Quest for Regional Work

Nu ar det dags att lamna storstan och prova lyckan pa landet. Da det ar sasong for att plocka diverse frukt och gronsaker, ska jag (sasom manga andra backpackers gor) bege mig ut och leta sana jobb. Det blir att aka 15 timmar med tag och buss till en liten stad som heter Mildura, som ligger i norra Victoria, mellan Adelaide och Melbourne. I den regionen finns det manga olika farms som odlar massa olika saker, framst frukt och gront. Har varit i kontakt med ett av de hostels i omradet som har bra rykte nar det galler att ha kontakt med arbetsgivare och hitta jobb, Oasis. Imorgon bitti aker jag och min danska kompis Cristina ivag till Mildura.
Sista helgen i Sydney har varit intensiv, da man har velat umgas med alla de skona manniskor jag har traffat har. Dessutom ar det manga av de som aker samma vecka som jag, sa igar lordag blev det riktigt roj da det var sista lordagen for ett par stycken, forutom jag sjalv. Manga som jag hoppas att fa traffa igen!
 
..Inga bilder blir det heller denna gang, det ar mycket att sta i sista dagen innan avfard och nya erfarenheter...

Summer in Sydney

Frida akte i onsdags forra veckan, vilket var ett trakigt farval! Jag, Frida och Janne - Oreo-ganget- har haft det roligt, akt till stranden (dar gick fran vanilj till tomat), gatt ut, utomhusbio, bowlat, agerat moraliskt stod nar Frida hoppade fallskarm bland manga andra saker. Vilket for ovrigt var en intressant dag, sitta ute pa ett flygfalt i en forort till Sydney, i ett stort skjul utan AC, och vanta i nastan 4 timmar da Frida var en av de sista som skulle hoppa for dagen.. Gissa om man blev sugen pa att gora det sjalv!! Fran en helikopter dessutom.. Men jag har bestamt inte rad nu – fast jag ska definitivt gora det. Kunde Frida, med bade hojdskrack och flygradsla, gora det och dessutom alska det sa maste jag gora det, helt enkelt. Den helgen firade vi sjalvklart, pa lordagen var det annu en grym soul-konsert i The Domain, med bl.a. Angélique Kidjo!

Efter ett antal veckor i denna stad, har jag nu antligen borjat forsta mig pa den. Hittat lite utestallen och andra smastallen dar 'locals' brukar hanga, traffat valdigt trevliga manniskor, speciellt pa hostelet jag bor pa nu. Alfred Park har jag och Nils bott pa forut, och nu ar det lite annan stamning dar – forut var det valdigt lugnt och nastan pa den asociala sidan, men nu ar det en bra blandning av folk som jobbar och som ocksa vill ha roligt och umgas. Jag har dessutom fatt ovarderliga tips om hur jag kan jobba och spara pengar, vart jag kan vanda mig osv. Att behova lamna snart for att jobba nagonstans ute pa landet kanns lite trakigt, men ar samtidigt det smartaste jag kan gora, da Sydney trots allt ar en dyr stad. Sa just nu ar det full fokus pa att hitta jobb. Och sjalvklart njuta av sommaren.

Happy New Year 2013!

Nils reste tillbaka till Sverige under de sista dagarna av 2012 och tog med sig alla a:n och o:n med prickar. Jag flyttade in pa Wake Up for en vecka och insag hur manga skandinaver som det nu finns i stan; overallt hor man svenska och danska. I mitt rum var vi 4 svensktalande av 6.

Dessa sista dagar pa forra aret passade jag pa att klippa haret, och det enda de sa pa salongen var “You have A LOT of hair..”, de var minst sagt imponerade. Sista lordagen gick jag och Cristina ut och lyckades ta oss till en underground rockbar som serverade pizza hela natten, och dessutom hangde vi med nagra 'locals', en ovanlighet som backpacker i detta land. Den 30:e landade Frida, och jag letade, som alla andra, efter ett stalle i stan dar man kunde se Harbour Bridge-fyrverkerierna, utan att behova campa ute natten innan och smuggla in alkohol. Av ca 70 utkiksplatser runtomkring stan sa var det endast 6 platser dar man fick ta med sig egen alkohol, vissa stallen salde och de flesta stallen var det helt alkoholforbud. Da det ar maaaanga som kommer till Sydney for att kolla pa fyrverkerierna stallen med bast utsikt betalplatser, och manga stallen som ar nara maste man vara pa plats kl 10 pa morgonen (t.ex. Parker och gronomraden som oppnade vid den tiden pa nyarsafton) och halla sin plats hela dagen..! Allt ar valdigt organiserat, de har t.o.m. En hemsida for att ge all info om nyarsafton och de varldskanda fyrverkerierna.

