tinak.blogg.se

Sondagen, pa min systers fodelsedag, var det dags for avfard. Vi forberedde sa mycket vi kunde, i bade packvag och matvag. Vi hade annu inte bestamt oss for hur lange vi skulle vara pa vag, och det ar inte manga civiliserade stallen man kan stanna till pa under den ca 270 mils langa bilresan, speciellt om man som vi forsoker spendera sa lite pengar som mojligt. Doms bil ar en 4WD av Jeep-modell, med bade en stor bensintank och en 90-liters autogastank. Autogas ar bestamt mycket billigare an bensin (lite mer an halva priset), sa det var den tanken vi kom att anvanda oss av och fylla pa under resans gang. Tanken full och med kontanter i planbockerna bar det ivag!

Vart lunchstopp, och sista adjo till civilisationen blev i Port Augusta, dar man kan valja att antingen svanga hoger och kora norrut Alice Springs och Darwin, eller vanster och kora vasterut mot.. Ja, sa smaningom, till Perth. Bada hall betyder att kora ut till bushlandskap (i princip oken), och nar vi svangde vanster forsvann samtidigt mobiltackningen permanent. It had begun!

Campingplatsen var forsta natt var precis efter en liten by, vid en minnesplats for pjonjarer som forst kom till omradet i South Australia. Manga kommande stopp pa vagen hade likadana platser, speciellt pa de stallen som guldruschen hade varit som storst. Det blev snabbt morkt, och efter middag gjorde vi en brasa som luktade smatt av eukalyptus. Tidigt i sang blev det, och det var en for mig, forvanansvart kall natt i taltet trots luftmadrassen.

Pa morgonen hade vi lyxfrukost – pannkakor som vi hade forberett innan avresa. Efter ett antal timmars korande, kom vi fram till Penong, dar vi svangde av och efter ca 2 mils korande till kusten kom vi fram till resans parla: Cactus Beach i Point Sinclair. Detta ar en av Australiens topp-surfstrander, och de har ett stort campingomrade dar manga seriosa surfare campar 3 manader om aret (vilket ar max antal manader totalt som man far campa dar per ar). Det ar ganska turistfritt, da inte alla kanner till det och inte heller ar helt lattillgangligt – de tva mil vi korde till kusten bestod mest av dirt roads, dvs gropiga grusvagar som endast passar 4WD. Pa vagen dit insag vi att detta ar ett omrade med hog saltniva – manga stallen hade stora saltdyner. Vi stannade till i ett omrade dar vattnet var nagot rosafargat pga alger (vilket tyvarr inte syns sa bra pa mina bilder).

Vi bestamde oss for att stanna pa Cactus Beach' campingplats over natten. Det var en stralande dag, aven om vinden blaste kallt over slatterna. Dom ville sjalvklart testa vagorna, medan jag och Sara lag pa stranden en stund. Uppenbarligen var det hogvatten, och vagorna var inte for den fege, och de andra som var ute i vattnet var riktigt duktiga surfare. Vi gick tillbaka till campingen och tog en kall havsvattendusch(!!) och efter middag nar det blev riktigt morkt, gick vi till den narmaste bbq-omradet och umgicks med de andra som hade samlats dar for att grilla middag. De var tva aldre par, ett fran Melbourne och de andra nanstans i Western Australia (som sjalvklart blev nojda nar vi sa att vi var pa vag till deras delstat). Vi hade trevliga samtal och fick provsmaka deras middag, och vi fick t.o.m. ordentliga portioner av deras appel- och ananaspaj – vilken lyx! Vinden var dock riktigt kall denna natt, och runt halvnio-tiden gav vi upp, inte ens grillbrasan kunde varma vara forfrusna fotter. Den natten i taltet blev resans kallaste.

 

Efter frukost dag tre, gick vi pa en lang promenad langs stranden, som var hur vacker som helst, med riktigt fin sand. Synd att det var for kallt for att sola! Resten av dagen bjod dock pa stralande solvarme. Vi tog annu en kall dusch (jag som hatar kallvatten forstar inte hur jag stod ut i 2 min) och strax efter lunchtid korde vi ivag.
Nasta stopp blev vid Head of Bight, som de aldre paren hade rekommenderat som en kand plats dar man kan se valar vid den har tiden pa aret. Vi var smatt skeptiska, da vi inte ville betala 5 dollar for ingenting, men efter att ha fatt positiv respons fran folk som var pa vag tillbaka fran utkiksplatsen, betalade vi och gick dit. Det ar en vacker del av kusten, och visst fick vi se valarna! Det var haftigare an det kan verka, och de gjorde dessutom alla markliga vallaten man kan tanka sig. Vi stod dar en lang stund, och foljde tva valar som simmade langs med kusten. Dessa valar kallas for Southern Right Wales, och simmar till varmare vatten fran Antarktis till Australiens sydkust, The Great Australian Bight.

 

Vi hade ocksa borjat kora pa The Nullarbor Plain (Nullarbor ar fran latin och betyder ungefar ”inga trad”), vilket ar varldens storsta massa av kalksten – ca 200 000 kvadratkm! Landskapet ar oken och ganska kargt, och det ar ganska haftigt att man kan se anda obehindrat bort till horisonten, sa langt ogat kan na. Vid nasta roadhouse (bensinmack som moter de flesta av resenarens behov) befann sig en valkand vagskylt – anledningen ar att det inte finns nagra andra skyltar i andra delar av varlden som har exakt de tre djuren tillsammans pa skylten.

