Birthdays in Byron Bay
Söndagen 18/11, på min födelsedag, skulle vi åka från Arpita och Aniish till Byron Bay. Snälla värdar som de är, fick vi en riktigt ordentlig födelsedagsbrunch innan vi åkte (Nils fyller år tre dagar efter mig). Japansk tempura på pumpa och zucchini, samt en chokladcheesecake och en jordgubbs-tartarpaj, som vi båda hade fått välja ur en vegansk kokbok. Så himla gott! Det tog oss ett bra tag att orka åka därifrån efter allt detta.
På vägen mot Byron bestämde vi oss för att köra en liten omväg förbi den lilla hippiestaden Nimbin. Så som jag har förstått det så är Nimbin en stad som började med att ett stort hippiekollektiv på 70-talet köpte området för att starta en liten "fristad" för bl.a. marijuanaodlande/bruk. Ännu idag är Nimbin största turistattraktion att det är Australiens "weed-capital", i jämförelse med t.ex. Christiania i Danmark. Det finns en polisstation i lilla Nimbin, men polisen väljer att låta det ske för annars hade de bokstavligen behövt arrestera varenda vuxen person i hela staden. Som ni kan förstå så brinner människor där för legalisering av cannabis, och i deras museum och i flertaliga butiker finns det många argument för detta i form av olika artiklar, dokumentärfilmer etc.
Sen eftermiddag/tidig kväll checkade vi in på vårt hostel i Byron Bay. Av de två amerikanska killarna som vi delade rum med, fick vi veta att hela staden med start från den helgen hade blivit invaderad av skolungdomar som precis har tagit studenten. I Australien kallas detta för 'schoolies', vilket är tre veckors långt lov där de som tagit studenten åker iväg i minst en vecka till en sommarstad och festar. Byron Bay är självklart en av de populära orterna att tillbringa sin 'schoolies'. En 15 minuters strandpromenad in till stan senare, och hela området kring Main Beach var fullt av 17-18-åringar som antingen var inne på den stora strandklubben och dansade, eller (för de minderåriga) dansade utanför på området med utomhusdj. Lite annan stämning än vad vi hade väntat oss, men vi gick in på klubben och beställde kalasmiddag. Efter det bestämde vi oss för att gå nerför huvudgatan, och i ett litet parkområde mitt i stan spelade en grupp bongotrummor för glatta livet. Det gick inte att motstå att ryckas med i rytmen, och jag var inte den enda som stod och dansade till trummorna. Andra musiker kom dit med olika blåsinstrument och spelade med, de bytte av varandra vid trummorna, ett tékök (i jämförelse med ett soppkök) fanns i närheten och bjöd på té, och det kändes som att de skulle spela hela natten. När vi gick därifrån senare på natten var det långt ifrån över. Och jag gick och lade mig förnöjt efter att ha haft en födelsedag i början av sommaren!
Dagen efter var vi bara semesterlata, låg på stranden och Nils var självklart i vattnet och surfade. Vi hittade ett litet juiceställe, Cane Bar, som sålde en massa hälsosamma drycker, alla med sockerrörsaft som bas. Sockerrören får de från lokala odlare, och när vi först kom dit höll en av ägarna på att lasta in en massa sockerrör i butiken. Tydligen innehåller sockerrörsaft 10 ggr mindre socker än t.ex. äpplen, men däremot smakar det otroligt mycket sötare.
På tisdagen lånade vi cyklar från vårt hostel och cyklade upp till The Lighthouse, som ligger på en hög udde ovanför stranden. Den enda anledningen till att det är en turistattraktion är för att det är Australiens östligaste punkt. Det är inte ovanligt att folk tar sig upp dit tidigt på morgonen för att se soluppgången.
På onsdagen var det Nils födelsedag, och även dags att checka ut från hostelet till ett annat välkänt hostel i Byron Bay, The Arts Factory. Inne i stan köpte vi lite gott från ett bageri, och hade en liten födelsedagslunch kombinerat med surf/strandhäng.
Precis ovanför Main Beach hade de satt upp tält för 'schoolies' och bredvid tältet satte de varje dag upp en volleybollplan på gräset, fritt att använda för alla. När vi gick dit var det ett gött gäng som spelade, och när vi hoppade in blev vi allt fler som kunde spela ganska okej, och det blev ett bra och roligt spel.
