Fraser Island
Fraser Island
Rainbow Beach heter orten som vi skulle åka till Fraser Island ifrån. Det är ännu ett litet ställe som lever på turismen, ska man åka till Fraser Island åker man antingen härifrån eller Hervey Bay. Tre backpacker-hostels är granne med varandra, där i princip alla kommer för att åka på tre dagars tur med stora 4WD på världens största sandö. Vi skulle bo på den i mitten, Dingo's, och kom fram i måndags dvs dagen innan vi skulle åka iväg för att vara med på den obligatoriska briefing inför resan med den grupp man ska åka med. På Dingo's är det en väldigt speciell stämning, då alla som bor där antingen har varit på Frasers redan (är övertrötta, är täckta med sand och glada) eller ska åka dit snart (är smått lugna och något förvirrade). Under briefingen fick vi träffa alla 30 pers, vi blev indelade i våra grupper som delar på mat och sitter i samma bil, fick kolla på många säkerhetsvideos om att köra på sand och hur man ska bete sig mot dingos som lever på ön och fixa med annat praktiskt inför resan. Oftast är man i grupper om 8 pers, men vår grupp blev så liten som 5 då några blev sjuka dagen för avresa. Vi trodde att några skulle hoppa in i vår grupp då, men tydligen fanns det ingen flexibilitet för detta så vi fick mer utrymme i bilen och mer mat per person - inte så illa.
Jag, Nils, Michael från England, Janina och Shari från Tyskland - Team Delta Five - satt i den första bilen, tillsammans med vår tour guide Brendan, som körde. Den första bilen får endast köras av guiden, de andra tre som kör efter får alla i gruppen turas om att köra. Då alla trettio i gruppen hade körkort så blev det väldigt lite körtid när man skulle turas om, så jag struntade i det och satt längst fram bredvid Brendan hela tiden och var väldigt nöjd med att ha den bästa utsikten och en bekväm plats under de bitvis väldigt gropiga vägarna. De flesta andra bytte bilar lite då och då, dels för att andra skulle få köra och dels för att socialisera. I slutändan fick vi fler tyskor i bilen, och vår guide tog varje tillfälle att använda sig av både sina tyska och svenska språkkunskaper, som var ovanligt imponerade med tanke på att han inte har pluggat något utav språken.
Första dagen, och vi ska köra ett par mil på ön till vi kommer till campingen, med ett par stopp på vägen. Det var svåra förhållanden då tidvattnet var högt och fortfarande var på väg in, samtidigt som den starka vinden bidrog till vågor över stranden - vilket är "vägen" man kör på. Vi kom iallafall fram till vårt turiststopp för dagen: Lake Wabby. För att komma dit tar man en halvtimmes promenad genom skogen, för att sedan hamna på en riktigt stor sanddyna. Själva sjön är en insjö, som har bildats av att den massiva sanden som har trängt in vattnet, så det blir som vatten i en skål. Sandbacken som leder fram till vattenbrynet är brant, och många testade att rulla nedför backen in till vattnet, eller springa ned och hoppa in i den ganska djupa sjön (pga "skåleffekten" blir den djup snabbt, djupaste stället var 13m). Vattnet var rent och fint sötvatten, och trots att det var kallt tog även jag ett litet dopp, och njöt av den underbara miljön runtomkring.
Efter lunch och en lång och ganska svår resa i kamp med tidvattnet (som gjorde det till ett roligt biläventyr), kom vi till slut fram till campingen. K'gari är i aboriginsk ägo, en stor camping där andra grupper som gör samma tur, bor på. Sammanlagt ca 140 personer sov i tält 2-3 pers, lagade mat tillsammans i våra bil- och matgrupper, samlades kring den stora lägerelden för att socialisera och dansade på den takbeklädda dansbanan. Vi hade fått höra väldigt mycket om att dingos vill få tag på allt som luktar mat, och därför var vi väldigt noggranna med att lämna alla våra ryggsäckar och mat i bilarna och i släpvagnen. Många s.k. skräckhistorier hade vi hört om folk som lämnat mat framme första kvällen, och efter att dingos släpat med sig allt de kunnat hitta, inte haft någon mat kvar för resterande tid och därmed tvingats gå hungriga två dagar. Den andra kvällen fick vi se detta med egna ögon: en av de andra grupperna som kommit dit samma dag hade lämnat en av sina lådor full med mat på marken, nära köksområdet. En dingo, som hade varit i närheten hela kvällen, tog tillfället i akt och släpade med sig allting i lådan. Det var inte mycket att göra för den gruppen, när en dingo väl har fått tag på någonting är det alldeles för farligt att försöka få det tillbaka.
