tinak.blogg.se

 

Det ar dags att aka tillbaka hem till Sverige. Jag stannade exakt 2 manader langre an tankt, och tycker fortfarande att det ar for tidigt att aka hem.

Sista veckan i Perth var hektiskt roligt. Jag passade pa att njuta av min sista vecka, och gora det som vadret tillat – tyvarr inget strandbesok, men jag gick till King's Park pa en solig dag. King's Park ar ganska stor, och har en botanisk tradgard och framforallt en underbar utsikt over Perth.

I fredags akte jag ut till Fremantle for att gora det sista oversattningsjobbet for dokumentarfilmen. Vi passade aven pa att prata mycket om filmbranschen i Australien, och lite om hur det ser ut gallande skadespeleri har. En valdigt rolig och trevlig dag med manga givande konversationer, och de ville garna att jag skulle kontakta dem igen nar jag kommer tillbaka till Australien.
I fredags var det aven midsommarafton – och Saras 25 arsdag. Vi ville alla forsoka gora det till en sa bra fodelsedag for henne som mojligt, speciellt med tanke pa att hon tidigare uttryckt en viss saknad for familj och vanner darhemma. Sa pa morgonen fick hon ett svenskt fodelsedagsuppvaktande – vi smog alla in i sovrummet och vackte henne med tarta och fodelsedagssang. Hon blev riktigt skramd, och gick sedan upp med oss for att ata fodelsedagsfrukost – pannkakor, chokladtarta och morotskaka, och melon. Pa kvallen lagade vi alla knytismat tillsammans med resterande av tartorna. Utgang blev det sjalvklart, med ganska tidig hemgang da Sara skulle upp och jobba dagen efter.

 

I lordags var det min sista dag i Perth, vilket tillbringades med nagra sista forberedelser innan flyget till Sydney. Vid solnedgangen satt vi i King's Park, och under en ynka timmes tid lyckades mina ben bli helt tackta av myggbett.! Da var det dags att dra sig tillbaka inomhus. Jag, Sara och Dom bestallde take away och sedan hade vi en sista lyckad utekvall.
Pa morgonen fick jag saga adjo till alla och till staden dar jag har haft det riktigt roligt de senaste veckorna. Jag vill definitivt komma tillbaka pa sommaren, kan tanka mig att det maste vara en helt otrolig sommarstad.

I Sydney har jag bokat tva natter i ett av de mer lyxigare hostelen mitt i stan – YHA Central, som har en lounge vaning som med riktigt schysst inredning, arkadspel och ett biorum. Langst upp ar det en pool med bastu – tyvarr ar det inte riktigt vadret for att anvandas nu, da Sydney ar regnigt/mulet. Idag, sista heldagen i Australien, och jag har bara tagit det lugnt och forberett det sista. Imorgon tisdag bar det av, och onsdag kvall landar jag i Goteborg.
Jag kan inte riktigt beskriva allt som har hant, och alla tankar, erfarenheter och upplevelser jag har haft under dessa 9 manader. Alla otroligt underbara och knappa manniskor jag har traffat, och att nu ha vanner fran de flesta av varldens horn. Aven om jag inte har upplevt extrem fattigdom sa har jag anda lart mig att uppskatta mina privilegier i varlden. Australiens morka historia ar fortfarande valdigt narvarande i denna nation, och det ar nagot som jag inte tanker glomma tills jag kommer tillbaka hit igen.

Australien, vi ses snart igen!

 

 

 

Fredagen den 31:a maj var var forsta heldag i Perth. Vi hade en lugn forsta helg, och bara kollade runt i stan och pa fredagen rakade det vara premiar for vintersasongens kulturella aktiviteteter – Winter Arts Festival, och min forsta upplevelse av den Australiensiska vintern var nar de anvande skummaskiner for att slappa ner s.k. ”sno” pa oss – jag foredrar (nastan) riktig sno maste jag saga.

