Sweet as, New Zealand!

De sista timmarna i det här landet, och den här månaden har gått snabbt! Många saker var som väntat: folk är väldigt trevliga, och med en befolkning på 4,5 miljarder så är det inte särskilt tätbefolkat och landet består mest av småorter snarare än städer.

Jag har fått lära mig den smärtfulla läxan att mygg och knott i det här landet är obevekliga, och deras bett tar riktigt lång tid att gå bort! Jag har också fått reda på att detta är ett land där folk gillar att hoppa från broar in i sjön/floden, inte bara i bungyform, och jag har också förstått att jag faktiskt verkligen kan uppskatta en vacker utsikt/område av ett bergslandskap. Det spelar inte så jättestor roll att det är kallt, när man är omgiven av ett tillräckligt vackert och dramatiskt landskap.

 

Thanks New Zealand – it's been sweet as!

 

 

På väg norrut igen

 

Mt Cook

Efter en natt med inte så mycket sömn i partystaden, var det inte särskilt roligt att sätta sig på bussen, som nu skulle åka en bit norrut, mot Mt Cook. När vi kom fram var inte vädret på vår sida heller då det var otroligt kallt, och Mt Cook – det högsta berget i NZ – var helt dolt i molnslöjorna. Vi bestämde oss för att gå till utkiksplatsen ändå, men det var som sagt inte så mycket att se. På vägen tillbaka började det hagla, och vi sprang den sista biten tillbaka till vårt boende. Då fick man sig en dos av hur snabbt alpinväder kan ändras, och hur viktigt det är att vara rätt klädd – efter bara 5 min i regnet så var vi helt dyngblöta och genomfrusna. Jag var väldigt glad över att det inte var så dåligt väder när vi gick genom Tongariro Alpine Crossing på norra ön. Glad var jag också över att jag och Nils hade lyckats få ett dubbelrum med tv, balkong och eget badrum för samma pris som de delade rummen. Det var skönt med lite eget utrymme.

 

 

Mt Cook – Rangitata

Morgonen efter var det strålande väder, så då fick vi iallafall knäppa lite schyssta bilder på den snötäckta toppen av Mt Cook och bergskedjorna runtomkring.

Det blev en kort bussresa till Rangitata, där de enligt rekommendation erbjuder landets mest prisvärda forsränning då man får nästan 3 timmar i floden. Nils åkte iväg, och jag stannade kvar och tog en promenad från floden tillbaka till boendet. Vattnet var vackert, glasklart och otroligt turkost – något som man har blivit riktigt bortskämd med, men som fortfarande är helt fantastiskt. Hela området påminde lite om Blue Duck Station på norra ön, då detta också var farm land med stora vida slätter – men nu stötte vi på massa kossor och får överallt istället för hästar och bergsgetter. Bikupor hade de dock på båda ställen, och de förvarar sina bin i vad som ser ut som färgglada skrivbordslådor.

På kvällen åt vi alla massa bbq och efterrätt, och då vi hade stället helt för oss själva kunde vi roa oss så bäst vi ville: spela kort, kolla på film och spela pingis till sent på natten.

 

Rangitata – Kaikoura

Dags för ännu en tidig morgon, och ännu en lång bussresa då vi skulle stanna till i Christchurch för att släppa av och plocka upp folk. Med vår chafför Leftie, är det viktigt att vara i tid – anledningen till hans smeknamn är just att ”if you're not on time, you will get left behind”.

 
Kaikoura är en liten vacker turistort på nordöstra kusten av södra ön, som är känt för all sitt aktiva ”marine life” - olika valar simmar hit vid olika tider på året och det är jämt massor av delfiner i området. Vi kom fram till soligt, men ganska blåsigt väder. Efter att ha gått runt lite på den långa strandremsan (som består av lena, svarta stenar), gick vi på en tre timmar lång promenad längs med hela udden. På vägen tillbaka igen fick vi syn på små sälar som låg längs med stranden, som vi kunde komma riktigt nära.