K'gari är för övrigt det aboriginska namnet för Fraser Island, som betyder "paradis". Detta hittade jag på Wiki:
According to Aboriginal legend, when humans were created and needed a place to live, the mighty god Beiral sent his messenger Yendingie with the goddess K’gari down from heaven to create the land and mountains, rivers and sea. K’gari fell in love with the earth’s beauty and did not want to leave it. So Yendingie changed her into a heavenly island – Fraser Island.
Den andra dagen började vi med att köra till Champagne Pools, vilket är klippbassänger där vågorna från havet slår mot stenarna och bildar mycket skum. Tyvärr smakade inte skummet från saltvattnet som champagne, vilket hade varit önskvärt då man fick sig några ofrivilliga sup eftersom det var ännu en blåsig dag och vattnet slog hårt mot stenarna. Efter det körde vi till Indian Head, vilket är en klippudde med den bästa utsikten över havet och ön. Namnet härstammar tydligen från när Captain Cook seglade förbi ön, och såg aboriginer på udden, vilket han trodde var indianer. Ibland brukar man se valar, delfiner och hajar i vattnet därifrån, men det var alldeles för blåsigt när vi var där för att några av dessa skulle dyka upp.
Eli Creek blev dagens sista stopp, en å som flyter ut mot havet som man kan flyta med i. Det hela blev som en åktur i naturens nöjespark. Vattnet var riktigt kallt, men det var roligt att åka med i strömmen i ån, utan att behöva göra så mycket mer än att ta ett litet simtag då och då.
Tredje dagen, torsdag, och vädret var inte heller denna dag strålande, då solen inte riktigt ville komma fram ordentligt. På stranden stannade vi till vid ett stort skeppsvrak från början av 1900-talet. Historien förtäljer att S.S. Maheno brukade vara ett lyxfartyg som seglade mellan Skottland och Australien. När skeppet blev för omodernt för att fortsätta användas, blev det sålt till japanerna, och under färden dit hamnade det i en cyklon och några dagar senare hittades det vid Fraser Island. Idag är skeppet ett av öns största landmärken. Med stoppet vid skeppet var vi alla glada på vårt övertrötta vis, då vi också skulle till en av de största sevärdheterna på ön: Lake McKenzie.
Sjön ligger lite inåt i ön, och efter en väldigt svår och gropig sandväg dit var alla lite snurriga när vi klev ur bilarna. Lake McKenzie har precis som Whitehaven Beach vit sand som består till stor del av silica (kisel), och det var riktigt ljust och vackert. Folk lekte boll i vattnet och några av oss passade på att göra en lättare bodyscrub med sanden. Nature's spa funkar bra.
Vi hann med en kort lunch, och sedan var det dags att ta sig tillbaka till det stället på stranden som bilfärjan skulle plocka upp oss ifrån. På vägen från färjan första dagen körde vi på stranden hela tiden, men nu blev vi tvungna att köra igenom ön, på en väldigt gropig och framförallt grusig väg på ca 1 mil. Då vi satt i första bilen blev vi inte särskilt drabbade, desto roligare var det att se på de i baksätet i bilarna bakom som hade råkat somna med fönstret öppet. En kille såg ut som att han hade blivit 40 år äldre, med all gråvitt damm som hade lagt sig på ansiktet och i håret.
Väl tillbaka på fastlandet körde alla bilar tillbaka till Dingo's där vi hade börjat på tisdagen. Ett kort gruppmöte med vår guide, plocka ur våra lådor och ta för sig av det som har blivit över i matväg. För oss i Team Delta Five blev detta ganska mycket, i jämförelse med Team C som bestod av åtta killar som inte hade mat kvar till den sista lunchen på ön. Vi kom tillbaka trötta, med sand överallt, och glada. Efterfest på Dingo's var givet, och det var mycket folk då vi var två grupper som hade kommit tillbaka samma dag. Dessutom var det Karaoke Night, och de första fem som sjöng fick en gratis kanna öl/cider i baren. En kväll som passade mig perfekt helt enkelt, och efter att baren i Dingo's hade stängt satte vi oss på stranden - man kan aldrig få nog av en stjärnprydd natthimmel där Vintergatan syns klart och tydligt.
Fraser Island var definitivt ett äventyr, speciellt med tanke på att köra 4WD på sand, som ständigt ger föränderliga förhållanden. Vi var med i en bra grupp, alla var schyssta och trevliga och vänner fick man definitivt på vägen. Vår grupp myntade ett uttryck som visade sig bli välbeprövat: "do the dingo". Den videon om dingos vi hade fått se på vår första briefing visade hur man skulle korsa sina armar över bröstet och långsamt backa bakåt om man stöter på en dingo. Våra guider försäkrade oss att detta absolut inte hjälper mot en aggressiv dingo. "Do the Dingo" blev därför ett uttryck för att försöka fly från en (jobbig) person "lite diskret", helst med armarna korsade över bröstet och långsamt backande bakåt. Många tillfällen fick folk att utnyttja detta, vilket självklart blev roliga historier att berätta dagen efter. Vi kom tillbaka från världens största sandö som de flesta andra grupper med bra stämning: trötta, sandiga och glada.
