Deep South - detour...

 
 
 
Milford Sound/Fiordland

Efter några roliga dagar i Queenstown, var det en hel folkmassa som stod utanför hostelet, väntandes på två bussar på väg norrut, och vår buss som skulle åka söderut. Alla bussar var försenade, vi stod och stampade i kylan ganska så länge. Men samtidigt gav det oss också chansen att säga farväl till många av de vi hade träffat under vår tid med Stray, som nu skulle åka norrut.
Bussarna dök till slut upp, och vi fick en liten buss och blev hälsade av vår förare Karlyn, som är välbekant med den södra rutten vi nu skulle ta i två nätter. Vårt första stopp var välkända Milford Sound – där vi fick veta att det enda alternativ vår tidsschema tillät var en 1,5 tim guidad kryssning genom ”fjorden” (i brist på ett bättre ord). Inte så spännande kanske, men när vi ändå var där så bestämde jag mig för att göra det ändå. Nils bestämde sig för att inte följa med, och försökte ta en liten hemlig led genom området, men tyvärr var den leden stängd.
Milford är ett område som oftast lockar till sig riktigt dåligt väder, de har ca 300 regndagar/år. Därför hade vi väldigt tur som råkade pricka in några av de få dagar på året då det var blå himmel och strålande sol. Guiden på båten förklarade skillnaden mellan en fjord och ett ”sound” - den kortaste förklaringen är väl att en fjord har skapats av glaciärvatten medan ett ”sound” har skapats av havsvatten. Vi åkte ut till öppet hav och vände sedan tillbaka igen, och blev informerade om att ”Nya Zeelands västra ö ligger ca 1000 nautiska mil bort – kallas också för Australien”.
 
 

Under kvällen stannade vi på en campingplats mitt ute i skog och berg, Gunn's Camp. Det är väl menat att vara en del av den ”unika upplevelse” som Stray erbjuder, då de ofta tar en till ställen man hade haft svårt att hitta till själv. Men jag kan inte påstå att jag var speciellt imponerad av att tillbringa natten i små stugor utan värme (och el endast till kl 22), i ett kyligt område med sandflugor överallt. Men vi hade en trevlig gruppmiddag och när solen gick ner kom alla stjärnorna fram – Vintergatan lyste klart över himlen. Jag och Nils satte igång eldstaden i stugan vilket värmde, tyvärr lite väl mycket då brandlarmet satte igång väckte alla andra i stugan innan vi hann stänga av det öronbedövande ljudet.
 



Invercargill

Riktig kylig morgon, som väntat i söder, och jag var ganska glad över att få lämna ödemarken. Tyvärr hängde dock sandflugorna med oss under hela vår vistelse i Deep South, men med långbyxor och ordentliga skor var de inte så farliga. Efter ett par stopp för att ta bilder från olika utsiktsplatser, åkte vi till Invercargill, den sydligaste staden i NZ. Vi tog också en liten promenad i den sydligaste punkten av NZ, Bluff. Här kunde man ta färjan över till Stewart Island för övernattning, som en person hade planerat att göra – vilket gjorde att hela gruppen var tvungen att åka ut till färjeterminalen för att lämna av denne, och dagen efter blev vi tvungna att åka så sent som 17-tiden, då vi behövde hämta upp denne och andra som tillbringat flera nätter på ön från färjan, för att sedan åka upp till Queenstown igen. Inte den smidigaste reseplanen Stray har kan man tycka, och dessutom finns det säkert andra platser och saker att se än att tillbringa en natt i Invercargill, som inte har särskilt mycket att erbjuda. Det är en full av raggare och motorcykelfantaster, vilket jag i och för sig tyckte gav en egen känsla till den staden. Vi fick lära oss mer om den troligtvis mest kända personen från Invercargill, Burt Monroe, som var en motorcykelförare med flera världsrekord.
 
 

För att ha något att göra dagen efter, medan vi väntade på färjan skulle komma tillbaka från Stewart Island, åkte vi till ett par platser i området Catlins, sydöstra delen av södra ön. Vi gick upp på Monkey Island – en liten kulle långt ute vid klipporna, som endast kan nås vid lågvatten. Vid Waipapa point var det en massa stora sjölejon som låg och latade sig på stranden. Vi kunde gå riktigt nära, och två hannar vaknade till lite när vi kom närmare och började bråka lite med varandra.
Efter att vi plockat upp passagerarna från Stewart Island kunde vi äntligen åka upp mot Queenstown igen, vilket var en ganska seg bussresa och vi kom inte fram förrän runt 19.30 på kvällen.

Hela Deep South-upplevelsen tyckte jag kändes rätt onödig, Strays tidsschema tillåter en inte att hinna göra så mycket egentligen, och då vi mest stannade på massa platser för att ta bilder så kändes det som att vara på en vanlig turistbuss för pensionärer – vilket är precis det som Stray påstår sig att inte vara. Dessuom är den sydligaste delen inte lika vacker som resten av södra ön, så efter ett tag känns det onödigt att ta kort på ännu ett vattenfall, eller ännu en sjö, som bara ser ut som en sjö hemma i Sverige. Fiordland, som ändå är lite mer speciellt, hade man kunnat åka på en dagstur till från Queenstown – och då hade man ändå kunnat välja lite mer själv vad man ville göra, och utan att behöva stanna på Gunn's Camp, i kylan med sandflugor överallt. Nu ingick ju denna del av resan i mitt respass med Stray som jag ändå fick för ett väldigt bra pris, så det kändes väl inte som världens slöseri rent ekonomist. Men i efterhand kan jag väl säga att jag hellre hade skippat Deep South och hellre tillbringat två nätter i Christchurch (vilket Stray inte stannar i pga de stora jordbävningarna 2011), vilket vi nu inte hade tid att göra utan att missa vårt flyg tillbaka till Melbourne från Auckland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0