Morgonen efter gick vi upp riktigt tidigt för att utföra vår sista stora aktivitet här i NZ: simma med delfiner. Att simma med delfiner i Kaikoura är något som alla högst rekommenderar, speciellt då man får simma med hundratals av dom i samma område på samma gång! Så vi var några stycken trötta zombies, som gick förväntansfulla till centret för att få åka ut. 5.30 på morgonen bytte vi alla om till våra wetsuits och skulle sätta oss för att få lite info och kolla på en säkerhetsfilm. Vi hade blivit förvarnade om redan dagen innan att det kunde finnas en risk att det kunde bli inställt, då en stark sydlig vind från Antarktis var på väg in med dåligt väder. Allt verkade dock som det skulle, och jag hade till och med börjat se fram emot att hoppa i det iskalla vattnet, då de plötsligt stoppade mitt i säkerhetsfilmen och informerade oss om att de tyvärr var tvungna att ställa in, då den starka vinden redan hade börjat dra in mot kusten. Det kändes otroligt surt att ha gått igenom hela proceduren bara för att behöva byta om igen, och gå hela vägen tillbaka till hostelet i regn och blåst. Vi fick ju såklart pengarna tillbaka, men det kändes synd att inte kunna ha chansen att göra det igen då alla verkligen hade pratat så gott om just delfinsimningen i Kaikoura, och vi skulle åka iväg med bussen igen om några få timmar. Men det var bara att bita i det sura äpplet, och jag, som redan hade hunnit ta två sjösjuketabletter, däckade i sängen i en timme innan det var dags att förbereda avgång mot Wellington.

 

Wellington

Den starka Antarktisvinden drog över hela södra ön, och påverkade även vädret i Wellington (som ändå har det ökända smeknamnet ”windiest city in the world”) Den 3,5 timmars långa båtresan mellan Picton-Wellington var väl kanske därför inte den roligaste, men jag klarade mig bra då jag tog ännu en sjösjuketablett i förebyggande syfte. Vi tillbringade tre nätter i Wellington, och då det var riktigt blåsigt och regnigt under hela vår vistelse så kunde vi inte riktigt utforska den lilla kulturella kuststaden ordentligt. På kvällarna stannade vi mest och umgicks lite med folk i backpackerbaren. Vi hade däremot tid att gå till nationalmuseet Te Papa, som är stort med ganska många våningar och berör allt mellan konst, mode, geologi, sjöliv, invandring och Maorihistoria. Jag hann också träffa upp en vän som jag umgicks med i Sydney förra året, som nu bor i Wellington.

Jag och Nils bokade in oss på en Lord of the Rings-tour, en heldag som skulle ta oss på alla inspelningsplatser runtomkring Wellington, och en tur in på Weta, som är en välkänd specialeffektstudio.

Men så blev det icke. Vi väntade och väntade, då de skulle plocka upp oss från hostelet kl 10 på morgonen, men efter att ha frågat flera gånger och fått tag på dem, så fick vi veta att det tydligen hade blivit något fel med vår bokning så de hade missat det helt enkelt. Otroligt irriterande, och kändes ännu mer tråkigt då det var det allra sista vi hade bokat in i NZ, och som också inte blev av efter en veckas dåligt väder och uteblivna aktiviteter. Vi bestämde oss istället för att hoppa på halvdagsturen istället, som endast tog oss till några få inspelningsplatser från första filmen då hobbitarna är på väg ut ur Shire, från de allra första månaderna av inspelning. De bad om ursäkt flera gånger, och gav oss även lite rabatt på den här turen, och med tanke på att det var riktigt blåsigt och regnigt hela dagen så kändes det ändå ok. Det var faktiskt lite roligt också, då det var några hängivna fans i gruppen som ställde upp på att ”spela” hobbitarna i samma pose som scenerna som hade spelats in på de platserna i skogen som vi besökte. De roligaste var när tre killar skulle skapa siluetten av en ”Black Rider” och dennes häst tillsammans, det blev faktiskt inte så dumt.

Vi åkte sedan vidare till ”Wellywood”, där man kan säga att Peter Jackson främst har skapat stora studios och filmproduktionsområden i subtila fabrikslokaler i en vanlig förort.