(Team Delta Five och vår skäggige guide)
Rainbow Beach
Lite extra vänner blev vi med två tyskor i gruppen, Julia och Corinna. De skulle stanna några nätter till på Dingo's innan de skulle köra norrut, och vi som är påväg söderut men har det hur lugnt som helst, stannade också några extra nätter. På fredagen tog vi oss till stranden och solade och surfade. Riktigt fin dag, samtidigt som jag fick veta att den första snön hade fallit i södra delarna av Sverige. Grattis på er! Vi fick lida av smärre solsting istället, det var riktigt synd om oss.
Fredagkvällen bjöd på ännu mer sång, då vår tour guide Brendan och hans kompis skulle trubadura på Dingo's. Undertecknad blev uppbjuden på scen för att sjunga lite till gitarr- och bongokomp, vilket var ett roligt initiativ, och som tack fick man dessutom en pint cider. Kvällen kunde såklart inte bli dålig efter detta.
Lördagen bjöd på ännu en bra dag på stranden, och Nils bestämde sig för att köpa Corinnas pro-surfbräda, som hon hade fått gratis av den kille hon hade köpt sin bil av här i Oz. Till middag ville Julia att vi skulle laga något svenskt, och i brist på andra idéer (och med tanke på vår backpacker-budget) lagade vi pyttipanna. Då det alltid händer något i baren på Dingo's var det denna kväll dags för party games. Tillsammans med en amerikan och en tjeckisk kille gick vi med på att vara med i en av tävlingarna - The Mummy. Med hjälp av tre toarullar skulle man linda in en person med dessa och skapa den bästa mumien. De andra gjorde ett riktigt bra jobb med att linda in mig från topp till tå, så när tiden äntligen hade runnit ut så kändes det som att vara i en riktigt varm och koldioxidfylld bastu. Att lida av klaustrofobi i det läget hade inte varit en hit. Självklart vann vi. Ännu en bra kväll, som avslutades med en lägereld med några locals(!) på stranden.
Söndagen, igår, var det till slut dags att åka vidare. Lite sega i starten, och våra tyska vänner som skulle åka tidigare än oss fick oturligt nog punka på en av bildäcken, så de fick vinka av oss istället för tvärtom. Två timmar söderut till Noosa, och på vandrarhemmet fick vi gratis grillad varmkorv till middag. Sedan vi kom hit igår kväll har det faktiskt inte varit så strålande väder. För första gången på länge vaknade jag inte en enda gång på morgonen av att det var för varmt i bilen. Idag har det varit mulet och endast 20 grader, vilket betyder att jag inte kan ha på mig korta shorts och flip flops, vilket betyder att det är "kallt".
On the road - mot Fraser Island
Igår, söndag, var ett perfekt exempel på vad man ska göra när man har en egen bil och tid till övers. Vi skulle köra en ganska kort sträcka till Hervey Bay, där vi skulle stanna på en camp site. Efter ungefär en halvtimmes körning såg vi en skylt som gjorde reklam för en liten reptilpark: “Snakes Downunder Reptile Park”. Lät intressant, men också ganska dyrt, men vi bestämde oss för att köra dit och kolla ändå. Det behövde vi inte ångra. När vi kom fram till entrén berättade hon i kassan att det var halva priset på entréavgiften för backpackers, så då var det ingen tvekan om saken, vi gick in och hann precis med att komma in när en av djurskötarna skulle ha en “Snake show”, dvs ta ut olika sorters tama ormar från sina påsar och berätta lite om dem. Förutom vi så var det några barnfamiljer som hade lyckats ta sig dit i hettan.
Vi fick också möjlighet att se krokodilerna lite närmare, då de blev matade av en djurskötare. Riktigt häftigt var det när krokodilen sköt upp ur vattnet och snabbt högg tänderna i den fågel som hade dinglat ovanför den lilla dammen precis innan. Och ett tungt, dovt ljud gav käkarna ifrån sig när han stängde käften.
Efter att ha kokat några timmar i djurparken, och ätit oss nöjda på glass från den lokala fabriken i närheten, satte vi oss i bilen igen. Vi hade tidigare sett att vi kommit in i 'vingårdsland', och med tanke på att detta var första gången som vi faktiskt stötte på vingårdar på östkusten, bestämde vi oss för att gå in på två på vägen. Den första var en vingård som gjorde sitt vin på en slags körsbär, om vi fick plocka av träden och smaka på. Den andra provade vi några viner hos, då kvinnan bakom disken var en riktig vinkännare/fantast och gladeligen berättade för oss hur mycket vi kunde dricka för att kunna fortsätta köra. Hon förstod inte hur folk kunde dricka vin för att bli fulla – vin ska endast drickas för att komplettera, och ännu mer smak, till maten. Jag som inte riktigt gillar vin, förstod plötsligt tjusningen med vinprovningar. När man aktiverar näsan så smakar ju vinet så mycket mer, och ja, det var faktiskt gott.
