World!

 
 
Sent på fredag eftermiddag kom vi fram till Queenstown. Vägen mellan Wanaka-Queenstown är minst sagt dramatisk, då vi körde genom smala bergsvägar, och vi passerade flera ställen som erbjuder olika sorters galna bungyjumps/swings. Bungyjumps startades/skapades här i NZ, rättare sagt i Queenstown, 1988, vilket vi har fått höra mycket om de senaste veckorna. Så denna stad vid sjön Wakatipu, som är omgivet av höga berg och djupa dalar, har mycket att erbjuda vad gäller äventyrsaktiviteter. Vi stannade till vid Kawarau bridge, som är känt som ”home of bungy”. 43 m ner till floden, var det här som det första bungyjumpet utfördes.
 
I Queenstown har vi nu stannat över helgen, och mött upp folk som vi har rest med sedan tidigare, både planerat och spontant. Det blir lätt så eftersom många väljer att stanna i denna stad lite längre. Och då det har varit tvunget att säga adjö till de flesta, har vi utnyttjat denna lilla stads stora nattliv, vilket har resulterat i att jag nästan har tappat rösten – speciellt då vi igår natt såg OS-finalen mellan Sverige-Kanada i den största sportbaren. Det var packat med endast glada svenskar hockeygalna kanadensare, och det var god och trevlig stämning.
En annan ”must-do” här i stan, är tydligen att äta på det mest populära hamburgerstället i stan – Fergburger. Då alla, verkligen alla, älskar deras hamburgare så var vi självklart också tvungna att testa. Man får definitivt valuta för pengarna.
 
Många kommer till Queenstown för att söka jobb, då det finns ganska mycket för att vara en så liten stad. Men det är den ultimata turistorten i NZ, då det lockar folk för både sommar- och vinter(skid)säsongen. Det lockar annars folk från hela världen, och i alla olika åldrar, så de har mycket att erbjuda här förutom festande. Då det är ganska långt söderut nu, och har ganska skiftande miljö, så kan det bli rätt kallt här även på sommaren – på nätterna har det blivit så kallt som 5 grader!
 
 
 
Då jag har gjort ganska mycket redan i NZ, kände jag mig ganska nöjd rent aktivitetsmässigt, efter att jag hoppat Ledge Swing. Man sitter lite som i en gunga, och åker i full fart i en pendelliknande rörelse, 450m över Queenstown – en helt fantastisk utsikt! Och väldigt roligt var det, även om jag var lite nervig innan.
 
Sista dagen idag, och Nils åkte iväg för en halvdag canyoning, då man i princip klättrar, seglar ner och hoppar in i iskallt flodvatten – alla som har gjort det tycker det är riktigt kul. Själv har jag gått en promenad längs sjön, och organiserat lite inför avresa imorgon söderut. Ikväll möter vi upp några vid en pub längs med hamnen som har livemusik varje kväll.
Queenstown över helgen har varit perfekt, jag tror inte jag hade velat stanna längre än så. Så för denna korta period så har staden levererat! Och jag åker härifrån något krasslig, men nöjd.
 
 

South Island: West coast & början av Southern Alps

Wellington – Abel Tasman

 

Upp tidigt på morgonen för att ta färjan över till Picton, på södra ön. Jag trodde att Twinkles, vår busschafför, skämtade först när han sade att det skulle ta tre timmar. 3,5 timmar tog det med färjan, för att vara exakt. Inte för att det är särskilt långt mellan öarna egentligen, utan för att vi på väg till orten Picton åker in i Marlbourough Sounds, så då måste man väl inte åka lika snabbt. Picton såg ut som en charmig liten semesterort, som jag gärna hade stannat över någon natt, och det är många som tycker att det är konstigt att Stray inte har med Picton som ett övernattningsstopp. Så vi åkte vidare, redan ganska försenade då färjan hade en något försenad avgång. Hela dagen gick åt till resande, vilket ingen tyckte var särskilt roligt. När vi väl kom fram till vårt boende vid Abel Tasman National Park, var klockan redan efter sju på kvällen. Här skulle vi som tur var stanna i två nätter, då det finns mycket vackert att se (området här har flest soltimmar i hela landet) och roligt att göra. Då vi bodde på ett campingområde, tog vi chansen att spara lite pengar och välja glamping-alternativet för vårt boende.

 

 

 

Morgonen efter skulle Nils paddla kajak hela dagen, men jag hade andra planer: nu var det äntligen dags för en skydive! Vi var ett litet gäng som blev upplockade 6.30 på morgonen. Efter att smidigt och effektivt ha gått igenom allting med oss var det dags att sätta sig i planet – det var en strålande, solig alla hjärtans dag-morgon. Nervös hade jag hunnit bli vid det här laget, men min instruktör var van och lyckades lugna ner mig ganska bra. När jag väl satt där på kanten av flygplanet gick allt så fort – jag hann knappt titta ned eller bli rädd innan vi hoppade ut! Att hoppa ut från planet var nog den konstigaste, häftigaste känslan någonsin – de där första sekunderna innan man fångas upp av luftmotståndet och ögonen försöker fokusera på någon punkt fast allt är överallt, och hjärnan försöker ta in alla intryck och förstå vad det är man egentligen håller på med. Själva fritt fall kändes inte alls som att man föll, man bara flöt på luften medan det blåste och tjöt runtomkring en, och jag tyckte det var lite svårt att andas. Men sedan var de 45 sekunderna över fort, och vi bromsades upp av fallskärmen som vecklades ut, och allt blev tyst och lugnt. Det var härligt att långsamt flyga ner till marken, och det var fantastisk utsikt hela vägen ner! Efteråt kände jag mig bara lugn av allt adrenalin och hormoner som hade frigjorts. Hela dan gick man runt med känslan av att ha ”åstadkommit något”. Tillbaka till nationalparken, gick jag längs med stigen där det finns lite små stränder och vikar, och hittade en liten undangömd vik där jag låg i solen alldeles själv och doppade mig i det klara, turkosa vattnet.

 

 

 

Abel Tasman – Punakaiki/Greymouth

 

Nu var det dags att resa nedåt på södra öns västkust, där det är som mest glesbefolkat. Hela landet har 4,5 miljoner invånare, varav endast 1 miljon bor på södra ön.. Och då södra ön är betydligt större än den norra, är det redan ganska glesbefolkat här.

Egentligen skulle vi ha bott i en mysig ort vid stranden vid namn Punakaiki (Pancake Rocks), men tydligen hade andra boende dagen innan starkt protesterat mot att en ”Stray-bus” skulle stanna där, så då fick vi åka vidare till Greymouth istället. Det blev ännu en dag på bussen, med några få korta, stressade stopp. Vi fick skynda oss igenom både en sälkoloni och Pancake Rocks, där klippformationerna verkligen ser ut som platta stenar som har staplats på varandra.

Greymouth, som med sina 14 000 invånare är den största staden på västkusten, hade verkligen ingenting att erbjuda. Vi var alla väldigt glada att hostelet vi bodde på hade gratis wifi!