Perth ar en turistvanlig stad, iallafall om man vill rora sig i Perths innerstad, som ar relativt litet och lattoverskadligt. I centrum kan man aka nastan alla bussar gratis, sa lange man endast ror sig inom centrum. Staden som ar kand for att vara varldens mest isolerade storstad (beraknat pa avstandet till nasta narmaste storstad) ar en ganska utspridd stad med 2 miljoner invanare. Vadret ar nu ganska kallt, ca 20 grader men soligt nastan varje dag. Pa vissa satt paminner stamningen i stan om Goteborg, da aven Perth kanns som en stor smastad, speciellt da folk har ar valdigt trevliga och pratvanliga. Enligt folk fran stan hande det inte mycket i Perth for 10 ar sedan, men det har hant mycket sedan dess och nu har den mer att erbjuda gallande jobb, kultur och noje. Jag fick ett gott intryck fran allra forsta borjan, da det verkar vara en ganska kulturell stad med tanke pa sin storlek. Gatorna kantas av professionella musiker som jobbar som gatumusikanter, och de tjanar bra pengar da Perth ar en rik stad i och med gruvindustrin som ar mest baserad i Western Australia, och har hjalpt hela landets ekonomi enormt mycket.

Var forsta lordag gick jag och Sara till en ekologisk gronsaksmarknad. City Farm ar ett kooperativ som inte far statligt bidrag, och forlitar sig privata donationer och volontararbete. Det kanns som en liten oas i storstan med massa olika sorters ekologiska frukter och gronsaker, som de odlar och tar hand om pa plats.

Vara forsta fem natter spenderade vi i Banjo's Backpackers, som ar ett nyrenoverat hostel som tidigare har varit fabrikslokaler, vilket har resulterat i manga oppna ytor med danslokal eller performance-potential. Da hostelboende i Perth ar valdigt dyrt, bestamde vi oss for att leta efter ordentligt boende sa fort som mojligt. Onsdagen 5:e flyttade vi in i en 3,5:a, i en valdigt modern lagenhet mitt i centrala Perth. Har bor vi med 3 andra tjejer, Amanda och Joy fran Taiwan och Jenny fran Malaysia. De ar valdigt trevliga och latta att bo med, och jag har lart dem lite svenska och de har i sin tur lart mig nagra fraser pa mandarin, som ar deras gemensamma sprak. Da vi delar rum tva och tva betalar vi $165 var per vecka, vilket ar ett bra pris i en Aussie storstad och speciellt med tanke pa att vi bor mitt i smeten (nagot lagre an samma arrangemang skulle vara i Sydney t.ex.)! Allt man behover ar max 10 min gangvag bort – inklusive Northbridge, som ar centrum for Perths nattliv. Pa gatan vi bor pa finns aven ett antal barer, och det ar valdigt smidigt att bokstavligt talat ta hissen ner, ut genom porten och ga over gatan for att ha en trevlig utekvall (alternativt ga 10 min bort till Northbridge).

Jag hade fran forsta borjan endast tankt att stanna i Perth under de fa veckor jag hade kvar innan jag aker tillbaka till Sverige den 25:e juni. Sara och Dom har dock planer pa att bosatta sig har till deras andraarsvisum gar ut om ca ett halvar, alternativt hitta ett jobb som erbjuder sponsorship. Sponsorship kan man fa via ett jobb, och oftast far man da ett langre arbetsvisum pa mellan 2-5 ar. Det ar inte det lattaste att fa ett sponsorship, da foretaget som man jobbar for maste betala en stor summa till migrationsmyndigheterna for sjalva visumet. Men sjalvklart behover man alltid borja nagonstans innan man kan ga vidare med de seriosa planerna, sa vi har alla tre sokt sa manga olika sorters jobb som mojligt.

Det enklaste sattet att leta efter bade jobb och boende ar via Gumtree – en hemsida dar man kan lagga upp annonser om i princip vadsomhelst. Det var pa detta satt bade jag och Sara har fatt jobb, och aven hur vi fick tag pa vart boende. Ett annat tips vi fick var att kolla igenom en av de stora dagstidningarna – The Western Australian – varje onsdag och lordag, da de satter in manga jobbannonser. Aven pa detta satt har Sara fatt jobb, och ett par andra manniskor som jag har lart kanna har i Perth. Manga backpackers har tagit sig till Perth under den senaste manaden for att soka jobb, men det ar svarare nu nar det ar vinter har. Trots allt lockar det folk, speciellt da gruvindustrin ar stor har och paverkar andra branscher ocksa, exempelvis restaurang och detaljhandeln, da det oftast ar en stor personalomsattning i dessa branscher men efterfragan ar stabilt hog – har har folk jamt pengar att slosa.