Tillbaka till Arts Factory, och vi hade hört ganska mycket gott om detta ställe då det har ett väletablerat rykte då det för 30 år sedan var ett väldigt kulturellt ställe (de har fortfarande en musikstudio på området som gäster kan använda sig av). Man kan lugnt säga att vi inte blev besvikna. Arts Factory är ett sånt ställe som man skulle kunna stanna på en vecka, nästan bara röra sig i området och ändå vara väldigt nöjd. Vi bodde i ett vanligt rum, men de har även vanlig camping, tipis och andra sorters boenden att välja mellan. Det är relativt stort, och omgivet av fin natur och en liten damm. Nästan varje dag hade de olika dagsaktiviteter som man kunde gå med i gratis, och på kvällarna hade de olika liveuppträdanden på baren på det lokala ölbryggeriet som också låg på området. Just den kvällen var det 'open mic night' och det var definitivt massa talanger som bodde på Arts Factory, så pass många att alla inte fick chansen att uppträda. Vi hängde med våra rumskompisar, två irländare och en tysk, som självklart skulle bjuda Nils på födelsedagsöl.
utsikt från vårt rum
vid caféet
Dagen efter, torsdagen, startade jag dagen med en av aktiviteterna det bjöds på, yoga utomhus precis vid dammen. Jag och Nils möttes sedan i deras mysiga café (som hade hur mycket gott som helst) för en bärsmoothie och banana pancakes. Sedan hade de en jonglerings-workshop, och jag kan stolt meddela att jag efter endast en timmes övande kunde jonglera ganska bra med tre bollar. Med tanke på att jag aldrig har jonglerat förut i mitt liv, var även de andra ganska imponerade. Efter lunch åkte vi och irländarna till stranden, för att sedan spela volleyboll med folk från dagen innan, och kvällen avrundades självklart med barhäng först inne i stan (som var fullt av 'schoolies kids') och sedan tillbaka på ölbryggeriet.
På fredagen var det dags att checka ut för att sedan lämna Byron Bay, vilket för min del kändes tråkigt – ville stanna en natt till! Men detta hade vi bestämt inte råd med, så efter att ha gått på morgonyoga och ätit den goda caféfrukosten igen stack vi ned till stranden. Vi kunde inte stanna hur länge som helst, då vi var tvungna att åka tillbaka med en surfbräda och parasoll som vi hade lånat av Aniish och Arpita. Efter en sen lunch i Lismore åkte vi hem till dem, där vi fick ett glatt välkomnande tillbaka och vi fick se hur långt de hade kommit med byggprojektet. De bjöd oss på middag och vi stannade där för natten, vilket vi var glada över att få göra då det är mycket trevligare hemma hos dem än vårt andra alternativ, att stanna på en rastplats intill motorvägen. Igår sade vi ännu en gång adjö, och fortsatte vår bilresa söderut efter en riktigt bra vecka i Byron Bay. Stan med en riktigt skön stämning, väldigt laidback och ganska hippie men också med en stark surfkultur. Nu förstår vi varför den är en av de mest populära orterna på hela östkusten.
Hos Aniish och Arpita i Rock Valley
Det är svårt att veta vilken från vilken ände jag ska börja, det finns så mycket att berätta från vår volontär-vistelse.
Onsdag 7:e november åkte vi mot gården där vi skulle volontärjobba för mat och husrum i 10 dagar. Aniish och Arpita bor ute på landet, ca 1,5 timmar väster om Byron Bay och ca en halvtimme från staden Lismore. Området här omkring är mycket hippie och alternativa livsstilar, och vid varenda gård stod det 'no Coal Seam Gas'-skyltar, vilket innebär att företag inte får komma in utvinna kol/gas där. Landet som Arpita och Aniish lever på ägs kollektivt med deras grannar, som en liten 'community'. På deras del av området har de sitt lilla mysiga hus, som har byggts strategiskt med solpaneler och i rätt vinkel så att solen inte värmer upp huset alltför mycket under dagen. De har ett område för deras växtträdgård, 'veggie garden', där det odlas hur mycket olika grönsaker/rotfrukter/kryddor som helst, och runtomkring på olika platser har de planterat allehanda fruktträd och andra grönsaker som kanske behöver mer plats än som finns i trädgården.
veggie garden
Deras mål är att inom ett år kunna leva endast på det de odlar själva, och de är på god väg dit. De odlar allt man kan tänka sig: ingefära, potatis, melon, papaya, citrusfrukter, olika sorters kål och salladshuvuden, körsbärstomater, jordgubbar, pumpa, timjan, koriander, persilja, majs etc etc... För mig var allt detta väldigt spännande, och det var riktgt schysst att kunna gå ut ur dörren och "plocka maten" för middagen. Man vet exakt var allt grönt kommer ifrån (till skillnad från att köpa i affären), och att det odlas ekologiskt och utan några konstiga konstgjorda/giftiga ämnen.