 

 
 

Franz Josef

 

Dags att ta sig från västkusten till lite mer inåt land, och början av the Southern Alps. Dock var vi tvungna att åka sent från Greymouth, då bussen skulle vänta in lite folk som kom med tåget vid lunchtid. Så för att inte kasta bort hela morgonen, blev vi skjutsade till en vandringsled som tog oss till ett fint vattenfall. Sedan blev det till att sitta på bussen igen.. Sen eftermiddag kom vi fram till den lilla turistorten Franz Josef, som påminner om en skidresort. Här har man ganska smidig tillgång till glaciärerna Franz Josef och Fox Glacier, och därför har man byggt en liten ort endast för alla turister som kommer hit. New Zealand, som består av bergs/vulkanöar, har ungefär 3500 glaciärer. Vad som slog mig först var att landskapet har berg med snötäckta toppar året om, bredvid andra berg som är helt beklädda med tät, regnskogsliknande träd. Vårt boende här visade sig vara rätt schysst, med en mysig bar och en stor utomhusjacuzzi som jag använde mig av i princip direkt efter att vi hade checkat in. Här skulle vi stanna i två nätter, då vädret här oftast är ganska dåligt och alla spännande aktiviteteter – bl.a. skydive, och att med helikopter bli flugen upp till glaciären för några timmars vandring – är väldigt beroende av väderleken, får man lite mer tid på sig att faktiskt hinna göra något sådant.

Vi hade inga planer på att göra några av de väldigt dyra aktiviteterna, utan vi bestämde oss istället för att vandra själva till den punkt där man kan komma närmast botten av Franz Josef glacier. En väldigt lätt vandring jämfört med Tongariro, och det var coolt att kunna se bilder och jämföra hur mycket isen har dragit sig tillbaka jämfört med bara några år sedan.

Under kvällen satt vi och hängde med alla andra i baren, medans Vinter-OS visas på tv-skärmarna. Pga tidsskillnaden blir det dock inte så mycket spännande att se på.  

 

Franz Josef – Lake Wanaka

 

Det blev en senare avgång med bussen, då det var väldigt fint väder denna morgon och då fanns det möjlighet för folk att göra skydive. Medan vi väntade på att de skulle bli färdiga, tog vi en promenad till Lake Matheson, som ska vara en väldigt kristallklar sjö där bergen speglas fint i vattnet. Tyvärr var det lite för molnigt precis över sjön för att detta skulle synas ordentligt, men molnen som reflekterades i sjön såg ut som en oljemålning.

 

Strax innan vi kom fram till Wanaka stannade vi till vid en flod, Wilkins river. Där blev vi erbjudna ”jetboating”, där de kör runt en på floden i en snabb jetboat, och man får se till att hålla i sig ordentligt i de skarpa svängarna (några var 360) väldigt nära land. Jag och en annan tjej var ganska oroliga över att bli åksjuka, men detta visade sig inte alls vara ett problem. Det var väldigt kul, blev bara lite blöt och utsikten över det stora bergslandskapet, med stora slätter och regnskog i vissa områden, åkandes på det turkosgröna vattnet – det var otroligt vackert!

 

Tidig kväll kom vi fram till Lake Wanaka, där jag och Nils hade bestämt oss för att hoppa av bussen och stanna två extra nätter. Skönt att få pusta ut lite istället för att bara sitta på en buss och stressa igenom allt, men ändå lite tråkigt att säga hejdå till folk i gruppen, då vi har varit på samma buss med samma chaufför i nästan två veckor. Men de flesta som vi har hängt med ska ändå stanna i Queenstown, som är nästa stopp, i några extra dagar så då hinner vi träffa dem igen. Morgonen efter följde vi med gruppen till toppen av Mt Iron och åt frukost med en fantastisk panoramautsikt över hela Wanaka-området och bergskedjorna runtomkring. Sedan vinkade vi adjö till alla på bussen. Senare gick vi till "Puzzling world", ungefär som ett väldigt litet Tom Tits, fast inte lika mycket interaktiva grejer. Nils hade väldigt roligt, speciellt när vi skulle gå ta oss igenom en utomhuslabyrint, "The Great Maze".

 

toppen av Mt Iron, Wanaka. 

 

I Wanaka har vi bara tagit det lugnt, gått på promenader längs sjön, njutit av den storslagna utsikten med alla berg runtomkring. Vi har hunnit hämta andan och organisera oss lite inför resten av vår resa, nu när vi har hälften kvar, vilket har varit skönt! Det har varit varmt och soligt här också, och sista dagen här vid Lake Wanaka körde vi lite stand up paddle boarding på den vackra, klara, turkosblåa sjön vilket var kul - det har vi inte gjort sedan vi testade det på Australiens östkust. Imorgon åker vi på bussen igen mot Queenstown, tillsammans med några kända ansikten från förut, och möter också upp några som har stannat kvar. Har hört så himla mycket om den staden, så det ska bli spännande att få sig en egen uppfattning!

 

 

North Island pt. 2

Blue Duck Station

 

På smala, slingrande bergsvägar åkte vi för att komma fram till Blue Duck, ett stort, bördigt bergsområde där ägarna odlar olika saker, de har hästar och kor och bin och vacker natur runtomkring sig. Det fanns ganska många aktiviteter att välja mellan, de flesta ganska dyra så de flesta hoppade inte på någonting. En av ägarna förklarade för oss hur de försöjde sig i de ganska avlägsna ägorna mitt ute i bergen – de hade ju bl.a. ”gått in i turistindustrin” dvs. tog in turistgrupper som oss över natten. Hon förklarade också varför en av aktiviteterna bestod av ”goat hunting”: innan (den vita) människan kom och bosatte sig i New Zealand, fanns det endast en enda art av däggdjur på land – fladdermusen. Annars fanns det bara fåglar. Alla andra djur har blivit skeppade hit från Europa, vilket betyder att de har gjort/fortfarande gör ganska stor skada på ekosystemet. Getter är tydligen ett av de djur som gör störst skada i området där de bor på, och därför vill de mer än gärna bli av med dem. Det är väldigt svårt att tänka sig att det är så himla många djur som är vanliga i Europa, faktiskt inte hör hemma här på NZ. Och allt finns ju här nu – getter, får, kor, hästar, rävar, hermeliner, lamor, råttor/möss, kaniner etc. Av alla dessa, är inga av djuren särskilt välkomna här (förutom boskapen som drar in pengar förstås). Anledningen till att stället heter just ”Blue Duck”, är för att det i området bor väldigt många av arten blue ducks, och då deras antal har minskats drastiskt pga alla introducerade djur som äter deras ägg, jobbar de med att försöka bevara beståndet.

Nils och en något äldre kanadensisk man på vår buss bestämde sig för att köra en lerduvsskytte-duell. Många samlades för att titta på, och det blev väldigt jämnt, men till sist kan vi ju alla gissa vem som vann.

Efteråt gick vi på en timmes vandring ner till ett ganska stort vattenfall. På kvällen ordnades en brasa i det totala mörkret utomhus.