Idag har vi kört från Hervey Bay, som ligger på fastlandet norr om Fraser Island, till Rainbow Beach, söder om Fraser Island. Vi stannar på Dingo's över natten, som är ett av de hostel som anordnar gruppresor till Fraser Island och är därför endast fullt av folk som antingen ska till ön, eller som precis har kommit tillbaka. Vi har träffat den grupp vi ska åka med, haft en lång briefing och ordnat allt inför morgondagen. Vi åker i 4 olika 4WD-bilar, som vi ska köra runt med på den stora sandön. I vår bilgrupp är det förutom mig och Nils ett par från Schweiz, två tyska tjejer och en brittisk kille. Tre dagar ska tillbringas till att utforska denna ö tillsammans, och imorgon blir självklart en tidig start. Härligt ska det bli.
1770 Castaway
Vi landade på stranden precis bredvid lägret, och blev välkomnade av två kanadensare som var de ansvariga för lägret. Något oväntat blev vi också 'välkomnade' av festande lumberjacks, som hade jobbat på ön i några veckor och äntligen skulle åka därifrån dagen efter. Själva lägret bestod av ett simpelt kök och tillhörande utrustning, tälten vi sov i och en lägereld på stranden. Jag och Nils ville självklart gå iväg direkt och utforska ön, och bestämde oss för att ta oss till andra sidan ön. Vi fick veta att det fanns en massa grottor där som man bara kunde ha tillgång till under lågvatten. De ansvariga sade till oss att det var jättelätt att hitta och det var bara att ta raka spåret in i skogen. Så iväg gick vi, och trodde att det inte skulle vara så långt. Det var det inte heller, men så fort vi gick in i skogen så var det en enda lång och stadig uppförsbacke i drygt 3 km. Lägg till 30 grader i skuggan och bara en liten flaska vatten till hands, och den lilla promenaden blev inte så liten. Men när vi väl kom fram till andra sidan och det blev nedförsbacke så var det inte en liten utsikt vi hade framför oss.
Väl tillbaka på stranden mötte vi upp nästan alla andra som också var där på Castaway. Tre brittiska tjejer, en brittisk kille, en dansk, en holländare (en turistgrupp på Oz är aldrig komplett utan en holländare), och tre fransmän som var lite franska och därmed för sig själva. Nils och dansken bestämde sig för att paddla kanot medan vi andra satt på stranden och hängde. När solen började dra sig mot horisonten drog vi oss alla till lägerelden för att hänga med våra ansvariga och dessa lumberjacks som skulle fira sin sista kväll på ön, i väntan på middag, som tydligen varje kväll bestod av köttstuvning. Att sitta på stranden hela kvällen, se alla stjärnor, se Vintergatan klart och tydligt, se månen gå upp för att sedan gå ner kan vara ett fint sätt att tillbringa en oktoberkväll.
Natten i tältet funkade både bra och dåligt. Bra för att vi inte hade en massa insekter och mygg som nattligt sällskap (även om man var tvungen att akta sig för alla spindelväv så fort man klev utanför tältet), dåligt för att de flesta djur på en tropisk ö är nattdjur - och därmed är som mest högljudda innan solen går upp. Till frukosten fick vi sällskap av en stor ödla (tänk lite mindre än en varan) i lägret, som fick ett par ägg av oss så att vi skulle få nöjet att se den äta upp dem.
Castaway var kul och jag ångrar inte att jag gjorde det, då det är en häftig känsla att vara på en ö i princip helt själv och leka. Det jag var lite besviken på var att jag trodde att det skulle vara lite mer äventyrskänsla i gruppen, att vi skulle gå iväg alla tillsammans och hitta på saker på ön. Men det var verkligen att man bestämde sin egen upplevelse, och många av de andra ville bara hänga på stranden - ganska korkat tyckte vi, med tanke på att hela östkusten består av stränder man kan hänga på, utan att ha betalat ganska mycket pengar för att ta sig dit. Men vi gjorde ändå det bästa av situationen, och jag är dessutom glad att jag kan kryssa för ännu en sak på listan av saker jag vill göra i Australien: åka litet flygplan *bonus:* få flyga det själv!