Deras hus har de byggt själva tillsammans med volontärer, av allehanda andrahandsmaterial som Aniish (som är skräpjunkie) har handlat nästan gratis på soptippen. Samma sak var det med det nuvarande projektet "the shed", som även detta byggs nästan helt av andrahandsmaterial som t.ex. en bilhjulsvägg. Ni skulle bara veta vad folk slänger, det är verkligen saker som är återanvändsbara. Då Arpita är gravid så är det Aniish som jobbar med detta projekt, och vi var där för att hjälpa till med detta. Allteftersom dagarna gick, fick Nils fortsätta jobba med bygget och jag fick andra uppgifter runtomkring trädgården och alla växter. Aldrig trodde jag att jag skulle tycka sådant är roligt, och mycket nytt har jag lärt mig.
Tyngsta jobbdagen: skyffla cement, innan det börjar torka.
Från annonsen visste vi redan att de lever och utövar indisk andlighet, yoga och meditation och har god kunskap i hälsosam mat. De mediterar två ggr om dagen, en gång på morgonen och en gång innan middagen. Aniish gjorde yoga nästan varje dag, och Arpita gick på gravidyoga iallafall var tredje dag, beroende på hennes jobbschema. Deras namn har de fått av sin meditationsguru, som i sanskrit (så som jag förstod det) ska ha en betydelse som reflekterar en större god egenskap i deras personlighet.
Hela deras community äter vegetarianskt, t.o.m. de två katterna i hushållet äter vego-kattmat. Arpita har tidigare varit vegan, men nu är hon höggravid och hennes matvanor har blivit ganska omkastade sedan början av graviditeten. Vegetarisk mat fick vi varje dag, varav nästan alla råvaror var deras egna odlade. Jag fick lyxen att få veganmat-versionen av allt, och man kan lugnt säga att jag och Nils var riktigt nöjda med maten, hur gott som helst!
Området de bor på är riktigt fint, högland med många omgivande berg. Detta ger ett speciellt klimat, som gör att det regnar tillräckligt ofta för att man ska kunna odla och leva själv på regnvattnet (annars har de också odrickbart vatten från en stor damm i närheten). När vi först kom dit hade det inte regnat en droppe på två månader, och då det hade varit riktigt varmt och torrt under den tiden så började det bli lite brist på vatten. Men som tur var så levererade jag och Nils som vanligt regn, som vi hittills alltid har gjort när vi ska göra nåt speciellt under vår resa. Bara två dagar efter att vi kommit dit kom den första regnstormen. Det råkade precis pricka in när vi körde iväg till en nationalparken Border Rangers uppe i bergen, och vi blev tvungna att vända tillbaka då vi blev avrådda av några andra turister i en camper van som inte hade lyckats köra upp till toppen då deras bil inte hade klarat av det. Men annars är det väldigt roligt att vara på ställen där regn är en livsnödvändighet och därmed verkligen uppskattat. Oftast regnade det på kvällen, när man ändå var inomhus (då det var mörkt och för insektstätt för att vara utomhus), och med efterföljande åska/blixt kunde det vara riktigt mysigt.
En annan intressant upplevelse har också varit att uppskatta skugga och att hålla sig utom solen, då det inte är så idealt att jobba när det är 35 grader i skuggan. De flesta dagar var det väldigt varmt under dagen, så vi började dagen med att jobba några timmar fram till lunch vid ca 12.30, sedan tog vi det lugnt i ett par timmar för att sedan jobba några timmar till under sen eftermiddag, när det blivit lite svalare. Under siestatimmarna brukade vi hänga i det svala huset, vila lite eller kolla på någon film. Arbetstempot var prestationslöst, och speciellt Arpita var väldigt mån om att man inte skulle jobba för mycket eller för länge. På kvällen lagade vi god middag tillsammans, och hade många intressanta konversationer kring middagsbordet.
Arpita jobbar som case worker för en privatorganisation som jobbar med ungdomar som har hamnat utanför systemet. Helt enkelt barn som har upplevt det värsta, som hittills i sitt liv inte har haft pålitliga och trygga vuxna omkring sig, snarare tvärtom och därför har de varit med om mycket våld, verbal misshandel och ibland sexuellt utnyttjande. Målet är att jobba med dessa ungdomar för att de ska få tillräcklig social kompetens och känslomässig/social trygghet i form av en passande fosterhemsplacering och att kunna gå till skolan ordentligt. Arpita älskar och brinner verkligen för sitt jobb och de ungdomar hon jobbar med. Hon är en av de mest positiva och tålmodiga personer jag har träffat, och passar verkligen perfekt för sitt jobb.
Tillsammans med en finska som kom några dagar efter oss, var vi tre volontärer som bodde hos Aniish och Arpita. Under tiden som vi var där kändes vi verkligen som en del av hushållet, då de två är så väldigt öppna, tålmodiga, positiva, härliga människor. Vår första volontär-upplevelse kunde inte ha varit bättre.