 

Var campingplats pa kvallen var bebodd av nagra vilda dingos, och en dros med flugor. Jag hade dock inte sarskilt stora problem med detta da jag var van vid att ha flugor pa mig overallt efter att ha jobbat ute pa landet under sommaren. Vi bestamde oss dock for att skynda pa var resa och forsoka komma till Perth sa snabbt som mojligt, vilket kom att innebara en hel del korande da vi hade ca 160 mil kvar. Natten var hursomhelst varm och behaglig, och jag lyckades halla ute alla myggor fran taltet.

Pa morgonen dag fyra, och vi korde snabbt ivag for att slippa undan flugorna. Frukosten intogs vid sidan av vagen, som bestod av rakstracka sa langt ogat kunde na. Att ata mackor och frukt pa en okenslatt far en att kanna sig ganska odmjuk mot livet, av nagon anledning.

Vi kom fram till gransen mellan South Australia och Western Australia, dar vi fick slanga resterande del av frukt- och gronsaksrester vi hade kvar, och dra tillbaka klockan 1,5 timmar, vilket innebar att WA-time ligger tva timmar efter Sydney/Melbourne-time. Vi fick ocksa veta att den enda doktor tillganglig mellan staden Ceuduna i SA och Norseman i WA ar den sorten som flyger, Royal Flying Doctor Service). Detta ar alltsa en stracka pa ca 110 mil.! Pa manga stallen pa vagen hade de skapat en extra fil for nodlandningar for flygande doktorn. Har borjade vi ocksa se allt fler overgivna bilar vid vagkanten – en syn som visade sig vara ganska regelbunden.
Nasta milstolpe pa Nullarbor blev att kora pa Australiens langsta rakstracka – 145,6 km (the 90 mile straight).

 

 

Efter ca 3 mil pa rakstrackan stannade vi pa en rastplats med tak over huvudet, vilket kandes bra da regn lag i luften. Efter hastig middag innan solnedgang, samlade jag och Sara pa oss ved for att tanda en brasa, men da det hade regnat tidigare fick vi ge upp efter ca 45 min av att forsoka halla elden i liv. Vi stannade ute i morkret ett tag for att bevittna det stora askvader som befann sig flera kilometer bort. Vid sjutiden drog vi oss tillbaka, bada helt sakra pa att ovadret aldrig skulle na oss. Men endast en kvart senare drog regnet och blasten igang, och under en halvtimme av intensivt stormvader, trodde jag nastan att taltet skulle blasa bort! Som tur var, hade vi sakrat det tillrackligt bra, och det enda som hande var att det hade samlats en stor vattenpol under delar av taltet – dock ingenting i sjalva taltet, sa jag kunde sussa sott.

Dag fem, och vi var uppe redan vi halv sju for idag behovde vi tillryggalagga ca 100 mil for att komma fram till Perth samma dag. Det borjade med en dimmig start pa resten av rakstrackan, men det drojde inte lange forran det blev soligt for resten av dagen. Vi kom fram till Great Western Woodlands-omradet, och landskapet fylldes av allt fler glesvaxande lonntrad, aven detta sa langt ogat kunde na. Vid vagkanten sag vi manniskor som sprang med en fackla i handen, tatt foljda av en bil dar det stod ”Peace Run” pa. Detta har startats av en indisk guru(?), dar folk i alla aldrar och nationaliteter, springer en delstracka med fackla, for att sprida gladje och fred pa jorden.
Vi borjade ocksa komma in i tidigare guldrush-stader, som nu var riktiga, dammiga spokstader. Moderniseringen av detta kan man saga ar gruvindustrin – denna delstat ar den rikaste i landet pga alla gruvor, mest jarnmalm men aven opalsten och guld till viss utstrackning, och manga olika mineraler. Gruvorna bidrar en stor del till Australiens starka ekonomi, och manga drar vasterut for att forsoka landa ett jobb inom denna industri – vilket under senare ar har blivit svarare, men desto mer valbetalt.

Som vanligt gick solen ner tidigt, men da vi endast hade ca 20 mil kvar till Perth var det bara att kora vidare. Vid 20-tiden pa kvallen var vi i var slutdestination, och tillbaka till den riktiga civilisationen igen. Da det narmar sig vintersasongen, var det inga problem att hitta ett hostel for samma natt – vi valde Banjo's Backpackers som ar nyrenoverade gamla fabrikslokaler dar allt ar frascht och det finns mycket utrymme och potential for alla stora ytor. Antligen var vi framme och kunde sova pa ordentliga sangar!

Jag avslutar med citat fran vagskyltar pa vagen, som hanvisar till att man bor ta rast pa vagen innan man blir alltfor trott bakom ratten (legitimt i detta stora land med oftast langa korningar innan man kommer fram till sin destination):

”Stop – revive – survive”
”Drowsy drivers die”
”Survive this drive”
”Fatigue is fatal”
”Arrive alive – rest and survive.”