Agnes Water/1770
Men som sagt, Agnes Waters - väldigt mysigt ställe. Alla känner alla, men det rör sig ändå ganska mycket backpackers här (Greyhoundbussen kommer och släpper av folk var och varannan timme). Måndag och tisdag natt bodde vi på ett riktigt campingområde, i en glänta ovanför stranden, med utedass och där Mr Park Ranger kommer och knackar på bilen på morgonen för att se till att du betalar för dig (väldigt billigt). På natten blir det beckmörkt, och du måste ha med dig ficklampa för att kunna gå 10 meter till soptunnan. Alla stjärnor kommer fram, och Vintergatan syns klart och tydligt på himlen. Som den stadsbo jag är, så är allt detta väldigt exotiskt - att vara 'på landet' - i Australien!
På dagen går man ned till centrum, vilket består av torget med massa småbutiker, en billig matbutik och småhak. Tvärs över gatan finns en bensinmack och resten av centrum - en till matbutik, en surfbutik som ägs av hippiegubbar, och Discover 1770 - butiken där man kan fråga personalen om allt som har med området att göra, boka saker, hyra cyklar etc. I måndags råkade vi trilla in dit strax innan stängning, och en av ägarna till butiken pratade med oss i säkert en halvtimme om bl.a. aktiviteter för oss, men också om aboriginerna i området, och hur hon hade blivit en del av stammen genom en ritual där hon hade fått ett aboriginiskt namn. De säljer mycket konst och annat som är gjort av aboriginer, och var väldigt noga med att pengarna går till rätt person så att säga. Överhuvudtaget så är Australien fortfarande väldigt segregerat, med likheter till apartheid i Sydafrika, så det är uppfriskande att höra vita människor genuint bry sig om mänskliga rättigheter.
Igår, tisdag, gick vi surflektion på morgonen som anhålls av de i surfbutiken kl 10 varje dag. Vi hade hört redan innan vi kom till Agnes Water att det var billigt att surfa här och dessutom bra vågor för mindre vana surfare, så att surfa nästan tre timmar där surfutrustning ingick för ynka 17 dollar/person verkade som en bra deal! Klarblå himmel, 4 km lång strand, varmt i vattnet.. Jag och Nils kände båda två att den där veckan på Surf Camp nog hade gett oss lite ändå - det var smidigare än trott att hoppa upp på brädan i vattnet. Dels var det mycket bättre förhållanden nu än det var på Spot X, dels hade lite kunskap hunnit sätta sig i kroppen. Jag kunde tänka mindre på hur jag skulle göra, och istället bara göra. Härligt! Sedan kunde jag också passa på att sola lite.
Efter att ha lagat lunch på vår campingplats, gick vi ner till centrum igen för att ta tag i den största anledningen till att vi är här. Imorgon ska vi nämligen åka på en övernattningsäventyr på en ö tillsammans med ett tiotal andra. Castaway heter det, och det är precis vad det är - man blir flugen till en ö, Middle Island, och stannar där i 24 timmar och hittar på precis vad man vill. De som anordnar detta, Tribal Travel, har sitt "kontor" här (i videobutiken), så vi gick dit för att få checka in, betala och få mer info om Castaway-äventyret. Vi har hört mycket gott om denna tur av folk som har varit på den själva, och det är en av de främsta anledningarna till att jag vill göra det - för de som jobbar på Tribal Travel är inte direkt bäst på service. När jag först ringde för att boka det för ca en vecka sedan, var hon på telefon inte särskilt trevlig och snäste nästan åt mig. Hon som tog emot oss igår, var väldigt kall och gav oss ett litet leende först när hon hade fått våra pengar i handen. Tribal Travel är inte att rekommendera som travel agency helt enkelt.
Idag bestämde vi oss för att vi skulle hitta ett ordentligt campingområde, med riktiga duschar och faciliteter. Men eftersom vi inte behövde göra detta förrän senare på eftermiddagen, ställde vi bilen vid centrum över dagen. Efter att ha köpt på oss ekologiskt producerad insektskräm, "rainforest tea" och en didgeridoo, bestämde vi oss för att gå till stans utkiksplats, där man ser hela stranden och ut över det glittrande havet. Barriärrevet sträcker sig ned hit med, och vi blev rekommenderade att ta en snorkeltur även här, då det tydligen ska vara ännu klarare i vattnet och mer färgrikt under vattnet än i norr. Då vi inte har råd med detta, fick vi nöja oss med den fina utsikten.
Nu sitter vi på en campingplats lite utanför stan, som vi hade hört hade många vilda kängurus runtomkring. När vi parkerade bilen var det första vi upptäckte en grupp kängurus som stod och betade precis intill. Jag och Nils, som inte riktigt har fått se kängurus ordentligt innan dess, blev helt uppspelta av att vara bland så många på så nära håll.
Är definitivt nöjd med att vi stannade till här i några dagar innan Castaway, det är väldigt fint och mysigt här. Imorgon flyger vi till ett dygns egenkomponerat äventyr.