Nyarsafton lyckades vi ta oss till en park dar det var BYO, sjalvklart lite langre bort, men anda en fin utsikt over Harbour Bridge. Och det fanns gott om plats trots att vi kom dit sa sent som kl 14! Perfekt stralande vader var det ocksa, manga satt I badklader och Frida som precis kommit fran vinter-Sverige blev sjalvklart brand i den starka Aussie-solen, trots solkramen. Sommarpicknick pa nyar tillsammans med massa andra manniskor, riktigt go' stamning – valdigt bra start pa det nya aret! Traffade lite folk fran mitt resande langs ostkusten, och sjalvklart massa nya, bl.a. Ett gang spanjorer som gav mig 12 vindruvor att ata strax innan tolvslaget. Den spanska traditionen bjuder att man ska hinna ata en vindruva for varje slag som klockan slar vid 12, och da det inte skulle sla nan klocka dar vi var, sa hade de ett youtube-klipp fran Spanien. Jag hann inte ata upp den sista innan klockan slog ut, sa da blev jag tydligen fast I 2012 (sa som jag forstod det..). De hade fyrverkerier varje timme fran kl 21, fram till de riktiga vid tolvslaget. Det var spektakulart, men inte lika fantastiskt som det hade hypats upp till att vara. Hursomhelst var det ett riktigt bra nyar, som avslutades med en ordentlig motionspromenad pa tva timmar, da alla bussar var proppfulla och taxibilar upptagna. Sommar 2013 har redan borjat.

Nyarsdagen var en lugn dag, vi satt I parken och tog det lugnt och pa kvallen var det umgange med nagra andra i Side Bar, Wake Up:s egna backpackerbar. Kvallen efter var det liveband dar, stallet var packat av glada manniskor och det var roligt. Anda tills vid tolvtiden, da en av vakterna helt plotsligt bestamde sig for att vi “had had enough”, och vi bads att ga ut och “ta lite frisk luft” for att sedan inte bli inslappta mer. Valdigt konstigt, da vi knappt hade druckit nagonting eller betett oss pa ett satt som gav de anledning att slanga ut oss – vi hade bara dansat och haft roligt som alla andra darinne. Valdigt snopet och irriterande att bli behandlade pa det sattet pa ett stalle som ar till for backpackers och darfor ganska sunkigt, sa vi hade saklart ett langt snack med managern och bestamde oss for att aldrig mer ga dit igen. Trodde aldrig att man skulle komma till ett stalle i varlden dar vakterna beter sig varre an I Stockholm, speciellt inte nar det generellt sett ar lite mer avslappnad attityd har i ovrigt.

I torsdags var det strandvader, och jag, Isabel, Frida och Janne akte till Bondi Beach.
Fredagen var annu en fin dag – och Fridas birthday, sa vi tog farjan over till Manly for att glassa dar. Fodelsedagsfika bjods det pa, courtesy of Frida och Jannes boende, som har riktigt god frukost bl.a. chokladcroissants, goott... Pa kvallen forfestade vi pa mitt hostel som jag nu bor pa, Glebe Village. Ett helt gang darifran skulle ocksa ut, men de drog tidigare an oss, sa vi drog till en latin bar. Bra stamning, mycket dans, och vakter som faktiskt sa till en pa ett schysst satt ifall det var nat, istallet for att slanga ut folk utan forvarning. Jag fick en ordentlig “learning by doing”-lektion i rumba och cha cha, och samma med Frida vars partner blandade en massa latin styles.

Igar var en riktigt varm dag, jag och Frida var pa Glebe Market en liten stund innan vi gav upp i varmen. Pa kvallen fick vi ett tips att ga till the Domain dar det skulle vara gratiskonsert. Det visade sig att det var forsta dagen pa Sydney Festival, en tre veckor lang stadsfestival da massa kul hander i stan. Varje lordag har de upptradanden pa en stor scen i Domain – gratis (valdigt ovanligt I denna stad)! Helt oforberedda satte vi oss I graset framfor scenen, tillsammans med tusentals andra, och njot av Motown soulmusik pa sommarkvallen. Nu ar det bara att kolla upp mer saker det gar att gora i stan, som festivalen anordnar gratis.
Bra start pa 2013 – i sommaren!
 
NYE picknick
 

En god jul i Sydney

Ännu en behaglig vecka i storstan, även om vädret är upp och ner. Den 21:a, dagen då världen skulle gå under, och medans vi väntade tålmodigt passade vi på att gå på en speciell sommarmarknad. "Village Bizarre" i The Rocks, där de hade olika roliga aktiviteter. På torget lärdes det ut delar av Michael Jacksons kända koreografier. Silent Disco fanns bredvid där det plötsligt inte blev så tyst längre så fort "Gagnam Style" spelades i hörlurarna. Vi lärde oss att rocka rockring på riktigt av ett proffs (jag är väldigt glad att jag äntligen har fattat grejen!). Vi stod i kö hur länge som helst för att trycka in oss med 10 andra människor i ett rött sammetsbås, där vi fick höra en dockas märkliga livshistoria.
Barberare och hårfrisörer, som kunde skapa häftiga 20-30-talsfrisyrer GRATIS, var på plats - självklart var listan helt full när jag kom dit, och barberaren berättade för Nils att de tyvärr endast gjorde helrakningar då de inte hade tillgång till spegel (och så länge jag får bestämma, åker skägget inte av!). Massa gott att äta fanns där förstås, så man kan inte klaga på den dagen, men det var ändå skönt att det inte var den allra sista.