Via Gumtree fick jag ocksa ett tillfalligt jobb, som maste vara en av de mest intressanta jag nagonsin har haft. Ett par som har ett eget filmproduktionsbolag, filmar dokumentarer som de skickar in till diverse olika internationella filmfestivaler. Under deras senaste filmprojekt, inspelat forra aret, foljde de tva finlandssvenska tjejer under deras regional work (de slags arbete man behover gora i 88 dagar for att kunna soka ett andraarsvisum) i en countrypub i en liten ort i Western Australia. Jag har hjalpt dem i deras redigeringsarbete genom att kolla igenom filmsekvenserna med svenskt tal och oversatta dessa muntligen. Jag lyckades landa jobbet genom att salja in mitt kulturprofessionella intresse for film, samt att mitt personliga intresse for just detta projekt da jag berattade om mina farska erfarenheter av att, som backpacker, ha jobbat ute pa landet i tre manader. Peter och Melissa ar riktigt trevliga, intellektuella personer som haller pa med intressant projekt – deras kommande dokumentar efter denna handlar om en aboriginsk community ute i bushen i Western Australia. Genom dem har jag fatt lite mer klarhet i grunden till problemen som detta land har med de aboriginska bosattningarna – da man har tvingat in olika nomadfolk i samma lilla omrade, vilket skapar manga kulturella problem pga olika traditioner etc. Alkoholproblemen kommer som en bieffekt av detta, och aven den hoga arbetslosheten och kriminaliteten.
Att oversatta sa dar pa rak arm ar sjalvklart svart, vilket jag ocksa hade forvantat mig att det skulle vara, speciellt med tanke pa att det ar finlandssvenska som jag oversatter. Men det ar samtidigt en valdigt rolig och intressant process att ta del av, och vi har haft manga valdigt givande intellektuella samtal – en sallsynt vara under min tid har i Australien.

Nu ar jag inne pa min sista vecka i Perth, innan jag aker tillbaka till Sydney for att ta flyget till Sverige darifran. Mycket har handlat om att forsoka njuta av staden har att erbjuda, speciellt socialt da vadret inte riktigt tillater strandbesok. Vi har gatt pa ett antal temakvallar, som open mic night, pa olika barer, och jag har ocksa traffat pa ett antal vanner som jag larde kanna under min tid i Red Cliffs.
I lordags hade vi alla i lagenheten en stor knytismiddag, da alla lagade nagonting fran deras hemland. Lite konstigt blev det, da svensk husmanskost ar langt ifran lika spannande som asiatisk, och vi dessutom alltid maste tanka sa budget som mojligt da matkonstnader i Australien ar hoga. Jag lagade pyttipanna, Dom lagade potatis och tysk korv, Sara bakade en typisk irlandsk dessertpaj, medans Amanda lagade en flaskgryta med ris, Joy gjorde en jattegod gronsaksratt och Jenny lagade friterad banan till efterratt. En av deras vanner hakade pa, och lagade aven hon en efterratt – en valdigt sot gronsakssoppa. Mycket mat blev det! Sjalvklart gick vi sedan alla ut och festade efterat. Perth pa natten ar en valdigt saker stad, har hittills inte upplevt nagot stok nar man ar ute pa natten. Som sagt, det ar en god stamning i stan generellt. Nu pa sondag lamnar jag Perth och kommer att njuta av varenda minut jag har kvar har tills dess!

Bilder fran Perth kommer upp imorgon!

Sondagen, pa min systers fodelsedag, var det dags for avfard. Vi forberedde sa mycket vi kunde, i bade packvag och matvag. Vi hade annu inte bestamt oss for hur lange vi skulle vara pa vag, och det ar inte manga civiliserade stallen man kan stanna till pa under den ca 270 mils langa bilresan, speciellt om man som vi forsoker spendera sa lite pengar som mojligt. Doms bil ar en 4WD av Jeep-modell, med bade en stor bensintank och en 90-liters autogastank. Autogas ar bestamt mycket billigare an bensin (lite mer an halva priset), sa det var den tanken vi kom att anvanda oss av och fylla pa under resans gang. Tanken full och med kontanter i planbockerna bar det ivag!

Vart lunchstopp, och sista adjo till civilisationen blev i Port Augusta, dar man kan valja att antingen svanga hoger och kora norrut Alice Springs och Darwin, eller vanster och kora vasterut mot.. Ja, sa smaningom, till Perth. Bada hall betyder att kora ut till bushlandskap (i princip oken), och nar vi svangde vanster forsvann samtidigt mobiltackningen permanent. It had begun!