Vi fick gå på en ”behind the scenes”-tour med en entusiastisk sydafrikansk WETA-medarbetare, som bl.a. visade oss hur det går till när en design går från ritbordet/datorprogrammet till färdig produkt – i detta exempel var det ett vapen från filmen District 9 som visades. De har inte bara jobbat med Sagan om Ringen-filmerna, utan även med massa andra stora blockbusters, som Avatar och King Kong. Väldigt passionerat berättade han och förklarade hur det funkar och hur man tänker praktiskt om design och funktion av det de skapar, och gav oss massa anekdoter från inspelningarna av Sagan om Ringen-filmerna. Då mycket av det som är med i de filmerna faktiskt är tillverkat på riktigt, ihopblandat med animation, så var det lite extra speciellt: t.ex. berättade han att Sauron torn, med ögat, var ett faktiskt 7,5 m högt torn som de byggde för att det skulle se mer verkligt ut – en ”bigature” (i likhet med miniature). Så denna del av dagen var faktiskt bättre och mer intressant än jag hade väntat mig. Tyvärr fick vi inte ta några bilder innanför, pga copyright och äganderätt etc.

 

Wellington – Auckland

 Den 6:e mars, efter att ha tillbringat exakt en månad på resande fot med Stray, var det slut på resandet och vi tog expressbussen med Stray sista sträckan upp från sydligaste delen av norra ön, till nästan nordligaste delen, Wellington till Auckland. På vägen upp stannade vi till vid National Park för att släppa av/plocka upp folk, och då det var riktigt strålande sol fick vi i fjärran se Mt Doom i all sin prakt, till skillnad från sist då vi gick Tongariro Alpine Crossing, och det var dimmigt och molnigt i princip hela dagen. Denna bussresa förväntas ta lite över 10 timmar, men tog nästan 12 timmar då vi stötte på trafik sista vägen in till Auckland. Trötta och sega, men jag var bestämd att jag ändå ville hitta på någonting sista natten i NZ, och då vi hade några slantar till övers från våra tidigare uteblivna aktiviteter, gick vi ut och middag i en cool bar i stan.

 


Deep South - detour...

 
 
 
Milford Sound/Fiordland

Efter några roliga dagar i Queenstown, var det en hel folkmassa som stod utanför hostelet, väntandes på två bussar på väg norrut, och vår buss som skulle åka söderut. Alla bussar var försenade, vi stod och stampade i kylan ganska så länge. Men samtidigt gav det oss också chansen att säga farväl till många av de vi hade träffat under vår tid med Stray, som nu skulle åka norrut.
Bussarna dök till slut upp, och vi fick en liten buss och blev hälsade av vår förare Karlyn, som är välbekant med den södra rutten vi nu skulle ta i två nätter. Vårt första stopp var välkända Milford Sound – där vi fick veta att det enda alternativ vår tidsschema tillät var en 1,5 tim guidad kryssning genom ”fjorden” (i brist på ett bättre ord). Inte så spännande kanske, men när vi ändå var där så bestämde jag mig för att göra det ändå. Nils bestämde sig för att inte följa med, och försökte ta en liten hemlig led genom området, men tyvärr var den leden stängd.
Milford är ett område som oftast lockar till sig riktigt dåligt väder, de har ca 300 regndagar/år. Därför hade vi väldigt tur som råkade pricka in några av de få dagar på året då det var blå himmel och strålande sol. Guiden på båten förklarade skillnaden mellan en fjord och ett ”sound” - den kortaste förklaringen är väl att en fjord har skapats av glaciärvatten medan ett ”sound” har skapats av havsvatten. Vi åkte ut till öppet hav och vände sedan tillbaka igen, och blev informerade om att ”Nya Zeelands västra ö ligger ca 1000 nautiska mil bort – kallas också för Australien”.
 