I lördags hade vi bestämt med Morten, som vi träffade på Castaways, att åka till Blue Mountains. Lite svårt att hitta lättillgänglig turistinfo om området, så i all hast på centralen bestämde vi oss för att chansa och bara köpa biljett till en av stationerna i närheten av nationalparken. Katoomba visade sig vara det ställe som de flesta åker till, då det är närmast de mest kända landmärkena. Två timmar på tåget, och vi gick enkelt till ortens utkant, där den första utsiktsplatsen över nationalparken befann sig. Vi bestämde oss för att ta en ordentlig bergsvandring som skulle ta oss ca tre timmar.
Vi började med Three Sisters, och gick till slut en ganska lång omväg i slutet, vilket gjorde att hela vandringen tog oss över fyra timmar. Och det var lite tufft också - mycket upp- och nerförsterräng. Det var inte heller helt lätt att hitta, då kartan vi hade inte var tillräckligt utförlig och de flesta vi frågade inte kunde hjälpa oss särskilt mycket. Men vilka vyer vi fick se på vägen! Så otroligt fina utsikter, höga klippväggar och djupa gap. Anledningen till namnet "Blue Mountains" gissar jag kommer från bergsvyerna - i det ljuset ser bergen på avstånd ut att vara blåa, trots att de egentligen har en ganska sandig färg, och är täckta av regnskogsvegetation.

I slutet kom "mardrömsbestigningen" i form av "The Giant Stairway" - 900 trappsteg uppför sidan av en bergsvägg. Efter över tre timmars vandring var detta verkligen en utmaning. Men självklart långt ifrån omöjligt, och vi kände oss ganska så slut och förnöjda efter denna bestigning, och traskade med långsamma steg tillbaka till stationen.

Söndagen bjöd på härligt väder, och vi tog färjan över till Manly och låg på stranden i några timmar. På kvällen hade vi blivit bjudna hem till Morten, som jobbar som kock, skulle laga julmiddag åt oss. Fyrarätters, med en blandning av skandinaviskt och aussie-mat, otroligt gott och trevligt!
Julafton, och vi åkte till Manly Beach, tillsammans med danskan Cristina som vi träffat i Sydney tidigare, och hennes vänner för att "julhänga" på stranden. Kul att se andra människor vara på stranden iklädda julmössa och badkläder. Lite picknick blev det också,vi hade köpt frukt och tabbouleh med yoghurt (=lyx!) och vi bjöd alla på morotskaka. Tyvärr höll inte vädret i sig lika länge som vi hade hoppats på, i slutet av eftermiddagen blev vi tvungna att packa ihop och åka tillbaka till stan. Men väldigt tur hade vi, som "firar" jul på julafton, för hela juldagen regnade det. Hela dagen. Vi satt inne hela dagen och kollade på film, tills vi till slut blev tvungna att gå ut och jaga efter mat. Alla stora matkedjor är HELT stängda på juldagen, vilket förvånade mig väldigt mycket, hur kan det vara stängt en hel dag i en storstad som detta? I en storstad som detta finns det däremot kulturellt mångfald, så kvällens middag blev till fördel asiatisk. Vi gick in och spelade lite arkadspel, där jag självklart briljerade i att skjuta i basketkorgen (still got it!) och gammal hederlig Pinball.

Idag annandag jul, är  förutom starten på mellandagsrean, även Nils sista dag här i Australien. Vi har tagit färjan ut till Watsons Bay, Sydneys äldsta fiskarby och en kort promenad till South Head, en av två stora uddar som vetter ut mot havet. Vi gick även till Harbour Bridge, och uppför en av pelarna, där vi fick veta (ännu mer) historia om bron och ännu en fin utsikt över hamnen och staden överhuvudtaget, 89 m ö.h.
Det är tråkigt att Nils ska åka härifrån, nu är det dags att fortsätta äventyret på egen hand. Snart får jag finbesök från Stockholm, då Frida kommer till Sydney för att bl.a. fira in det nya året!
 
God fortsättning!

Förortsliv i Norra Sydney

Torsdagen 13/12, Luciadagen, och vi flyger från Melbourne tillbaka till Sydney. I en vecka ska vi volontära hos en familj i Linfield, en förort i norra Sydney. Suzy och David bor i en jättestooor och jättefin villa med lummig trädgård, tillsammans med sin dotter som precis har tagit studenten (deras två andra barn är redan utflugna). Vi fick kontakt med dem på samma hemsida som vi hittade Anish och Arpiita, men man kan lugnt säga att detta var en helt annan upplevelse.