Födelsedagsfirande dagen för avfärd
On the road - mot "hippieland"
En nyfiken och orädd bush turkey i Noosa.
Efter de otroligt roliga dagarna på Fraser Island och Rainbow Beach var det som att luften gick ur oss lite. Noosa, som vi stannade i några dagar efter att vi åkt från Rainbow, och som alla hade lovordat, var inte så roligt. Kan ha berott på det gråmulna vädret, och på att alla som hade gillat det var där precis innan de åkte till Fraser. Samma sak var det ju för oss, fast från andra hållet. Vi gillade verkligen Agnes Water, men de som åkte dit efter att ha varit på Fraser gillade det inte lika mycket. Så i Noosa gjorde vi det man oftast gör som backpacker på östkusten - hängde på stranden, tog en långpromenad i den lokala nationalparken (nationalparker finns överallt i detta land), träffade några trevliga tyskar på hostelet, besökte puben.
Brisbane anlände vi till i onsdag förra veckan och stannade där veckan ut. Själva staden är inte speciellt intressant för en backpacker med budget - de flesta är där för att hitta jobb. Vi var där dels för att se lite av staden (igen), men också för att ställa om oss mentalt och planera resten av vår roadtrip. Vi har ju fortfarande några veckor kvar med bilen, och att köra Brisbane-Sydney tar inte särskilt lång tid (de flesta 'locals' kör sträckan på en dag, eller högst två). En sak vi har tänkt på är WWOF (Willing Workers on Organic Farms), volontära på en bondgård/gård för mat och husrum. Men för att göra detta måste man bli medlem i WWOF-organisationen, och detta tyckte vi var för dyrt för den korta tiden vi ville göra detta. Istället blev vi tipsade om en hemsida som heter Help Exchange, som är samma sak som WWOF, fast det är billigare att registrera sig och det behöver inte vara jobb på en gård. De som tipsade oss skulle själva åka och bo hos en äldre dam och hjälpa henne med vardagliga ting, för mat och husrum. Vi skrev upp oss på hemsidan, och det tog inte många minuter innan vi hittade ett par som bor några timmar söder om Brisbane, som behöver hjälp med ett byggprojekt. De bor utanför staden Lismore i norra delen av New South Wales - den delen av delstaten som jag kallar för "hippieland", då många människor med alternativa livsstilar bor där. Detta par har hållt på med Help Exchange länge, och har fått fina recensioner av massa människor. De praktiserar yoga och äter veganmat, vilket låter väldigt trevligt så vi mejlade dem och fick positivt svar direkt.
Efter Brissy hade vi några dagar utan planer, så vi tog oss ner till Surfers Paradise. Namnet är missvisande, denna ort är snarare en vanligt semesterort för familjer, med minigolfbanor i varenda gathörn. Det enda tillägget var alla höga skyskrapor á la Miami.
Eftersom vi nu har kommit så långt söderut så att det börjar bli sommar och därmed högsäsong, blev vi lite nervösa över att vi inte hade bokat något i förväg. Men detta löste sig såklart, då vi hittade ett schysst hostel där vi kunde parkera och bo i vår campervan. Nära centrum och 20 meter till stranden, så ni kan ju gissa vad vi uppehöll oss med i den orten. Det enda tråkiga var att Nils surfbräda gick sönder i vattnet, så pass att det inte skulle vara värt att reparera den. En rolig nyhet däremot var att vi hittade en rolig butik som hette "Swedish Goodies" (ägd av en svenska), som hade massor av goda saker från Sverige. Vi passade på att köpa svenskt lösgodis, till hutlöst pris men absolut värt det.
Igår, måndag, tog vi oss över delstatsgränsen New South Wales, och drog fram klockan en timme då de har sommartid här (det har man inte i Queensland). Vi campade på en rastplats som var befolkad av tuppar (som självklart väckte oss tusen ggr på morgonen med olika 'kuckelikun'), och imorse åkte vi till Tropical Fruit Garden, och då det var alldeles för dyr entré för att gå in i själva parken stannade vi kvar i butiken, åt god fruktglass och provade alla smaktester de hade, bl.a. örtté, mangomarmelad och fruktbaserad choklad. Jag fick också äntligen svar på en fråga, namnet på en sorts citron som smakar sött istället för surt. På engelska heter den 'lemonade'. Nu vet jag äntligen vad jag ska fråga efter i butiken (ja, jag älskar citron)!
Resten av dagen har vi tillbringat i Byron Bay - surfarnas Mecka, och som alla backpackers älskar. Vi kommer tillbaka dit lagom till att fira både min och Nils födelsedag. Innan dess, med start imorgon, ska vi leva lite 'healthy hippie' ute på landet. Hoppas på mycket yoga och god veganmat!