Campingplatsen var forsta natt var precis efter en liten by, vid en minnesplats for pjonjarer som forst kom till omradet i South Australia. Manga kommande stopp pa vagen hade likadana platser, speciellt pa de stallen som guldruschen hade varit som storst. Det blev snabbt morkt, och efter middag gjorde vi en brasa som luktade smatt av eukalyptus. Tidigt i sang blev det, och det var en for mig, forvanansvart kall natt i taltet trots luftmadrassen.

Pa morgonen hade vi lyxfrukost – pannkakor som vi hade forberett innan avresa. Efter ett antal timmars korande, kom vi fram till Penong, dar vi svangde av och efter ca 2 mils korande till kusten kom vi fram till resans parla: Cactus Beach i Point Sinclair. Detta ar en av Australiens topp-surfstrander, och de har ett stort campingomrade dar manga seriosa surfare campar 3 manader om aret (vilket ar max antal manader totalt som man far campa dar per ar). Det ar ganska turistfritt, da inte alla kanner till det och inte heller ar helt lattillgangligt – de tva mil vi korde till kusten bestod mest av dirt roads, dvs gropiga grusvagar som endast passar 4WD. Pa vagen dit insag vi att detta ar ett omrade med hog saltniva – manga stallen hade stora saltdyner. Vi stannade till i ett omrade dar vattnet var nagot rosafargat pga alger (vilket tyvarr inte syns sa bra pa mina bilder).

Vi bestamde oss for att stanna pa Cactus Beach' campingplats over natten. Det var en stralande dag, aven om vinden blaste kallt over slatterna. Dom ville sjalvklart testa vagorna, medan jag och Sara lag pa stranden en stund. Uppenbarligen var det hogvatten, och vagorna var inte for den fege, och de andra som var ute i vattnet var riktigt duktiga surfare. Vi gick tillbaka till campingen och tog en kall havsvattendusch(!!) och efter middag nar det blev riktigt morkt, gick vi till den narmaste bbq-omradet och umgicks med de andra som hade samlats dar for att grilla middag. De var tva aldre par, ett fran Melbourne och de andra nanstans i Western Australia (som sjalvklart blev nojda nar vi sa att vi var pa vag till deras delstat). Vi hade trevliga samtal och fick provsmaka deras middag, och vi fick t.o.m. ordentliga portioner av deras appel- och ananaspaj – vilken lyx! Vinden var dock riktigt kall denna natt, och runt halvnio-tiden gav vi upp, inte ens grillbrasan kunde varma vara forfrusna fotter. Den natten i taltet blev resans kallaste.

 

Efter frukost dag tre, gick vi pa en lang promenad langs stranden, som var hur vacker som helst, med riktigt fin sand. Synd att det var for kallt for att sola! Resten av dagen bjod dock pa stralande solvarme. Vi tog annu en kall dusch (jag som hatar kallvatten forstar inte hur jag stod ut i 2 min) och strax efter lunchtid korde vi ivag.
Nasta stopp blev vid Head of Bight, som de aldre paren hade rekommenderat som en kand plats dar man kan se valar vid den har tiden pa aret. Vi var smatt skeptiska, da vi inte ville betala 5 dollar for ingenting, men efter att ha fatt positiv respons fran folk som var pa vag tillbaka fran utkiksplatsen, betalade vi och gick dit. Det ar en vacker del av kusten, och visst fick vi se valarna! Det var haftigare an det kan verka, och de gjorde dessutom alla markliga vallaten man kan tanka sig. Vi stod dar en lang stund, och foljde tva valar som simmade langs med kusten. Dessa valar kallas for Southern Right Wales, och simmar till varmare vatten fran Antarktis till Australiens sydkust, The Great Australian Bight.

 

Vi hade ocksa borjat kora pa The Nullarbor Plain (Nullarbor ar fran latin och betyder ungefar ”inga trad”), vilket ar varldens storsta massa av kalksten – ca 200 000 kvadratkm! Landskapet ar oken och ganska kargt, och det ar ganska haftigt att man kan se anda obehindrat bort till horisonten, sa langt ogat kan na. Vid nasta roadhouse (bensinmack som moter de flesta av resenarens behov) befann sig en valkand vagskylt – anledningen ar att det inte finns nagra andra skyltar i andra delar av varlden som har exakt de tre djuren tillsammans pa skylten.

 

Var campingplats pa kvallen var bebodd av nagra vilda dingos, och en dros med flugor. Jag hade dock inte sarskilt stora problem med detta da jag var van vid att ha flugor pa mig overallt efter att ha jobbat ute pa landet under sommaren. Vi bestamde oss dock for att skynda pa var resa och forsoka komma till Perth sa snabbt som mojligt, vilket kom att innebara en hel del korande da vi hade ca 160 mil kvar. Natten var hursomhelst varm och behaglig, och jag lyckades halla ute alla myggor fran taltet.