Stämningen i huset var inte helt munter, vilket var förståeligt med tanke på att de har upplevt 10 dödsfall bland släkt/vänner det senaste året (varav ett skedde under den veckan vi var där). Dessutom var Suzy - Kvinnan i huset - ganska så stressad inför julhelgen då de skulle ta emot cirka 20 pers som alla skulle bo hos dem och fira jul tillsammans. Det var mycket som behövde städas och göras iordning innan dess, och i all stress blev vi smått utskällda vid två tillfällen, för att vi enligt henne "var för långsamma". Ganska konstigt att ställa sådana krav på volontärarbete, vilket hon självklart förstod själv också och bad senare om ursäkt. En annan lite obekväm sak var att det kändes som att vi smått blev tvungna att följa deras "diet" - de åt alla väldigt lite mat, och det dukades alltid fram ganska lite också. Jag är verkligen inte bekväm med att be om mer än det som redan står framme, så det blev ett par "smygrundor" till mataffären.

Men nu till det positiva! Eftersom deras hus är så enormt stort (delvis pga effektiv planlösning), fick vi sova i ett eget rum med en stor dubbelsäng, och hade dessutom ett eget badrum. Under de 7 dagar som vi var där jobbade vi endast 3,5 dagar. När vi var lediga fick vi massor av tips på vad vi kunde göra runtomkring Sydney, speciellt naturområden och utkiksplatser, och dessutom detaljerad beskrivning på papper på hur bäst kunde ta oss dit. Så det var ändå väldigt tydligt att de har hjärtat på rätt ställe, så att säga. Suzy jobb är också väldigt intressant - hon arbetar med att organisera och skicka iväg volontärer till en organisation som har skolor och TBC-kliniker i Indien och Östtimor. Då det främst är administrativt, jobbar hon hemifrån med datorn. Hon har dock varit och besökt ett antal gånger i Indien, och hennes äldre dotter har jobbat som volontär genom organisationen. De var för övrigt en väl berest familj.

Söndagen var vår första lediga dag, och då promenerade vi från en utkiksplats över Harbour Bridge, genom utkanten av Sydney Harbour National Park, till Balmoral Beach. Där satt vi och hängde lite på klipporna på en liten ö precis vid stranden.
På måndagen var det dåligt väder, då tog vi tåget och hoppade av precis innan Harbour Bridge så att vi kunde ta promenaden över bron in till city. Vi gick in på Sydney Museum, som var väldigt litet och stadspatriotiskt och förklarade bl.a. hur det kom sig att Sydney och Melbourne har blivit sådana rivaliserande städer. Melbourne är ju endast något mindre än Sydney och de ville båda utmärka sig på olika sätt, och eftersom Sydney fick sådana utmärkande turistsymboler och blev mer en amerikansk stadsmetropol, satsade Melbourne på kulturen istället.
 
 
 
På tisdagen var det riktigt fint väder, då tog vi färjan över till Manly, en härlig tur.
Självklart skulle vi till Manly Beach, som är en större strand än Bondi. Det visade sig vara ännu en vanlig dag på stranden - med hajvarning, brännmanetsvarning och varning för starka underströmmar. Och en ännu en härlig dag var det, Nils spelade beachvolley med ett gäng och jag försökte undvika trädens skuggor när jag bättrade på brännan!

Onsdagen städade vi hela huset hela dagen, och under de dagar vi jobbade var jag förundrad över hur många spindlar/spindelnät som kan bildas under ett och samma tak. Men i slutändan kändes det som att vi hade gjort skillnad och att Suzy tyckte att vi hade gjort en hel del skillnad. Och de var schyssta som lät oss bo och äta i deras hem, och var väldigt öppna med allt de hade gått igenom, och det gjorde stor skillnad då man kan ha mer förståelse.

Så kom torsdagen, och vi packade ihop, sade tack och adjö och åkte in till ett hostel i city igen. Nu bor vi på samma hostel som vi bodde innan vi åkte till Melbourne, det billigaste vi kunde hitta under denna julperiod som ändå har rätt bra standard. Ett bättre rum fick vi denna gång, så man kan ju inte vara allt annat än nöjd. Och snart är det sommar-jul! GOD JUL!

Kulturhuvudstaden Melbourne



Efter att ha tillbringat mestadels av min resa (hittills) i mindre orter och gjort alla de saker man ska göra som backpacker, så har det varit så skönt att vara i en riktig storstad och ha tillgång till mer intellektuella aktiviteter. Melbourne är verkligen Kulturhuvudstaden med stort K, som har hur mycket som helst att erbjuda, och man kan definivt hitta spännande budgetalternativ. Helt perfekt, helt enkelt. Det enda som var mindre lägligt var att min pollenallergi bestämde sig för att bryta ut ordentligt, och eftersom jag inte är van vid att ha symptom i december månad (!!), så plockade jag inte upp de tidiga varningssignalerna för att börja ta medicinen. Så tyvärr var jag inte jättepigg i det sommarblomstrande Melbourne.