 

 

Mt Doom 
 

Tongariro Alpine Crossing

 

Detta hade några av våra resekamrater pratat passionerat med oss om, då det var ”the highlight of their trip”. Det är en heldagsvandring i bergen i Tongariro National Park. ”Mt Doom”, eller Ngauruhoe, från Lord of the Rings-filmerna, var ett av bergen man passerade på vägen. En ungefär 7 timmars-hike, som ses som New Zealand's bästa endags-trek. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, då jag inte riktigt har gjort något sådant tidigare, men förberedde mig på att det skulle bli tufft. Självklart skulle det kosta, national park fee ligger på 35 dollar. Företaget som skjutsade oss fram och tillbaka från startpunkten och målet, gav oss en massa uppmaningar om att vi inte skulle klättra upp till bergstopparna Ngauruhoe och Tongariro då det var alldeles för dimmigt och det fanns risk för att vi skulle gå vilse. Vi skulle också se till att gå i ordentlig fart, då bussen skulle plocka upp oss från målet 8 timmar senare, och om man blev sen skulle man få betala 200 dollar extra för att bli upplockad senare. Med detta i åtanke satte vi fart, och kände oss så förberedda som vi kunde bli för en heldagsvandring. Och jag blev väldigt positivt överraskad – hela upplevelsen var helt fantastisk!

 

Ungefär hälften av vandringen var bestigning, med den högsta punkten Red Crater som var ca 1800m ö.h. Med så låga och tjocka moln som omslöt oss, såg landskapet ut som en helt annan planet. Rödbrun jord, gråsvarta vulkanstenar, gröngul växtlighet och små porlande bäckar. Den tuffaste delen av uppstigningen var ”Devil's Staircase” - trappsteg och branta stigar längs med bergsväggen till vad som tycktes vara det oändliga. Efter denna pärs kom vi fram till South Crater, där man kunde välja att svänga av till toppen av Ngauruhoe/Mt Doom. Dimman låg fortfarande tjock, så alla förutom två killar bestämde sig för att inte göra det och istället gå vidare. Efter ännu en tuff och brant bestigning kom vi fram till Red Crater, där vi åt lunch. Då vi alla var ute i väldigt god tid, bestämde några av oss att sticka av till Tongariros bergstopp. På vägen dit sprack vädret upp lite, och vi fick fantastisk vy över Mt Doom, dalarna nedanför och turkosa sjöar; Emerald Lakes. Det tog oss en extra timme, och sedan var det dags för nedstigning! I början var det fortfarande ganska mycket upp och ned, men de sista två timmarna fick man verkligen jobba med motstånd och mot gravitationen. Utsikten nerför den slingrande stigen på bergsslätten var verkligen fantastisk! När man väl kom ner från själva berget, fick man fortsätta gå nedåt, trappsteg för trappsteg, i regnskogen. Nästan 7 timmar tog det från start till mål, inkluderat vår avstickare till Tongariro. Två killar i vår grupp slog rekordet – de tog endast 3 tim och 45 min på sig att gå hela vandringsleden (och de hann dessutom ta bilder på vägen)! Vi hade ungefär en halvtimme till godo att äta upp det sista av vår proviant och stretcha alla värkande muskler innan bussen dök upp. En öl fick vi för vår insats, och blev sedan skjutsade till vårt boende för kvällen – som måste ha varit det bästa jag har bott på i Australien/NZ för hostelpris! Rum för fyra med loft, eget badrum, kyl och varm choklad/kaffe, plus det allra bästa – utomhusjacuzzin! Jag höll nästan på att somna medans bubblorna tryckte mot mina krampande muskler. Det kändes riktigt skönt att känna att man lever!

 

 

 

Kort stopp i Wellington

 

Morgonen efter var vi alla riktigt stela från höften och ned, och efter några timmars bussresa med några stopp på vägen, kom vi fram till huvudstaden Wellington, som ligger i en vik på södra kusten av norra ön. Här skulle vi morgonen efter ta färjan över till södra ön, och då vi har hört gott om denna stad, har vi bestämt oss för att stanna några nätter extra under slutet av vår resa, innan vi flyger tillbaka från Auckland. Så denna gång hann vi inte med så mycket i världens blåsigaste stad. En promenad i solen längs med hamnen innan middag, och sedan ner till backpackerbaren med våra busskompisar för att heja på de som var med i beerpongtävlingen. Men hit kommer vi tillbaka igen.

 


North Island pt. 1

Auckland - Hahei

07:30 blev vi upplockade av Stray utanför vårt hostel i Auckland. Trevliga busschaffören, smeknamn Shaft (alla busschafförer på Stray har ett eget smeknamn, alla med en historia), körde oss först till Strays kontor för ett kort infomöte, sedan direkt till vårt första stopp: Hahei, en strandort på nordöstra kusten. Vi åkte i en liten buss, då den stora tydligen var på reparation. Vi var därför en mindre grupp än vanligt, en blandad skara på 24 pers: några engelsmän, några tyskar, holländare, svenskar, kanadensare etc.
Väl framme gick vi på en god timmes promenad ner till stranden, Cathedral Cove. På kvällen, när tidvattnet var lågt, åkte vi till Hot Water Beach - på en liten sektion av stranden kan man nämligen gräva upp skållhett vatten från underjord! NZ är ju vulkaniska öar och ett väldigt bergigt land, så mycket fantastisk natur finns tillhanda. Vi satte igång att gräva i sanden och skapa små bassänger där vi kunde sitta i varmt vatten. Perfekt för en landkrappa som jag, som hatar kallt vatten!
 
 

Hahei – Raglan

Med Stray blir det alltid tidiga kvällar, då det i princip alltid är väldigt tidiga morgnar.
Dagen efter åkte vi till surforten Raglan, på västkusten. Här hade vi redan bestämt oss för att stanna två nätter, och därmed åka med en annan grupp/buss. Några från vår grupp bestämde sig för att göra samma sak.
I Raglan är sanden svart, pga den höga järnhalten. Och vågorna är schyssta, Nils var självklart i så ofta han kunde under de två dagarna vi var där. På norra ön är det väldigt myket regnskog, vulkaniska berg och högre luftfuktighet. Vi bodde på ett hostel lite utanför själva stan, uppe i regnskogsbeklädda bergen. På kvällen blev det riktigt mörkt och man kunde se alla stjärnor och Vintergatan. På uppfarten in till boendet kunde man också se glow worms inne i buskarna, de lyste grönt och påminde lite om julgransbelysning. Ganska mysigt boende (med bastu!), men det var lite svårt att socialisera med alla volontärjobbare/backpackers som bor och jobbar där, de var väl alldeles för vana vid att folk kommer och går hela tiden så det var väl förståeligt.
 
 
 
Redo för äventyr nere i grottorna!
 