Pa morgonen dag fyra, och vi korde snabbt ivag for att slippa undan flugorna. Frukosten intogs vid sidan av vagen, som bestod av rakstracka sa langt ogat kunde na. Att ata mackor och frukt pa en okenslatt far en att kanna sig ganska odmjuk mot livet, av nagon anledning.

Vi kom fram till gransen mellan South Australia och Western Australia, dar vi fick slanga resterande del av frukt- och gronsaksrester vi hade kvar, och dra tillbaka klockan 1,5 timmar, vilket innebar att WA-time ligger tva timmar efter Sydney/Melbourne-time. Vi fick ocksa veta att den enda doktor tillganglig mellan staden Ceuduna i SA och Norseman i WA ar den sorten som flyger, Royal Flying Doctor Service). Detta ar alltsa en stracka pa ca 110 mil.! Pa manga stallen pa vagen hade de skapat en extra fil for nodlandningar for flygande doktorn. Har borjade vi ocksa se allt fler overgivna bilar vid vagkanten – en syn som visade sig vara ganska regelbunden.
Nasta milstolpe pa Nullarbor blev att kora pa Australiens langsta rakstracka – 145,6 km (the 90 mile straight).

 

 

Efter ca 3 mil pa rakstrackan stannade vi pa en rastplats med tak over huvudet, vilket kandes bra da regn lag i luften. Efter hastig middag innan solnedgang, samlade jag och Sara pa oss ved for att tanda en brasa, men da det hade regnat tidigare fick vi ge upp efter ca 45 min av att forsoka halla elden i liv. Vi stannade ute i morkret ett tag for att bevittna det stora askvader som befann sig flera kilometer bort. Vid sjutiden drog vi oss tillbaka, bada helt sakra pa att ovadret aldrig skulle na oss. Men endast en kvart senare drog regnet och blasten igang, och under en halvtimme av intensivt stormvader, trodde jag nastan att taltet skulle blasa bort! Som tur var, hade vi sakrat det tillrackligt bra, och det enda som hande var att det hade samlats en stor vattenpol under delar av taltet – dock ingenting i sjalva taltet, sa jag kunde sussa sott.

Dag fem, och vi var uppe redan vi halv sju for idag behovde vi tillryggalagga ca 100 mil for att komma fram till Perth samma dag. Det borjade med en dimmig start pa resten av rakstrackan, men det drojde inte lange forran det blev soligt for resten av dagen. Vi kom fram till Great Western Woodlands-omradet, och landskapet fylldes av allt fler glesvaxande lonntrad, aven detta sa langt ogat kunde na. Vid vagkanten sag vi manniskor som sprang med en fackla i handen, tatt foljda av en bil dar det stod ”Peace Run” pa. Detta har startats av en indisk guru(?), dar folk i alla aldrar och nationaliteter, springer en delstracka med fackla, for att sprida gladje och fred pa jorden.
Vi borjade ocksa komma in i tidigare guldrush-stader, som nu var riktiga, dammiga spokstader. Moderniseringen av detta kan man saga ar gruvindustrin – denna delstat ar den rikaste i landet pga alla gruvor, mest jarnmalm men aven opalsten och guld till viss utstrackning, och manga olika mineraler. Gruvorna bidrar en stor del till Australiens starka ekonomi, och manga drar vasterut for att forsoka landa ett jobb inom denna industri – vilket under senare ar har blivit svarare, men desto mer valbetalt.

Som vanligt gick solen ner tidigt, men da vi endast hade ca 20 mil kvar till Perth var det bara att kora vidare. Vid 20-tiden pa kvallen var vi i var slutdestination, och tillbaka till den riktiga civilisationen igen. Da det narmar sig vintersasongen, var det inga problem att hitta ett hostel for samma natt – vi valde Banjo's Backpackers som ar nyrenoverade gamla fabrikslokaler dar allt ar frascht och det finns mycket utrymme och potential for alla stora ytor. Antligen var vi framme och kunde sova pa ordentliga sangar!

Jag avslutar med citat fran vagskyltar pa vagen, som hanvisar till att man bor ta rast pa vagen innan man blir alltfor trott bakom ratten (legitimt i detta stora land med oftast langa korningar innan man kommer fram till sin destination):

”Stop – revive – survive”
”Drowsy drivers die”
”Survive this drive”
”Fatigue is fatal”
”Arrive alive – rest and survive.”