Förra onsdagen 5/12, tog vi flyget från Sydney till Melbourne med det ökända Tiger Airways (ungefär som Ryan Air). Inga problem där, vi blev endast en halvtimme försenade. De två första nätterna skulle vi sova hos en supertrevlig kille som jag hade hittat på Couchsurfing. Marty, 25+, socionom med stort kulturintresse/talanger (inget förvånansvärt i denna stad som bara svämmar över av talang och ambitioner). Självklart kom vi väldigt bra överens - och det var dessutom väldigt uppfriskande att äntligen kunna ha riktigt intellektuella konversationer..! Ja, man saknar dessa när man har varit och rest på "the backpacker trail" ett tag där man för det mesta träffar folk vars huvudintresse är att festa.. Kul ett tag, inte kul varje dag. Så efter denna första lättnad, åkte jag och Nils till Victoria Market, som varje onsdag har kvällsmarknad.
 
Alla marknader vi har varit på hittills har varit ungefär lika stora, men det här stället var enormt. Ett jättestort område under tak med olika sektioner för olika saker - och hur mycket mat som helst. Det bästa av allt - olika sorters matkulturer från hela världen - även detta inte särskilt vanligt i det "vita" Australien (med hänvisning till det jag tidigare skrivit om segregationen mellan de vita och aboriginer, som ger mig "apartheid-vibbar"). Jag blev själv förvånad över hur mycket jag hade saknat det mångkulturella i matväg (och i allmänhet), och hade självklart otroligt svårt för att bestämma mig. Det blev till slut afghansk kebab. Kvällen och marknaden avslutades perfekt med ett grymt reggaeband från Brisbane. Fler och fler människor rycktes med av musiken, och till slut stod vi alla där dansades och hoppandes av glädje till rytmen.

Torsdagen, och vi gick till ett av de mer pretentiösa moderna konstmuséerna, Ian Potter Museum. Mätta på (och något förvirrade av) provocerande konst, fortsatte vi nedför huvudgatan, och hittade in på ett turistinfo-ställe, där de hade en liten utställning med alla kända byggnader i Melbourne i pepparkakshus-format. Väldigt fint, och ganska kul att det skulle vara "snö" på alla hustak.. För övrigt envisas alla julskyltningar med snö, vilket är lite roligt med tanke på att det är varmaste tiden på året (på de platser som har årstider) under jul. Vi gick vidare till Federation Square, som ligger precis bredvid en av deras stora tågstationer Flinders Street. Moderna byggnader, alla olika museum/gallerier. Överhuvudtaget är hela Melbournes innerstad en blandning av snygga moderna byggnader med väldigt konstfull arkitektur, och de gamla 1800-tals byggnaderna från det tidiga skedet av stadens historia. Till middag tog vi oss till stadsdelen Fitzroy, där alla hipsters hänger. Då vi inte har upplevt hipster-kulturen sedan vi kom till Australien, var detta välkommet från vår sida, och vi satte oss förnöjt på ett veganskt populärt ställe där jag hade lyxen att beställa raw food-huvudrätt och efterrätt!

På fredagen var det dags att lämna Martys superfina lägenhet i utkanten av hipsterkolonin för att checka in på hostel. Det visade sig inte vara ett så dumt ställe, Home @ the Mansion har schysst personal, lite roliga aktiviteter under veckan och bra stämning. 12-bäddsrummet ligger längst upp, vilket är perfekt då inget ljud från nedervåningen hörs, och är rymligt med flera stora badrum på samma våning. De flesta maskiner är moderna, framförallt har de elspis till skillnad från gasspis..! Väldigt imponerande.
På fredagskvällen hittade jag och Nils skilda kvällsaktiviteter som passade oss båda bra. Nils åkte iväg till en park för att nörda sig med fantasykrig, och jag promenerade över floden till södra delen av Melbourne. Första fredagen varje månad har de utomhusdans, öppet för alla människor i alla nivåer och åldrar. Denna gång var det "Broadway jazz", och vi fick lära oss enkla koreografier till en låt i Jersey Boys (musikal som för övrigt spelas i här nu), Hairspray och värma upp fick vi göra till "Time Warp" (från “The Rocky Horror Picture Show”). Bonusen var att vi fick lära oss hela "Gagnam Style" under de mindre pauserna. Det var en väldigt varm kväll, och efter två timmar var jag fullständigt genomsvettig, och de som höll i det var så otroligt imponerade av att jag dansade i hela de två timmarna. Jag tyckte inte det var särskilt imponerande alls, gratis dans kan man ju i princip aldrig tacka nej till.