Waitamo – Mourea

Med Stray stannar man ofta på ett eller flera stopp på vägen, för diverse olika frivilliga (och ofta dyra) aktiviteter, innan man kommer fram till sitt slutstopp på kvällen. Så mycket tid på bussen blir det! Och nu hade vi en ny busschafför, Twinkles (som är ganska ny på jobbet och därför ganska virrig) och en annan grupp.Idag stannade vi först i det lilla samhället Waitamo, som verkligen tjänar pengar på turism. Anledningen är att det finns ca 1000 underjordgrottor inom en 50km radie.! Här valde jag att hoppa på en ascool aktivitet: att gå underjord på en tuff vandring genom grottorna, vi var en grupp på 10 pers med en guide. Då det var väldigt blött, mörkt och kallt därnere fick vi en ordentligt tjock wetsuit, hjälp med pannlampa på och ett par gummstövlar. Under hela de två timmarna vi var därnere var det full rulle – klättra över bergsten, akta sig för stora vassa stalaktiter från taket, vada/simma igenom kallt vatten och titta på alla de glow worms som var överallt på taket!
Glow worms är små maskar som har en helt egen livscykel – de hänger som maskar på taket och lever på flugor. Deras matsmälningssystem går ut på att bränna rester dvs. det är deras bajs som avger ett fint grönt ljus! Efter ca ett halvår-år är det dags för sista livsstadiet, då de går in i en kokong och kommer sedan ut som flugor. Så lever de endast i ett par dagar, då hela deras existens under de sista dagarna går ut på att para sig. Efter det dras de, som flugor gör, till de fina gröna ljusen uppe i grottaken – och blir så uppätna av andra glow worms. Riktigt effektiv kannibalism på hög nivå!
En del av vår resa genom grottorna var också s.k. ”toobing”, alltså att hoppa in i vattnet på en stor, flytande gummiring, och sedan låta strömmen ta med en medans man kolla upp i taket på alla fina glow worms. Hela upplevelsen var utmanande och riktigt kul, speciellt för en badkruka som jag då jag var tvungen att bli utsatt och ta mig igenom kallt vatten, som nådde mig som mest ända upp till bröstet. Vi fick ju också konstant trampa i kallt vatten i våra gummistövlar. Att komma upp från grottorna var varmt i jämförelse – och ljust! Och det kändes som man hade gjort något ordentligt. Allt som allt, hade vi under 2 timmars vandring i underjorden gått en sträcka på totalt 800m fågelvägen.

Vårt stopp för kvällen var ett s.k. 'cultural stop' – vi åkte till staden Rotorua, som har den största andelen Maori i hela landet, ca 65%. Vi skulle sova över i en Marae, vilket är mötesplatsen för en Maori familj/släkt för olika högtidligheter. Och visst kändes det ganska speciellt – vi fick en ordentlig traditionell välkomstceremoni, då vi kvinnor skulle leda vägen in till deras spirituella lokal, och sedan höll en av männen ett välkomsttal på Maori, sedan förklarade de även på engelska. Vi fick alla skaka hand med familjen, och trycka näsorna två gånger mot varandra – ett tecken på vänskap.
I Maorikulturen ingår det att äta mycket mat – det är så man samlas, vid högtidligheter eller bara generellt, och skapar vänskapsrelationer, har möten – mat skapar mer gott för själen. Det är antagligen en stor anlednin till att många Maoris är väldigt kraftigt byggda – det uppmuntras att äta ofta och mycket. Så självklart fick vi också hur mycket mat som helst under vårt besök! De bjöd oss också på sång och dans, och sedan fick vi tjejer lära oss att använda en ”poi”, medans killarna fick lära sig en liten bit av ”haka” - krigsdansen, som man använder sig av inför strid för att skrämma/psyka motståndaren. Nuförtiden används ”haka” av New Zealands rugbylag, som utför denna innan varje match inför sitt motståndarlag och hela arenan.
När det väl var läggdags, sov vi alla 44 pers i en och samma sal, vilket var förvånandsvärt tyst och lugnt – alla sov djupt!
 
 
Hell's Gate, Rotorua


Rotorua – Lake Anewhenua

Tidigt på morgonen var vi en gäng som åkte till Hell's Gate, som innehar det Rotorua är mest känt för – sin vulkaniska aktivitet i form av bl.a. gejsrar och heta svavelkällor. Detta gör att hela staden stinker ruttet ägg. Vi gick på en litet tur för att kolla på dessa naturkällor (medans vi höll för våra näsor) och gick sedan in i Spa-sektionen, där man först kunde sitta i en bassäng full av lera, sedan i en mineralrik bassäng. Varmt och skönt, men badkläderna stank ju efter detta, som tur var kunde man köpa med sig lite ammoniak för att få bort lukten i tvätten. Leran gjorde faktiskt huden något lenare.
 
 
Dags för vårt sista ”cultural stop”, som var en liten resort vid sjön Anewhenua, som ligger bredvid ett fattigt Maori-samhälle. Detta var annorlunda från natten innan, då Maorifamiljen som ägde landet runtomkring och också skötte denna lilla resort för oss, var väldigt engagerade aktivister som gjorde allt för att förbättra situationen för naturen runtomkring, och för invånarna i samhället bredvid. Maoris har ett skyddsdjur i olika familjer, och deras var ålen som simmar/lever i floden i området. De kämpade för att få elbolagen att bygga en ”laxtrappa” (fast för ålarna), så att de skulle kunna ta sig igenom alla de stora dammarna som har byggts. De hade också startat upp skolan i stan igen, och under kvällen fick vi packa ihop matlådor av de matrester vi hade kvar från middagen som bjöds, till skolbarnen dagen efter, som inte är vana vid regelbundna måltider. Själva middagen hade kött som paradrätt – som förbereddes traditionellt i en ”hangi” dvs. att man röker och packar ner köttet under jord, på heta stenar i några timmar. Och det var otroligt mört och gott! Kvinnan som sköter stället och agerade värdinna var en inspirerande person – väldigt engagerad i Maori-frågor, speciellt i deras närområde, och väldigt stolt över sin kultur och sitt kulturarv. Samtidigt en väldigt positiv människa, som verkligen vill bidra till att förändra världen till det bättre. Maoris ser sig själva som ”guardians of the land”, och detta synsätt hade verkligen denna familj. Det var intressant att få sig ett litet samtal med henne senare på kvällen, hon hade många intressanta och inspirerande berättelser att bjuda på, och även genuint intresserad av att höra andras historier/livserfarenheter. Så det var verkligen ett stopp på resan som jag inte hade velat missa – och vi var dessutom på en vacker plats med sjöutsikt, och kunde t.o.m. spela volleyboll på gräset medan geten, och strutsen på andra sidan stängslet, tittade på!
 
 
 

Första dagen i New Zealand: kort stopp i Auckland

Dags för nya äventyr! 
 
Jag och Nils ska åka runt med bussbolaget Stray, åka runt i princip hela landet och göra massa äventyrsaktiviteter i "Adventure Country" aka "Lord of the Rings-country". 
 
New Zealand är känd för sin otroligt fina natur, och att göra massa galna äventyr ute i naturen! Det är många adrenalinsfyllda sporter/aktiviteter som har uppfunnits i NZ, och det är nog en av de största turistmagneterna - folk kommer helt enkelt hit för att göra galna utomhussporter. Speciellt med tanke på att NZ inte har så himla varmt väder - på vintern är det snö och vintersporter som gäller i södra delen av South Island.
Att åka med Stray är inte bara att åka buss, utan busschafförerna är också guider och tar en till en massa coola stopp på varje sträcka där man kan hitta på massa olika aktivteter. Så det ska bli spännande när vi börjar resa imorgon bitti.
 