 

 

Efter tva riktigt roliga sista kvallar pa hostelet i Red Cliffs (de roligaste jag nagonsin haft under min 14 veckors vistelse), och efter att endast ha sovit 2 timmar, var det dags for avfard. Da jag var uppe relativt tidigt (kl 7, vilket pa en arbetsdag dar hade varit sovmorgon) for att ordna med det sista, fick jag ett sista avsked med de flesta av mina vanner innan de akte ivag till jobbet. 6 timmar pa bussen fran Mildura till Adelaide gick fort, i Australien ar detta en valdigt kort tid att tillbringa pa resande fot om man valjer att inte ta flyget. Pa bussen hade jag bl.a. sallskap av ett europeiskt filmteam, och det mest intressanta med det var val att forsoka gissa var de kom ifran – da jag inte kande igen spraket, antog jag att de pratade ett osteuropeiskt sprak.

Framme i Adelaide fick jag dra tillbaka klockan en halvtimme, till South Australia time. Sara, min van i Sydney som jag inte hade sett sedan hon vinkade mig adjo nar jag akte ivag till Mildura, motte upp mig vid stationen. Tillsammans gick vi till mitt hostel som lag pa en av huvudgatorna i stan, och endast 5 min fran det hostel som hon och hennes pojkvan (ocksa en van fran Sydney) Dominik bodde pa. Deras hostel skottes av ett Schweiziskt par, som hade investerat i en liten bastu i tvattstugeomradet – och vi firade min forsta kvall med att ha en drink i bastun!

Jag kom dit pa en fredag, och vi bestamde oss for att stanna i Adelaide till sondag morgon, sa jag flyttade till deras hostel dagen efter. Vi gick allihopa till den stora frukt- och gronsaksmarknaden i stan, Adelaide Central Markets for att kopa en del av var proviant till resan, och jag konstaterade snabbt att de paprikorna jag hade jobbat med pa farmen i Red Cliffs troligtvis ar de basta jag nagonsin kommer att ha sett i Australien. Och de var dessutom ekologiska (och gratis att ta med sig tillbaka och laga nat med!).

Aven fast vadret var trist, gratt och mulet, fanns det spannande saker att se – jag och Sara bestamde oss for att ga pa en konstutstallning med spannande kanda konstnarer som jobbar med tryck (printing), vilket ocksa ar Saras fil. Kand.
Pa vagen dit gick vi forbi en massa riktigt grym graffiti, som vi senare forstod var en del av utstallningen – att ta konsten ”ut till gatan” och piffa upp den gramulna staden. Vi gick ocksa forbi Parliament House (for delstaten), dar gay rightsaktivister hade samlats och ritat med fargglada kritor pa gatstenarna precis utanfor byggnaden. Meddelandena handlade om att Australien borde hanga med i tiden och, som New Zealand, lagstifta homosexuella aktenskap. Nagra fa kristna fundamentalister stod dar med sina plakat, men blev latt ivagskramda da de insag att de var nummermassigt i underlage.

Utanfor konstutstallningen var en annan utstallning, dar skolbarn fran manga olika skolor och i olika aldrar hade ritat och designat sina drommar, och fantasier och tankar om framtiden. Dessa ritningar hade sedan skapats i stora 3D-ballonger, och det var intressant att lasa om tankeprocessen bakom de olika ”skulpturerna”.

 

I konstutstallningen fick jag se verk av bl.a. Banksy, som ar det storsta namnet inom graffitikonst och han jobbar tydligen med vad man pa svenska skulle kalla for stencilteknik. Hans verk, och aven manga andras verk som vi sag pa konstutstallningen, ar satiriska och oftast politiska, mycket samhallskritik.
Efter manader av intellektuell och konstnarlig understimulans, fick jag vad jag kallar for ”art overload” - det kandes som min hjarna skulle sprangas av alla konstnarliga och politiska intryck som den hade fatt ta emot pa bara nagra timmar. Helt slut, men lycklig, atervande jag med Sara tillbaka till hostelet, dar vi tillsammans med Dom gick igenom de sista forberedelserna for var road trip och bestallde billig pizza med mycket vitlok pa (efter att ha jobbat med vitlok i 9 veckor har jag konstaterat att jag aldrig kan ha for mycket vitlok narvarande i mitt liv)!