På lördagen träffade vi upp Marty som tog med oss i sin bil till hans planer för dagen. En otroligt varm dag var det, 37 grader(!) så vi satte oss först på ett fik och svalkade oss lite i deras AC. Sedan åkte vi till Fitzroy Pools, utomhuspooler där de tydligen brukar ha utomhus-dj men tyvärr inte denna dag. Alla andra hipsters som satt vid kanterna var säkert besvikna dem med, men barnfamiljerna brydde sig nog inte så mycket. Vi åkte sedan till en BBQ med Martys gamla vänner, alla väldigt intressanta och trevliga människor som bjöd på god vegomat då det till slut inte togs något initiativ till att starta grillen. Alla hade ju för trevligt!
På söndagen åkte vi till Docklands för deras söndagsmarknad, som visade sig vara den minsta lilla marknaden vi har varit på i detta land. Jag gick vidare till att kolla runt i lite outlet-butiker, medan Nils gick på Narnia-utställningen som var i ett stort cirkustält. Något besviket kom han tillbaka, och inga bilder hade han fått ta heller.
På kvällen åkte vi ut till en förort för att, efter rekommendation, se en operaföreställning av en frigrupp, som vid varje produktion hemlighåller sina lokaler tills man faktiskt kommer dit (man får en beskrivning efter att ha bokat biljetterna). Detta var i en gammal fabrikslokal(?), inte så stor men med förvånansvärt bra akustik. "The Temptation of Saint Anthony" spelades, och ensemblen bestod av en mindre grupp skådespelare och en desto större grupp musiker/kör. Hela skaran var otroligt talangfull, musikerna sjöng alla med i kören och turades om vid olika instrument, skådespelarna hade otroligt snygga rörelsekoreografier, musiken välkomponerad och höll en på tårna genom hela enaktaren. Väldigt ambitiöst projekt med en väldigt ambitiös grupp, som förresten kallar sig för Four Larks.
 
snygga byggnader på Fed square

Igår, tisdag, gick vi till NGV Australia, ett stort museum med australiensisk och aboriginsk konst, främst tavlor. Vi hoppade på en gratis guidad tur, som var kort och koncis. Efter det gick vi till Melbourne Museum, som ligger precis runt hörnet från vårt hostel. Rent tidsmässigt hade vi underskattat hur mycket det fanns att gå igenom, då de hade många olika intressanta ämnen och med olika medier (även de klassiska som stora dinosaurieskelett), så de två timmarna innan stängning gick fort. På kvällen hade vi läst om en intressant drop-in danslektion, som varje vecka hålls på olika barer/pubar. Annas Go-Go Academy visade sig vara en timme av olika "äldre" dansstilar, som disco moves (tänk Saturday Night Fever) , linedancing som The Madison etc. Självklart var vi också tvungna att lära oss hela Gagnam Style-koreografin, så nu är jag Gagnam Pro (väldigt populär låt i den här delen av världen, if you don't know - Youtube it!). Det enda negativa var att vi gick på den allra sista danslektionen för året, och då ville inte läraren ta så mycket tid åt att faktiskt lära ut danserna då de flesta redan kunde dem. Det var bara att haka på. Annars hade hon som höll i det en sprudlande personlighet, som gillar att berätta roliga anekdoter, så jag förstår varför folk gillar lektionerna.

Idag onsdag, har varit en varm dag som vi bestämde oss för att tillbringa på stranden. Melbourne är inte direkt känd för sina stränder, de flesta är inte så mycket att skryta med, och för att komma till de fina stränderna vi är vana vid från östkusten hade vi varit tvungna att få åka i några timmar ut från stan. Brighton Beach som vi åkte till istället var en helt ok strand. Den största skillnaden från östkusten är att Melbourne ligger i en stor vik, och vattnet beter sig därför lite mer som än insjö (fast inte lika fräscht): inga vågor, väldigt lugnt och tyst och därför passande för olika vattenlekar. Lite skönt är det faktiskt också att ha alternativ till "surfar-kulturen", där folk är lite mer ytliga och det är viktigt att se bra ut på stranden.

Jag hade blivit tipsad av Marty att gå på ett dansevent på kvällen, ungefär som Lunch Beat, man dansar järnet i en-två timmar. Efter att ha gått hur långt som helst i värmen, och trots att jag trippelkollat adressen på alla sätt och vis, lyckades jag ändå inte hitta stället. Något besviket fick jag gå tillbaka till hostelet och vila ut lite i sängen istället, medan Nils är iväg och klättrar på ett stort klätterlabb bara ett kvarter bort.
 