Vi kom fram till Auckland tidigt imorse, och har inte hunnit se så mycket av staden, utan vi har mest sysslat med praktiska detaljer och organisera och planera inför vår resa. Nu ska vi gå igenom vår packning - imorgon blir en tidig start!

9 manader och 11 dagar senare..

 
 
Det ar dags att aka tillbaka hem till Sverige. Jag stannade exakt 2 manader langre an tankt, och tycker fortfarande att det ar for tidigt att aka hem.

Sista veckan i Perth var hektiskt roligt. Jag passade pa att njuta av min sista vecka, och gora det som vadret tillat – tyvarr inget strandbesok, men jag gick till King's Park pa en solig dag. King's Park ar ganska stor, och har en botanisk tradgard och framforallt en underbar utsikt over Perth.

I fredags akte jag ut till Fremantle for att gora det sista oversattningsjobbet for dokumentarfilmen. Vi passade aven pa att prata mycket om filmbranschen i Australien, och lite om hur det ser ut gallande skadespeleri har. En valdigt rolig och trevlig dag med manga givande konversationer, och de ville garna att jag skulle kontakta dem igen nar jag kommer tillbaka till Australien.
I fredags var det aven midsommarafton – och Saras 25 arsdag. Vi ville alla forsoka gora det till en sa bra fodelsedag for henne som mojligt, speciellt med tanke pa att hon tidigare uttryckt en viss saknad for familj och vanner darhemma. Sa pa morgonen fick hon ett svenskt fodelsedagsuppvaktande – vi smog alla in i sovrummet och vackte henne med tarta och fodelsedagssang. Hon blev riktigt skramd, och gick sedan upp med oss for att ata fodelsedagsfrukost – pannkakor, chokladtarta och morotskaka, och melon. Pa kvallen lagade vi alla knytismat tillsammans med resterande av tartorna. Utgang blev det sjalvklart, med ganska tidig hemgang da Sara skulle upp och jobba dagen efter.
 
 
 

I lordags var det min sista dag i Perth, vilket tillbringades med nagra sista forberedelser innan flyget till Sydney. Vid solnedgangen satt vi i King's Park, och under en ynka timmes tid lyckades mina ben bli helt tackta av myggbett.! Da var det dags att dra sig tillbaka inomhus. Jag, Sara och Dom bestallde take away och sedan hade vi en sista lyckad utekvall.
Pa morgonen fick jag saga adjo till alla och till staden dar jag har haft det riktigt roligt de senaste veckorna. Jag vill definitivt komma tillbaka pa sommaren, kan tanka mig att det maste vara en helt otrolig sommarstad.

I Sydney har jag bokat tva natter i ett av de mer lyxigare hostelen mitt i stan – YHA Central, som har en lounge vaning som med riktigt schysst inredning, arkadspel och ett biorum. Langst upp ar det en pool med bastu – tyvarr ar det inte riktigt vadret for att anvandas nu, da Sydney ar regnigt/mulet. Idag, sista heldagen i Australien, och jag har bara tagit det lugnt och forberett det sista. Imorgon tisdag bar det av, och onsdag kvall landar jag i Goteborg.
Jag kan inte riktigt beskriva allt som har hant, och alla tankar, erfarenheter och upplevelser jag har haft under dessa 9 manader. Alla otroligt underbara och knappa manniskor jag har traffat, och att nu ha vanner fran de flesta av varldens horn. Aven om jag inte har upplevt extrem fattigdom sa har jag anda lart mig att uppskatta mina privilegier i varlden. Australiens morka historia ar fortfarande valdigt narvarande i denna nation, och det ar nagot som jag inte tanker glomma tills jag kommer tillbaka hit igen.

Australien, vi ses snart igen!
 
 
 
 

Perth - varldens mest isolerade stad

Fredagen den 31:a maj var var forsta heldag i Perth. Vi hade en lugn forsta helg, och bara kollade runt i stan och pa fredagen rakade det vara premiar for vintersasongens kulturella aktiviteteter – Winter Arts Festival, och min forsta upplevelse av den Australiensiska vintern var nar de anvande skummaskiner for att slappa ner s.k. ”sno” pa oss – jag foredrar (nastan) riktig sno maste jag saga.

Perth ar en turistvanlig stad, iallafall om man vill rora sig i Perths innerstad, som ar relativt litet och lattoverskadligt. I centrum kan man aka nastan alla bussar gratis, sa lange man endast ror sig inom centrum. Staden som ar kand for att vara varldens mest isolerade storstad (beraknat pa avstandet till nasta narmaste storstad) ar en ganska utspridd stad med 2 miljoner invanare. Vadret ar nu ganska kallt, ca 20 grader men soligt nastan varje dag. Pa vissa satt paminner stamningen i stan om Goteborg, da aven Perth kanns som en stor smastad, speciellt da folk har ar valdigt trevliga och pratvanliga. Enligt folk fran stan hande det inte mycket i Perth for 10 ar sedan, men det har hant mycket sedan dess och nu har den mer att erbjuda gallande jobb, kultur och noje. Jag fick ett gott intryck fran allra forsta borjan, da det verkar vara en ganska kulturell stad med tanke pa sin storlek. Gatorna kantas av professionella musiker som jobbar som gatumusikanter, och de tjanar bra pengar da Perth ar en rik stad i och med gruvindustrin som ar mest baserad i Western Australia, och har hjalpt hela landets ekonomi enormt mycket.

Var forsta lordag gick jag och Sara till en ekologisk gronsaksmarknad. City Farm ar ett kooperativ som inte far statligt bidrag, och forlitar sig privata donationer och volontararbete. Det kanns som en liten oas i storstan med massa olika sorters ekologiska frukter och gronsaker, som de odlar och tar hand om pa plats.

Vara forsta fem natter spenderade vi i Banjo's Backpackers, som ar ett nyrenoverat hostel som tidigare har varit fabrikslokaler, vilket har resulterat i manga oppna ytor med danslokal eller performance-potential. Da hostelboende i Perth ar valdigt dyrt, bestamde vi oss for att leta efter ordentligt boende sa fort som mojligt. Onsdagen 5:e flyttade vi in i en 3,5:a, i en valdigt modern lagenhet mitt i centrala Perth. Har bor vi med 3 andra tjejer, Amanda och Joy fran Taiwan och Jenny fran Malaysia. De ar valdigt trevliga och latta att bo med, och jag har lart dem lite svenska och de har i sin tur lart mig nagra fraser pa mandarin, som ar deras gemensamma sprak. Da vi delar rum tva och tva betalar vi $165 var per vecka, vilket ar ett bra pris i en Aussie storstad och speciellt med tanke pa att vi bor mitt i smeten (nagot lagre an samma arrangemang skulle vara i Sydney t.ex.)! Allt man behover ar max 10 min gangvag bort – inklusive Northbridge, som ar centrum for Perths nattliv. Pa gatan vi bor pa finns aven ett antal barer, och det ar valdigt smidigt att bokstavligt talat ta hissen ner, ut genom porten och ga over gatan for att ha en trevlig utekvall (alternativt ga 10 min bort till Northbridge).