 

Under kvällen stannade vi på en campingplats mitt ute i skog och berg, Gunn's Camp. Det är väl menat att vara en del av den ”unika upplevelse” som Stray erbjuder, då de ofta tar en till ställen man hade haft svårt att hitta till själv. Men jag kan inte påstå att jag var speciellt imponerad av att tillbringa natten i små stugor utan värme (och el endast till kl 22), i ett kyligt område med sandflugor överallt. Men vi hade en trevlig gruppmiddag och när solen gick ner kom alla stjärnorna fram – Vintergatan lyste klart över himlen. Jag och Nils satte igång eldstaden i stugan vilket värmde, tyvärr lite väl mycket då brandlarmet satte igång väckte alla andra i stugan innan vi hann stänga av det öronbedövande ljudet.
 



Invercargill

Riktig kylig morgon, som väntat i söder, och jag var ganska glad över att få lämna ödemarken. Tyvärr hängde dock sandflugorna med oss under hela vår vistelse i Deep South, men med långbyxor och ordentliga skor var de inte så farliga. Efter ett par stopp för att ta bilder från olika utsiktsplatser, åkte vi till Invercargill, den sydligaste staden i NZ. Vi tog också en liten promenad i den sydligaste punkten av NZ, Bluff. Här kunde man ta färjan över till Stewart Island för övernattning, som en person hade planerat att göra – vilket gjorde att hela gruppen var tvungen att åka ut till färjeterminalen för att lämna av denne, och dagen efter blev vi tvungna att åka så sent som 17-tiden, då vi behövde hämta upp denne och andra som tillbringat flera nätter på ön från färjan, för att sedan åka upp till Queenstown igen. Inte den smidigaste reseplanen Stray har kan man tycka, och dessutom finns det säkert andra platser och saker att se än att tillbringa en natt i Invercargill, som inte har särskilt mycket att erbjuda. Det är en full av raggare och motorcykelfantaster, vilket jag i och för sig tyckte gav en egen känsla till den staden. Vi fick lära oss mer om den troligtvis mest kända personen från Invercargill, Burt Monroe, som var en motorcykelförare med flera världsrekord.
 
 

För att ha något att göra dagen efter, medan vi väntade på färjan skulle komma tillbaka från Stewart Island, åkte vi till ett par platser i området Catlins, sydöstra delen av södra ön. Vi gick upp på Monkey Island – en liten kulle långt ute vid klipporna, som endast kan nås vid lågvatten. Vid Waipapa point var det en massa stora sjölejon som låg och latade sig på stranden. Vi kunde gå riktigt nära, och två hannar vaknade till lite när vi kom närmare och började bråka lite med varandra.
Efter att vi plockat upp passagerarna från Stewart Island kunde vi äntligen åka upp mot Queenstown igen, vilket var en ganska seg bussresa och vi kom inte fram förrän runt 19.30 på kvällen.

Hela Deep South-upplevelsen tyckte jag kändes rätt onödig, Strays tidsschema tillåter en inte att hinna göra så mycket egentligen, och då vi mest stannade på massa platser för att ta bilder så kändes det som att vara på en vanlig turistbuss för pensionärer – vilket är precis det som Stray påstår sig att inte vara. Dessuom är den sydligaste delen inte lika vacker som resten av södra ön, så efter ett tag känns det onödigt att ta kort på ännu ett vattenfall, eller ännu en sjö, som bara ser ut som en sjö hemma i Sverige. Fiordland, som ändå är lite mer speciellt, hade man kunnat åka på en dagstur till från Queenstown – och då hade man ändå kunnat välja lite mer själv vad man ville göra, och utan att behöva stanna på Gunn's Camp, i kylan med sandflugor överallt. Nu ingick ju denna del av resan i mitt respass med Stray som jag ändå fick för ett väldigt bra pris, så det kändes väl inte som världens slöseri rent ekonomist. Men i efterhand kan jag väl säga att jag hellre hade skippat Deep South och hellre tillbringat två nätter i Christchurch (vilket Stray inte stannar i pga de stora jordbävningarna 2011), vilket vi nu inte hade tid att göra utan att missa vårt flyg tillbaka till Melbourne från Auckland.

RSS 2.0