Melbourne är för övrigt en väldigt lätt stad att hitta och ta sig fram i, de har verkligen byggt upp staden på ett turistvänligt sätt. Den känns som en liten storstad, fast den är nästan lika stor som Sydney, som känns mycket större då det är en mer utbredd stad och mer svåröverskådligt. Och mycket mer talar för Melbournes del: bara det faktum att det finns så himla mycket kulturaktiviteter som är drop-in, öppna för alla, och inte särskilt dyra/gratis. Det finns mycket att underhålla sig med i denna stad, och framförallt är det lättillgängligt! Ja, Melbourne har verkligen tagit mig med storm. Med sitt mångkulturella och konstfulla utbud känns det som en stad i Sydeuropa. Det känns som en mer accepterande stad för olika sorters människor, och jag kan tycka att det skulle vara en ganska schysst stad att tillbringa lite mer tid i. Det får bli nästa gång.
 

End of roadtrip - Sydney

Efter Byron Bay stannade vi inte till för något speciellt spännande, vi åkte mest igenom de efterföljande orterna/städerna och stannade som mest till i några timmar. I Coffs Harbour paddlade vi kanot på Coffs Creek, och i Newcastle dagen innan ankomst till Sydney tog vi en lång strand/kustpromenad längs med de San Fransisco-liknande backarna.

Tisdagen förra veckan var dagen innan vi skulle lämna tillbaka bilen. Vi stannade över natten på ett campingområde i en av Sydneys norra förorter, och tillbringade det mesta av dagen med att förbereda för avlämning, städa ur bilen (mycket sand kan man samla på sig under 2 månader), packa om etc. En väldigt varm dag att göra detta, och inte så överraskande blev det ett riktigt regn- och åskväder när mörkret fallit. På onsdagen 28/11 åkte vi mot bilföretagets lokaler som låg i närheten av Sydney flygplats. Detta var slutet på vår bilresa genom Australiens östkust, och under 2 månader hade jag utvecklat en slags hatkärlek till vår campervan. Men mest har det varit riktigt bra att ha en bil och med den en frihet som det innebär att bara köra iväg vart man vill, när man vill. Och den har trots allt aldrig svikit när det gäller, med en motor starkare än man hade kunnat tro tog den oss upp för branta, slingriga backar. Så, nu var det dags att bli nedgraderad till en "vanlig backpacker". Bye bye Chubby!

I Sydney bodde vi på det billigaste men ändå mest centrala vi kunde hitta, vid Alfred Park (också namnet på hostelet) som är en liten men trevlig park. På morgorna går/cyklar folk igenom där på väg till jobbet, på eftermiddagarna vid fint väder sitter folk och dricker vin eller kommer dit med hunden, och under hela dagarna till långt in på kvällen är det alltid folk som spelar basket och tennis på de respektive planerna.
Under veckan vi tillbringade i Sydney kan man säga att det var ganska skiftande väder, allt från 20 grader och blåsigt till 36 grader fuktig hetta till 25 grader växlande molnighet. För första gången i Australien fick vi faktiskt börja kolla upp väderleksrapporten för att planera aktiviteter utefter vädret..! Tråkiga dagar hängde vi mest under tak, ordnade praktiska saker, och umgicks med våra roomies och tidigare roomies från Byron, som också var i Sydney.
 
På lördagar är det marknadsdag, och stekande hett dessutom, så då gick vi först till den närmsta marknaden, Surry Hills Market.
Mycket vintagekläder, porslin, smycken och inredningsartiklar. Då det var den 1:a december och Internationella aidsdagen hade frivilligorganisationer satt upp bord där man bl.a. fick svara på frågor och få gratisgrejer med det röda bandet på. Jag hade en väldigt lång och intressant konversation med en man som jobbade på en gratisklinik för sexuell hälsa, främst för prostituerade och missbrukare. Efter det gick vi vidare till en mindre marknad längre bort på gatan där det spelades livemusik. Jag köpte en snygg klänning för endast 10 dollar (70 SEK) och Nils köpte ett Iphone-skal som hade blivit designat av en hemlös kille.Sista marknaden för dagen blev den stora kända The Rocks Market, som ligger nära Sydney Harbour. 
 
På söndagen letade vi oss fram till en marknad i Newtown, som vi trodde skulle vara en farmer's market, men det var tydigen bara på lördagar så nu var det en artisan market, massa hantverk.

Väldigt fina saker, men otroligt dyrt. En kille som hjälpte oss hitta dit påpekade detta, “a teatowel for 20 dollars”, och det var precis vad det kostade. Men vid pysselbordet fick vi lära oss hur man gör en origami-stjärna!

På måndagen var det tråkigt väder så då gick vi till Observatoriet som var lagom nördigt (alltså inte för mycket för att bli tråkigt, och då det ligger nära Harbour Bridge tog vi en liten promenad på den också. På tisdagen sprack det upp och blev riktigt fint och soligt. Jag hade hittills inte besökt Bondi Beach, och tyckte det var läge att göra det nu för första gången.
Det är inte en särskilt lång strand, ganska liten faktiskt, och därför är det förståeligt att det kan bli riktigt trångt där på helgerna. Det var ganska mycket folk på en vanlig tisdag med. Ett härligt sätt att tillbringa en vanlig tisdag på, och vi hade stannat ännu längre om inte “vindmaskinen” hade satts på helt plötsligt. Vid hård blåst kan sand göra ganska ont mot huden, och vi var inte de enda som flydde från stranden och knökade in oss i bussen tillbaka till stan.