Jag hade fran forsta borjan endast tankt att stanna i Perth under de fa veckor jag hade kvar innan jag aker tillbaka till Sverige den 25:e juni. Sara och Dom har dock planer pa att bosatta sig har till deras andraarsvisum gar ut om ca ett halvar, alternativt hitta ett jobb som erbjuder sponsorship. Sponsorship kan man fa via ett jobb, och oftast far man da ett langre arbetsvisum pa mellan 2-5 ar. Det ar inte det lattaste att fa ett sponsorship, da foretaget som man jobbar for maste betala en stor summa till migrationsmyndigheterna for sjalva visumet. Men sjalvklart behover man alltid borja nagonstans innan man kan ga vidare med de seriosa planerna, sa vi har alla tre sokt sa manga olika sorters jobb som mojligt.
Det enklaste sattet att leta efter bade jobb och boende ar via Gumtree – en hemsida dar man kan lagga upp annonser om i princip vadsomhelst. Det var pa detta satt bade jag och Sara har fatt jobb, och aven hur vi fick tag pa vart boende. Ett annat tips vi fick var att kolla igenom en av de stora dagstidningarna – The Western Australian – varje onsdag och lordag, da de satter in manga jobbannonser. Aven pa detta satt har Sara fatt jobb, och ett par andra manniskor som jag har lart kanna har i Perth. Manga backpackers har tagit sig till Perth under den senaste manaden for att soka jobb, men det ar svarare nu nar det ar vinter har. Trots allt lockar det folk, speciellt da gruvindustrin ar stor har och paverkar andra branscher ocksa, exempelvis restaurang och detaljhandeln, da det oftast ar en stor personalomsattning i dessa branscher men efterfragan ar stabilt hog – har har folk jamt pengar att slosa.

Via Gumtree fick jag ocksa ett tillfalligt jobb, som maste vara en av de mest intressanta jag nagonsin har haft. Ett par som har ett eget filmproduktionsbolag, filmar dokumentarer som de skickar in till diverse olika internationella filmfestivaler. Under deras senaste filmprojekt, inspelat forra aret, foljde de tva finlandssvenska tjejer under deras regional work (de slags arbete man behover gora i 88 dagar for att kunna soka ett andraarsvisum) i en countrypub i en liten ort i Western Australia. Jag har hjalpt dem i deras redigeringsarbete genom att kolla igenom filmsekvenserna med svenskt tal och oversatta dessa muntligen. Jag lyckades landa jobbet genom att salja in mitt kulturprofessionella intresse for film, samt att mitt personliga intresse for just detta projekt da jag berattade om mina farska erfarenheter av att, som backpacker, ha jobbat ute pa landet i tre manader. Peter och Melissa ar riktigt trevliga, intellektuella personer som haller pa med intressant projekt – deras kommande dokumentar efter denna handlar om en aboriginsk community ute i bushen i Western Australia. Genom dem har jag fatt lite mer klarhet i grunden till problemen som detta land har med de aboriginska bosattningarna – da man har tvingat in olika nomadfolk i samma lilla omrade, vilket skapar manga kulturella problem pga olika traditioner etc. Alkoholproblemen kommer som en bieffekt av detta, och aven den hoga arbetslosheten och kriminaliteten.
Att oversatta sa dar pa rak arm ar sjalvklart svart, vilket jag ocksa hade forvantat mig att det skulle vara, speciellt med tanke pa att det ar finlandssvenska som jag oversatter. Men det ar samtidigt en valdigt rolig och intressant process att ta del av, och vi har haft manga valdigt givande intellektuella samtal – en sallsynt vara under min tid har i Australien.

Nu ar jag inne pa min sista vecka i Perth, innan jag aker tillbaka till Sydney for att ta flyget till Sverige darifran. Mycket har handlat om att forsoka njuta av staden har att erbjuda, speciellt socialt da vadret inte riktigt tillater strandbesok. Vi har gatt pa ett antal temakvallar, som open mic night, pa olika barer, och jag har ocksa traffat pa ett antal vanner som jag larde kanna under min tid i Red Cliffs.
I lordags hade vi alla i lagenheten en stor knytismiddag, da alla lagade nagonting fran deras hemland. Lite konstigt blev det, da svensk husmanskost ar langt ifran lika spannande som asiatisk, och vi dessutom alltid maste tanka sa budget som mojligt da matkonstnader i Australien ar hoga. Jag lagade pyttipanna, Dom lagade potatis och tysk korv, Sara bakade en typisk irlandsk dessertpaj, medans Amanda lagade en flaskgryta med ris, Joy gjorde en jattegod gronsaksratt och Jenny lagade friterad banan till efterratt. En av deras vanner hakade pa, och lagade aven hon en efterratt – en valdigt sot gronsakssoppa. Mycket mat blev det! Sjalvklart gick vi sedan alla ut och festade efterat. Perth pa natten ar en valdigt saker stad, har hittills inte upplevt nagot stok nar man ar ute pa natten. Som sagt, det ar en god stamning i stan generellt. Nu pa sondag lamnar jag Perth och kommer att njuta av varenda minut jag har kvar har tills dess!

Bilder fran Perth kommer upp imorgon!

On the road - outback adventure Adelaide till Perth

Sondagen, pa min systers fodelsedag, var det dags for avfard. Vi forberedde sa mycket vi kunde, i bade packvag och matvag. Vi hade annu inte bestamt oss for hur lange vi skulle vara pa vag, och det ar inte manga civiliserade stallen man kan stanna till pa under den ca 270 mils langa bilresan, speciellt om man som vi forsoker spendera sa lite pengar som mojligt. Doms bil ar en 4WD av Jeep-modell, med bade en stor bensintank och en 90-liters autogastank. Autogas ar bestamt mycket billigare an bensin (lite mer an halva priset), sa det var den tanken vi kom att anvanda oss av och fylla pa under resans gang. Tanken full och med kontanter i planbockerna bar det ivag!

Vart lunchstopp, och sista adjo till civilisationen blev i Port Augusta, dar man kan valja att antingen svanga hoger och kora norrut Alice Springs och Darwin, eller vanster och kora vasterut mot.. Ja, sa smaningom, till Perth. Bada hall betyder att kora ut till bushlandskap (i princip oken), och nar vi svangde vanster forsvann samtidigt mobiltackningen permanent. It had begun!

Campingplatsen var forsta natt var precis efter en liten by, vid en minnesplats for pjonjarer som forst kom till omradet i South Australia. Manga kommande stopp pa vagen hade likadana platser, speciellt pa de stallen som guldruschen hade varit som storst. Det blev snabbt morkt, och efter middag gjorde vi en brasa som luktade smatt av eukalyptus. Tidigt i sang blev det, och det var en for mig, forvanansvart kall natt i taltet trots luftmadrassen.

