tinak.blogg.se

 

I torsdags blev vi, efter någon försening, ivägflugna till Middle Island, där vi skulle vara 15 stycken som skulle hänga på en ö och hitta på saker under ett dygn. Planet vi flög i var en liten Cessna, med plats för 4 personer inkl piloten. Jag satt längst fram bredvid piloten, och både Nils och jag var väldigt exalterade då vi dels var glada över att åka till ön, och dels för att det var första gången som vi båda åkte ett litet flygplan. Detta passade den skojfriska piloten på att utnyttja, och gjorde någr dykningar när vi inte var beredda. Ungefär som en berg- och dalbana fast i luften! Annars var det också hur fint som helst att få se landskapet uppifrån.

 

Vi landade på stranden precis bredvid lägret, och blev välkomnade av två kanadensare som var de ansvariga för lägret. Något oväntat blev vi också 'välkomnade' av festande lumberjacks, som hade jobbat på ön i några veckor och äntligen skulle åka därifrån dagen efter. Själva lägret bestod av ett simpelt kök och tillhörande utrustning, tälten vi sov i och en lägereld på stranden. Jag och Nils ville självklart gå iväg direkt och utforska ön, och bestämde oss för att ta oss till andra sidan ön. Vi fick veta att det fanns en massa grottor där som man bara kunde ha tillgång till under lågvatten. De ansvariga sade till oss att det var jättelätt att hitta och det var bara att ta raka spåret in i skogen. Så iväg gick vi, och trodde att det inte skulle vara så långt. Det var det inte heller, men så fort vi gick in i skogen så var det en enda lång och stadig uppförsbacke i drygt 3 km. Lägg till 30 grader i skuggan och bara en liten flaska vatten till hands, och den lilla promenaden blev inte så liten. Men när vi väl kom fram till andra sidan och det blev nedförsbacke så var det inte en liten utsikt vi hade framför oss.

 

 

Jenny Lind Creek är det stora vattendrag som separerar ön från fastlandet. När det är lågvatten, åker nästan allt vatten tillbaka så att man med viss ansträngning kan gå över fastlandet. Kvar är många pölar med vatten och fin sand. Känslan av att vara helt själv på denna plats var obeskrivligt härligt. Jag stannade kvar och lekte där medan Nils gick iväg till själva grottorna. Med vägen tillbaka så var vi borta i över två timmar på den s.k. lilla promenaden.

 

Väl tillbaka på stranden mötte vi upp nästan alla andra som också var där på Castaway. Tre brittiska tjejer, en brittisk kille, en dansk, en holländare (en turistgrupp på Oz är aldrig komplett utan en holländare), och tre fransmän som var lite franska och därmed för sig själva. Nils och dansken bestämde sig för att paddla kanot medan vi andra satt på stranden och hängde. När solen började dra sig mot horisonten drog vi oss alla till lägerelden för att hänga med våra ansvariga och dessa lumberjacks som skulle fira sin sista kväll på ön, i väntan på middag, som tydligen varje kväll bestod av köttstuvning. Att sitta på stranden hela kvällen, se alla stjärnor, se Vintergatan klart och tydligt, se månen gå upp för att sedan gå ner kan vara ett fint sätt att tillbringa en oktoberkväll.

Natten i tältet funkade både bra och dåligt. Bra för att vi inte hade en massa insekter och mygg som nattligt sällskap (även om man var tvungen att akta sig för alla spindelväv så fort man klev utanför tältet), dåligt för att de flesta djur på en tropisk ö är nattdjur - och därmed är som mest högljudda innan solen går upp. Till frukosten fick vi sällskap av en stor ödla (tänk lite mindre än en varan) i lägret, som fick ett par ägg av oss så att vi skulle få nöjet att se den äta upp dem.

 

 

Vi skulle inte åka från ön förrän mitten av eftermiddagen, så Nils åkte kanot igen medan jag gick runt och försökte få loss de ätbara ostronen från stenarna. Gick inte särskilt bra, de var fastlimmade och jag hade självklart inte med mig en kniv, så det fick vara. Sedan gick vi iväg till en annan del av ön, Pancake Creek, där man skulle kunna snorkla. Inte lika långt eller jobbig väg att gå denna gång, och det var väldigt fint och klart i vattnet när vi kom fram. Ännu en gång slogs man av känslan att vara helt själv och kunna göra vad man vill på en fin plats i världen. Vattnet var kallt men klart så jag simmade lite ändå, Nils snorklade och såg en jättestor stingrocka i vattnet, sedan solade vi på klipporna intill stranden.

 

 

Det stället lämnade vi inte i första taget, så vi blev nästan lite oroliga att vi kanske skulle komma tillbaka till lägret efter att vi skulle ha åkt, men som vanligt var det hur lugnt som helst, för i Australien behöver man inte vara i tid för någonting. Vi var dessutom tidiga och skulle ändå inte åka iväg först. På flygningen hem så hade vi och en av de brittiska tjejerna begärt en lugn flygning utan en massa berg- och dalbana, och jag satte mig i framsätet igen. Det bästa med det var att jag, under en liten stund, fick flyga planet. Oväntat lättstyrt, lite läskigt, och hur häftigt som helst.

Castaway var kul och jag ångrar inte att jag gjorde det, då det är en häftig känsla att vara på en ö i princip helt själv och leka. Det jag var lite besviken på var att jag trodde att det skulle vara lite mer äventyrskänsla i gruppen, att vi skulle gå iväg alla tillsammans och hitta på saker på ön. Men det var verkligen att man bestämde sin egen upplevelse, och många av de andra ville bara hänga på stranden - ganska korkat tyckte vi, med tanke på att hela östkusten består av stränder man kan hänga på, utan att ha betalat ganska mycket pengar för att ta sig dit. Men vi gjorde ändå det bästa av situationen, och jag är dessutom glad att jag kan kryssa för ännu en sak på listan av saker jag vill göra i Australien: åka litet flygplan *bonus:* få flyga det själv!