Whitsundays
On the road - mot Whitsundays
Dags att hitta ett ställe att sova. Vi har i samband med bilhyrningen fått allehanda olika tips- och guideböcker gällande campingplatser och annat nyttigt. Förgäves har vi försökt hitta campingplatser där man kan campa gratis och som känns säkra att sova på (dvs. inte mitt ute i skogen el. dyl.). Ett sådant ställe lyckades vi ta oss till igår! Ca 2 mil sydost om Townsville finns ett s.k. Roadhouse, en bensinmack med nödvändiga faciliteter och en restaurang. Där fick vi campa en natt utan kostnad, i utbyte mot att vi tankade bensin på deras mack. Inte oss emot, då vår bensinmätare stod nära E ändå. Vi var självklart inte den enda bilen som campade där över natten, vi hade sällskap av både andra campervans och stora lastbilar.
Imorse började vi köra mot ett av våra delmål på denna roadtrip - Airlie Beach. Därifrån ska vi nämligen åka ut till Whitsundays i två dagar/två nätter med båt, för att softa/snorkla/utforska några av de 74 skärgårdsöar som ligger i den lite södra delen av Barriärrevet.
Airlie Beach, eller "Airlie no Beach" (det finns ingen riktig strand här), är en liten seglarort. Det finns som sagt ingen riktig strand, men de har en jättefin liten hamn och hela dagen har en massa segelbåtar legat ute i bukten precis utanför hamn. Väldigt fint. Definitivt ett turistställe eftersom det är porten ut till Whitsundays-öarna.
Regnskogen i North Queensland
Cape Trib & Daintree
På onsdagen plockade vi upp vår bil, en Mitsubishi "Chubby" campervan. Perfekt storlek och bra kraft i motorn. Vår plan var att köra norrut från Cairns och utforska den vackra regnskogen som alla här har berättat om, innan vi på lördagen skulle åka på en dagskryssning från Cairns för att snorkla ute i Stora Barriärrevet. Så kursen gick norrut! Vi hade två kartor med oss och Nils Iphone så att hitta var inga större problem.
Första dagen gick allt lite väl långsamt, speciellt med tanke på att vi dels skulle vänja oss vid att köra på vänster sida, och att lära oss att köra/hantera vår kära lilla Chubby. Vi kom så långt som till Port Douglas (inte långt) innan vi fick stanna för natten. Att köra efter solnedgång är någonting vi inte tänker göra - dels för att många djur rör sig ute på vägarna på natten och dels för att vår bilförsäkring slutar gälla mellan solnedgång och soluppgång.
Dagen efter körde vi mot Daintree-skogen och Cape Tribulation, vilket är så långt norrut man kan köra på östkusten innan man måste ha en 4WD för att kunna ta sig ännu längre upp. För att ens komma dit åker man över Daintree river med en båtfärja. Många gånger tvivlade vi på hur de hade tänkt att vi skulle kunna köra på de vägarna upp dit ändå.. Visst var det asfalterade vägar hela vägen, men vi körde ju bara upp och ned för branta, slingriga och smala bergsvägar i princip hela vägen. Trots dessa skrämmande smala vägar, så klarade vi oss bra, och lyckades t.o.m. att njuta lite av regnskogen som omgav oss på vägen. Det är otroligt vackert och häftigt att gå omkring i riktig levande regnskog. Ibland kändes det som att de hade lagt på ljuden från alla fåglar, insekter och amfibier, för ljudet kunde vara dånande (i brist på ett bättre ord). Så nu har vi kanske 1000 bilder på grönt!
Andra natten stannade vi på Cape Trib Camping, vilket var riktigt mysigt, precis bredvid stranden och gångväg till många vandringsleder i naturen runtomkring. Vattnet i hela Daintree-området är fullt av saltvattenkrokodiler, så bada är inte att tänka på. Det står varningsskyltar överallt, och man ska inte ens gå nära vattenytan på vissa ställen.
På vägen tillbaka åkte vi på en entimmas "river cruise" på Daintree river för att kolla efter krokodiler. Guiden som körde oss berättade mycket intressanta fakta om naturen, fåglarna och krokodilerna i området. Vi hade turen att se alfahannen, Scarface, som med sina knappa fyra meter låg och lurade i vattnet. Eftersom det finns väldigt strikta regler i hela Queensland gällande deras regnskogsområden och de djur och växter som lever på området, fick i endast komma 10 meter nära krokodilen. Annars såg vi också några små unga krokodiler, som knappt hade hunnit bli 30 cm långa.
Ett litet smultronställe i Daintree var definitivt The Ice Cream Factory, där de gjorde och sålde glass gjord på färsk frukt som de odlar själva. Den godaste smaken var gjord på en frukt som heter jackfruit, som smakar som ca 5 olika frukter på samma gång. Mmm!