Pa morgonen hade vi lyxfrukost – pannkakor som vi hade forberett innan avresa. Efter ett antal timmars korande, kom vi fram till Penong, dar vi svangde av och efter ca 2 mils korande till kusten kom vi fram till resans parla: Cactus Beach i Point Sinclair. Detta ar en av Australiens topp-surfstrander, och de har ett stort campingomrade dar manga seriosa surfare campar 3 manader om aret (vilket ar max antal manader totalt som man far campa dar per ar). Det ar ganska turistfritt, da inte alla kanner till det och inte heller ar helt lattillgangligt – de tva mil vi korde till kusten bestod mest av dirt roads, dvs gropiga grusvagar som endast passar 4WD. Pa vagen dit insag vi att detta ar ett omrade med hog saltniva – manga stallen hade stora saltdyner. Vi stannade till i ett omrade dar vattnet var nagot rosafargat pga alger (vilket tyvarr inte syns sa bra pa mina bilder).

Vi bestamde oss for att stanna pa Cactus Beach' campingplats over natten. Det var en stralande dag, aven om vinden blaste kallt over slatterna. Dom ville sjalvklart testa vagorna, medan jag och Sara lag pa stranden en stund. Uppenbarligen var det hogvatten, och vagorna var inte for den fege, och de andra som var ute i vattnet var riktigt duktiga surfare. Vi gick tillbaka till campingen och tog en kall havsvattendusch(!!) och efter middag nar det blev riktigt morkt, gick vi till den narmaste bbq-omradet och umgicks med de andra som hade samlats dar for att grilla middag. De var tva aldre par, ett fran Melbourne och de andra nanstans i Western Australia (som sjalvklart blev nojda nar vi sa att vi var pa vag till deras delstat). Vi hade trevliga samtal och fick provsmaka deras middag, och vi fick t.o.m. ordentliga portioner av deras appel- och ananaspaj – vilken lyx! Vinden var dock riktigt kall denna natt, och runt halvnio-tiden gav vi upp, inte ens grillbrasan kunde varma vara forfrusna fotter. Den natten i taltet blev resans kallaste.
 

Efter frukost dag tre, gick vi pa en lang promenad langs stranden, som var hur vacker som helst, med riktigt fin sand. Synd att det var for kallt for att sola! Resten av dagen bjod dock pa stralande solvarme. Vi tog annu en kall dusch (jag som hatar kallvatten forstar inte hur jag stod ut i 2 min) och strax efter lunchtid korde vi ivag.
Nasta stopp blev vid Head of Bight, som de aldre paren hade rekommenderat som en kand plats dar man kan se valar vid den har tiden pa aret. Vi var smatt skeptiska, da vi inte ville betala 5 dollar for ingenting, men efter att ha fatt positiv respons fran folk som var pa vag tillbaka fran utkiksplatsen, betalade vi och gick dit. Det ar en vacker del av kusten, och visst fick vi se valarna! Det var haftigare an det kan verka, och de gjorde dessutom alla markliga vallaten man kan tanka sig. Vi stod dar en lang stund, och foljde tva valar som simmade langs med kusten. Dessa valar kallas for Southern Right Wales, och simmar till varmare vatten fran Antarktis till Australiens sydkust, The Great Australian Bight.
 

Vi hade ocksa borjat kora pa The Nullarbor Plain (Nullarbor ar fran latin och betyder ungefar ”inga trad”), vilket ar varldens storsta massa av kalksten – ca 200 000 kvadratkm! Landskapet ar oken och ganska kargt, och det ar ganska haftigt att man kan se anda obehindrat bort till horisonten, sa langt ogat kan na. Vid nasta roadhouse (bensinmack som moter de flesta av resenarens behov) befann sig en valkand vagskylt – anledningen ar att det inte finns nagra andra skyltar i andra delar av varlden som har exakt de tre djuren tillsammans pa skylten.
 

Var campingplats pa kvallen var bebodd av nagra vilda dingos, och en dros med flugor. Jag hade dock inte sarskilt stora problem med detta da jag var van vid att ha flugor pa mig overallt efter att ha jobbat ute pa landet under sommaren. Vi bestamde oss dock for att skynda pa var resa och forsoka komma till Perth sa snabbt som mojligt, vilket kom att innebara en hel del korande da vi hade ca 160 mil kvar. Natten var hursomhelst varm och behaglig, och jag lyckades halla ute alla myggor fran taltet.

Pa morgonen dag fyra, och vi korde snabbt ivag for att slippa undan flugorna. Frukosten intogs vid sidan av vagen, som bestod av rakstracka sa langt ogat kunde na. Att ata mackor och frukt pa en okenslatt far en att kanna sig ganska odmjuk mot livet, av nagon anledning.

Vi kom fram till gransen mellan South Australia och Western Australia, dar vi fick slanga resterande del av frukt- och gronsaksrester vi hade kvar, och dra tillbaka klockan 1,5 timmar, vilket innebar att WA-time ligger tva timmar efter Sydney/Melbourne-time. Vi fick ocksa veta att den enda doktor tillganglig mellan staden Ceuduna i SA och Norseman i WA ar den sorten som flyger, Royal Flying Doctor Service). Detta ar alltsa en stracka pa ca 110 mil.! Pa manga stallen pa vagen hade de skapat en extra fil for nodlandningar for flygande doktorn. Har borjade vi ocksa se allt fler overgivna bilar vid vagkanten – en syn som visade sig vara ganska regelbunden.
Nasta milstolpe pa Nullarbor blev att kora pa Australiens langsta rakstracka – 145,6 km (the 90 mile straight).
 
 
Efter ca 3 mil pa rakstrackan stannade vi pa en rastplats med tak over huvudet, vilket kandes bra da regn lag i luften. Efter hastig middag innan solnedgang, samlade jag och Sara pa oss ved for att tanda en brasa, men da det hade regnat tidigare fick vi ge upp efter ca 45 min av att forsoka halla elden i liv. Vi stannade ute i morkret ett tag for att bevittna det stora askvader som befann sig flera kilometer bort. Vid sjutiden drog vi oss tillbaka, bada helt sakra pa att ovadret aldrig skulle na oss. Men endast en kvart senare drog regnet och blasten igang, och under en halvtimme av intensivt stormvader, trodde jag nastan att taltet skulle blasa bort! Som tur var, hade vi sakrat det tillrackligt bra, och det enda som hande var att det hade samlats en stor vattenpol under delar av taltet – dock ingenting i sjalva taltet, sa jag kunde sussa sott.

Dag fem, och vi var uppe redan vi halv sju for idag behovde vi tillryggalagga ca 100 mil for att komma fram till Perth samma dag. Det borjade med en dimmig start pa resten av rakstrackan, men det drojde inte lange forran det blev soligt for resten av dagen. Vi kom fram till Great Western Woodlands-omradet, och landskapet fylldes av allt fler glesvaxande lonntrad, aven detta sa langt ogat kunde na. Vid vagkanten sag vi manniskor som sprang med en fackla i handen, tatt foljda av en bil dar det stod ”Peace Run” pa. Detta har startats av en indisk guru(?), dar folk i alla aldrar och nationaliteter, springer en delstracka med fackla, for att sprida gladje och fred pa jorden.
Vi borjade ocksa komma in i tidigare guldrush-stader, som nu var riktiga, dammiga spokstader. Moderniseringen av detta kan man saga ar gruvindustrin – denna delstat ar den rikaste i landet pga alla gruvor, mest jarnmalm men aven opalsten och guld till viss utstrackning, och manga olika mineraler. Gruvorna bidrar en stor del till Australiens starka ekonomi, och manga drar vasterut for att forsoka landa ett jobb inom denna industri – vilket under senare ar har blivit svarare, men desto mer valbetalt.

Som vanligt gick solen ner tidigt, men da vi endast hade ca 20 mil kvar till Perth var det bara att kora vidare. Vid 20-tiden pa kvallen var vi i var slutdestination, och tillbaka till den riktiga civilisationen igen. Da det narmar sig vintersasongen, var det inga problem att hitta ett hostel for samma natt – vi valde Banjo's Backpackers som ar nyrenoverade gamla fabrikslokaler dar allt ar frascht och det finns mycket utrymme och potential for alla stora ytor. Antligen var vi framme och kunde sova pa ordentliga sangar!

Jag avslutar med citat fran vagskyltar pa vagen, som hanvisar till att man bor ta rast pa vagen innan man blir alltfor trott bakom ratten (legitimt i detta stora land med oftast langa korningar innan man kommer fram till sin destination):

”Stop – revive – survive”
”Drowsy drivers die”
”Survive this drive”
”Fatigue is fatal”
”Arrive alive – rest and survive.”
 

Street Artsy Adelaide

 
Efter tva riktigt roliga sista kvallar pa hostelet i Red Cliffs (de roligaste jag nagonsin haft under min 14 veckors vistelse), och efter att endast ha sovit 2 timmar, var det dags for avfard. Da jag var uppe relativt tidigt (kl 7, vilket pa en arbetsdag dar hade varit sovmorgon) for att ordna med det sista, fick jag ett sista avsked med de flesta av mina vanner innan de akte ivag till jobbet. 6 timmar pa bussen fran Mildura till Adelaide gick fort, i Australien ar detta en valdigt kort tid att tillbringa pa resande fot om man valjer att inte ta flyget. Pa bussen hade jag bl.a. sallskap av ett europeiskt filmteam, och det mest intressanta med det var val att forsoka gissa var de kom ifran – da jag inte kande igen spraket, antog jag att de pratade ett osteuropeiskt sprak.

Framme i Adelaide fick jag dra tillbaka klockan en halvtimme, till South Australia time. Sara, min van i Sydney som jag inte hade sett sedan hon vinkade mig adjo nar jag akte ivag till Mildura, motte upp mig vid stationen. Tillsammans gick vi till mitt hostel som lag pa en av huvudgatorna i stan, och endast 5 min fran det hostel som hon och hennes pojkvan (ocksa en van fran Sydney) Dominik bodde pa. Deras hostel skottes av ett Schweiziskt par, som hade investerat i en liten bastu i tvattstugeomradet – och vi firade min forsta kvall med att ha en drink i bastun!

Jag kom dit pa en fredag, och vi bestamde oss for att stanna i Adelaide till sondag morgon, sa jag flyttade till deras hostel dagen efter. Vi gick allihopa till den stora frukt- och gronsaksmarknaden i stan, Adelaide Central Markets for att kopa en del av var proviant till resan, och jag konstaterade snabbt att de paprikorna jag hade jobbat med pa farmen i Red Cliffs troligtvis ar de basta jag nagonsin kommer att ha sett i Australien. Och de var dessutom ekologiska (och gratis att ta med sig tillbaka och laga nat med!).
Aven fast vadret var trist, gratt och mulet, fanns det spannande saker att se – jag och Sara bestamde oss for att ga pa en konstutstallning med spannande kanda konstnarer som jobbar med tryck (printing), vilket ocksa ar Saras fil. Kand.
Pa vagen dit gick vi forbi en massa riktigt grym graffiti, som vi senare forstod var en del av utstallningen – att ta konsten ”ut till gatan” och piffa upp den gramulna staden. Vi gick ocksa forbi Parliament House (for delstaten), dar gay rightsaktivister hade samlats och ritat med fargglada kritor pa gatstenarna precis utanfor byggnaden. Meddelandena handlade om att Australien borde hanga med i tiden och, som New Zealand, lagstifta homosexuella aktenskap. Nagra fa kristna fundamentalister stod dar med sina plakat, men blev latt ivagskramda da de insag att de var nummermassigt i underlage.
 
Utanfor konstutstallningen var en annan utstallning, dar skolbarn fran manga olika skolor och i olika aldrar hade ritat och designat sina drommar, och fantasier och tankar om framtiden. Dessa ritningar hade sedan skapats i stora 3D-ballonger, och det var intressant att lasa om tankeprocessen bakom de olika ”skulpturerna”.
 

I konstutstallningen fick jag se verk av bl.a. Banksy, som ar det storsta namnet inom graffitikonst och han jobbar tydligen med vad man pa svenska skulle kalla for stencilteknik. Hans verk, och aven manga andras verk som vi sag pa konstutstallningen, ar satiriska och oftast politiska, mycket samhallskritik.
Efter manader av intellektuell och konstnarlig understimulans, fick jag vad jag kallar for ”art overload” - det kandes som min hjarna skulle sprangas av alla konstnarliga och politiska intryck som den hade fatt ta emot pa bara nagra timmar. Helt slut, men lycklig, atervande jag med Sara tillbaka till hostelet, dar vi tillsammans med Dom gick igenom de sista forberedelserna for var road trip och bestallde billig pizza med mycket vitlok pa (efter att ha jobbat med vitlok i 9 veckor har jag konstaterat att jag aldrig kan ha for mycket vitlok narvarande i mitt liv)!
 
 

Sista dagarna i Red Cliffs..

..Har minst sagt varit intensiva. Och allteftersom antal personer har krympt, blev man narmare van med de personer som fortfarande var kvar, och i och med att man ser slutet sa kan man njuta mer av stunden man har kvar. I och med att allas jobb (inklusive vart efter att vi borjade packa paprika) ar vaderberoende, och det regnade en hel del sista veckan, blev mina sista tva dagar ganska intensiva och valdigt roliga. 
Tva irlandska broder lagade irlandsk Guiness Stew som var forvanansvart gott, och sista kvallen kom var chef over till vart hostel och bjod pa pizza. 
 
Under mina 14 veckor i Red Cliffs har jag lart mig att uppskatta ekologiska ravaror annu mer (speciellt nar det ar gratis!), jag vill lara mer annu mer japanska och italienska och jag tanker kopa en ukulele i framtiden. Ett uttryck som jag har lart mig att uppskatta annu mer nu ar "sharing is caring"! - och det ar alltid lika spannande att traffa pa/bli van med manniskor man aldrig hade umgatts med annars. 
 
 
 
Nu sitter jag i vart rum i hostelet pa Adelaide och njuter av att vara i en mer "normal" miljo igen - dessutom skriver jag detta via wifi som faktiskt har ganska bra hastighet..! Att "ga tillbaka till vardagsmiljo" (aka stadsmiljo) far jag ta och borja vanja mig vid igen. Vi kommer att stanna har over helgen och sedan borja var roadtrip vasterut!
 
 

RSS 2.0