Just det! En sak jag har glömt att nämna, att jag på onsdagen åkte Minjin Swing, som Nils hade vunnit en åktur på i Didgeridoo-tävlingen. Man sitter alltså antingen 1-3 personer upphängda lodrätt, blir upphissade 45 meter snett bakåt uppåt, som sedan släpper så att man åker framåt i en pendelrörelse. Helt enkelt som en gunga, bara från hög höjd och där man uppnår en maxfart på 120km/h på 3,5 sekunder. Jag fick åka med två tjejer som jobbade där, så det var ganska skönt att de var helt kolugna. Medans vi blev upphissade så tyckte jag att det var helt ok eftersom det området är omgivet av höga träd. "Wait 'til you see the view from the top", sa en av tjejerna och helt plötsligt är vi högst upp precis över trädkronorna och man ser utsikten lååångt ut. Precis när det släpper är det en bråkdels sekunds fritt fall, men efter det känner man hur man sitter fast och gungar i högsta fart - hur roligt som helst! Gratis är dessutom gott..
The Reef
På lördag morgon var det dags att ta sig till färjeterminalen i Cairns och åka ut på en dagskryssning till Stora Barriärrevet. Eftersom vi hade blivit varnade om att det skulle vara väldigt blåsigt ute till havs, hade jag bunkrat upp med åksjuketabletter och tagit en innan avfärd. Det räckte inte så länge. Det skulle ta oss två timmar att åka ut till den första platsen där vi skulle snorkla, och efter en timme såg man hur fler och fler ansikten på båten blev vita, för att sedan försvinna ut till bakre delen av båten med en spypåse i handen. Nils tog en tablett, jag tog en till tablett vilket räddade mig men de flesta på katamaranen räknade ner minuterna till att vi skulle stanna till. Det första stället var verkligen mitt ute i havet kändes det som, Paradise Reef, och det var dessutom ganska vågigt i vattnet. Jag som inte har snorklat tidigare, och dessutom är en badkruka, fick simma ut med en ur personalen på båten. Från vattenytan var det rätt grumligt och såg rätt trist ut, men så fort jag doppade ned huvudet i vattnet så var det som att komma in i en helt annan värld. Så många färger, olika koraller, fiskar.. En återkommande replik som folk brukar säga här är att de vill "hitta Nemo", dvs clownfisken från den animerade filmen. And yes, I did find Nemo!
Vi stannade till på ett annat ställe som var lite lugnare, vid en jättefin sandbank som heter Michaelmas Cay. Det är också en fågelö, vilket betyder att vi endast fick röra oss på en väldigt begränsad del på land, för att inte störa fåglarna (som var överallt, hela tiden). Där var det otroligt fint, och ännu klarare i vattnet. Ville aldrig sluta snorkla, och höjdpunkten var när vi upptäckte stingrockor i vattnet.
Tablelands
Söndag, och vi hade efter rekommendation bestämt oss för att köra lite inåt, söder om Cairns, för att åka till alla fina vattenfall och andra häftiga skapelser som naturlig erosion har skapat. Vi åkte till Babinda Boulders, vilket är jättestora klippblock i floder. Josephine Falls var ett vattenfall där man kunde åka rutschkana nerför en del av de släta klipporna, hur fint som helst. På vägen till stället vi skulle sova för natten, stannade vi till vid en jättefin insjö där vi hade hört att vattnet skulle vara varmare än vid vattenfallen (en väldigt viktig punkt för mig). Detta var dock inte fallet. Jag badade ändå, vilket betyder att mitt allra första dopp 2012 skedde i oktober. Där vid sjön träffade vi på några andra trevliga backpackers, ett holländskt syskonpar och en australiensiska, som inte visste var de skulle bo över natten, så de hakade på oss. Vi stannade på ett litet mysigt ställe som heter "On the Wallaby" (vilket på aussie slang betyder "on the road"), där vi åt grillat och spelade pingis och didgeridoo innan läggdags. Tidigt på morgonen skulle vi egentligen alla upp för att kolla på näbbdjuren som dyker upp i gryningen, men jag drog mig för att gå när det visade sig att de andra redan stuckit (och de hade kartan), så Nils drog själv och såg faktiskt ett par stycken. Efter frukost drog vi iväg för att ta oss till en väldigt djup och häftig krater i närheten. Vi hade blivit rådda att ta med oss en sten och kasta i, vilket vi gjorde och ljudet från den lilla stenen var enastående.
Efter det åkte vi till ett av de mest kända vattenfallen i området, Milla Milla. Tydligen har det varit med i en schamporeklam, men förutom det så är det så otroligt fint! Jag, fröken badkruka, var bara tvungen att hoppa i och simma igenom det kalla vattenfallet, så fint var det. Där träffade vi upp de andra och hängde ett tag och åt lunch. Vädret har dessutom varit perfekt idag, 30 grader och klarblå himmel hela dagen. Vi skulle egentligen ha åkt till ett annat vattenfall efter det, men när vi väl kom fram med bilen visade det sig att det var 6 km vandring till själva vattenfallet, och dessutom blev vi attackerade av alla stora regnskogsflugor som bet oss och bosatte sig i vår bil. Mindre kul, så vi sade adjö till varandra (de skulle åka tillbaka till Cairns och vi vidare söderut) och så åkte vi till Mission Beach, som blev vår slutdestination för dagen. Det är en liten idyllisk semesterort, egentligen tre långa sandstränder och lite bebyggelse bredvid, så det första vi gjorde när vi kom fram hit var att gå ner till stranden. Där gjorde jag en fantastiskt upptäckt: vattnet var varmt (!). Så vi badade sjävklart litegrann innan solen hann försvinna alltför mycket bakom palmerna.
Oh yes, det har varit fint.
Cairns
Hostelet vi bor på är mysigt, lite utanför smeten men ändå bara 10 min gångavstånd från centrum. Känns skönt att inte bo på ett partyhostel, där vi inte hade fått sova någonting då dessa hostel har egna klubbar i samma byggnad och ljudisoleringen är väl lika med noll. Traveller's Oasis håller vad det lovar, det är väldigt mysigt inrett, har en egen liten pool och hängmattor överallt. Alla i personalen är dessutom hur trevliga och hjälpsamma som helst, ännu mer än vanligt här i Australien.
Vi har som sagt mest slappat, men i lördags gick vi på vårt första “pub crawl” här i Aussie-land. Vi och ungefär 200 andra blev bjudna på mat och slussade till fyra olika uteställen i centrala Cairns – fest, dans, olika tävlingar och ännu mer fest. Vi hängde mest med två tyskar som skulle åka hem dagen efter, och var väldigt intresserade av Sverige och svenska seder osv. Men jag lyckades faktiskt träffa på lite “locals” med(!), som var väldigt imponerade av Nils vikingskägg.
Igår måndag, hade vårt hostel och ett annat (som har samma ägare) deras traditionella “Monday Aussie BBQ” där vi fick smaka på känguru- emu- och krokodilkött. Om jag förut har skrivit att kängurukött är lite segt, är detta inget mot de två andra. I jämförelse var känguru lättuggat. Det anordnades även en Didgeridoo-tävling av ägaren, som själv var väldigt duktig på att bemästra instrumentet. De tre involverade i tävlingen var självklart Nils, hans motståndare var Nils från Tyskland, och Nils från Holland kompade de tävlande med ihåliga pinnar som han slog mot varandra. Så tre olika Nils, från tre olika länder – alla tre med helskägg (har jag nämnt att helskägg är rätt ovanligt här i Australien?). Självklart vann rätt Nils! Priset var inte så dåligt heller, man fick en Jungle Swing gratis. Så som jag har förstått det, är detta en mildare form av bungyjump: man faller 45 meter i en pendelrörelse, och når en maxfart på 120km/tim. Jag har verkligen velat testa på detta, och då både jag och Nils vet att sådana adrenalinkicker inte riktigt är hans grej, visste vi båda vem som skulle få priset. Så detta ska jag göra imorgon!!
Idag har vi, förutom att planera vår roadtrip de närmaste dagarna, hyrt cyklat och cyklat till Cairns Botanical Garden. Väldigt fint, då dessa områden i Australien har så rikt växtliv, mycket tropisk regnskog.
En annan liten rolig fotnot är alla stora fladdermöss som plötsligt finns i alla träd när det blir mörkt. Första gången jag såg en trodde jag att det var en stor fågel, tills jag såg vingformen och hur “fågeln” plötsligt hängde sig uppochner i ett träd. De är verkligen överallt, i alla träd. Hur häftigt som helst.
Vår plan imorgon när vi hämtar upp vår camper van, är att ta oss norrut från Cairns och uppleva lite riktig regnskog på egen hand. Sedan ska vi ta oss tillbaka till Cairns lagom till lördag morgon, då vi har bokat en dagstur ut till Stora Barrriärrevet. Snorkling kommer vi definitivt att göra, att dyka kostar lite extra och isåfall är det bara jag som gör det, då Nils har astma och Australien har väldigt stränga hälsoregler gällande dykning. Men turerna ut till Barrärrevet härifrån har vi hört mycket gott om, och ser mycket fram emot! Efter det tar vi oss sakta och säkert nedför kusten. Ikväll blir det gratismiddag på ett uteställe (vi plockar på oss gratisvouchers som bara den), och ladda inför morgondagen. Roadtrip here we come!