Sedan var det bara att packa ihop och göra iordning för morgondagen, för dagen efter skulle vi upp tidigt för att flyga till Melbourne!

Birthdays in Byron Bay

Söndagen 18/11, på min födelsedag, skulle vi åka från Arpita och Aniish till Byron Bay. Snälla värdar som de är, fick vi en riktigt ordentlig födelsedagsbrunch innan vi åkte (Nils fyller år tre dagar efter mig). Japansk tempura på pumpa och zucchini, samt en chokladcheesecake och en jordgubbs-tartarpaj, som vi båda hade fått välja ur en vegansk kokbok. Så himla gott! Det tog oss ett bra tag att orka åka därifrån efter allt detta.
 
På vägen mot Byron bestämde vi oss för att köra en liten omväg förbi den lilla hippiestaden Nimbin. Så som jag har förstått det så är Nimbin en stad som började med att ett stort hippiekollektiv på 70-talet köpte området för att starta en liten "fristad" för bl.a. marijuanaodlande/bruk. Ännu idag är Nimbin största turistattraktion att det är Australiens "weed-capital", i jämförelse med t.ex. Christiania i Danmark. Det finns en polisstation i lilla Nimbin, men polisen väljer att låta det ske för annars hade de bokstavligen behövt arrestera varenda vuxen person i hela staden. Som ni kan förstå så brinner människor där för legalisering av cannabis, och i deras museum och i flertaliga butiker finns det många argument för detta i form av olika artiklar, dokumentärfilmer etc.
 

Sen eftermiddag/tidig kväll checkade vi in på vårt hostel i Byron Bay. Av de två amerikanska killarna som vi delade rum med, fick vi veta att hela staden med start från den helgen hade blivit invaderad av skolungdomar som precis har tagit studenten. I Australien kallas detta för 'schoolies', vilket är tre veckors långt lov där de som tagit studenten åker iväg i minst en vecka till en sommarstad och festar. Byron Bay är självklart en av de populära orterna att tillbringa sin 'schoolies'. En 15 minuters strandpromenad in till stan senare, och hela området kring Main Beach var fullt av 17-18-åringar som antingen var inne på den stora strandklubben och dansade, eller (för de minderåriga) dansade utanför på området med utomhusdj. Lite annan stämning än vad vi hade väntat oss, men vi gick in på klubben och beställde kalasmiddag. Efter det bestämde vi oss för att gå nerför huvudgatan, och i ett litet parkområde mitt i stan spelade en grupp bongotrummor för glatta livet. Det gick inte att motstå att ryckas med i rytmen, och jag var inte den enda som stod och dansade till trummorna. Andra musiker kom dit med olika blåsinstrument och spelade med, de bytte av varandra vid trummorna, ett tékök (i jämförelse med ett soppkök) fanns i närheten och bjöd på té, och det kändes som att de skulle spela hela natten. När vi gick därifrån senare på natten var det långt ifrån över. Och jag gick och lade mig förnöjt efter att ha haft en födelsedag i början av sommaren!

Dagen efter var vi bara semesterlata, låg på stranden och Nils var självklart i vattnet och surfade. Vi hittade ett litet juiceställe, Cane Bar, som sålde en massa hälsosamma drycker, alla med sockerrörsaft som bas. Sockerrören får de från lokala odlare, och när vi först kom dit höll en av ägarna på att lasta in en massa sockerrör i butiken. Tydligen innehåller sockerrörsaft 10 ggr mindre socker än t.ex. äpplen, men däremot smakar det otroligt mycket sötare.
 
 
På tisdagen lånade vi cyklar från vårt hostel och cyklade upp till The Lighthouse, som ligger på en hög udde ovanför stranden. Den enda anledningen till att det är en turistattraktion är för att det är Australiens östligaste punkt. Det är inte ovanligt att folk tar sig upp dit tidigt på morgonen för att se soluppgången.
 
 
På onsdagen var det Nils födelsedag, och även dags att checka ut från hostelet till ett annat välkänt hostel i Byron Bay, The Arts Factory. Inne i stan köpte vi lite gott från ett bageri, och hade en liten födelsedagslunch kombinerat med surf/strandhäng.
Precis ovanför Main Beach hade de satt upp tält för 'schoolies' och bredvid tältet satte de varje dag upp en volleybollplan på gräset, fritt att använda för alla. När vi gick dit var det ett gött gäng som spelade, och när vi hoppade in blev vi allt fler som kunde spela ganska okej, och det blev ett bra och roligt spel.
 
Tillbaka till Arts Factory, och vi hade hört ganska mycket gott om detta ställe då det har ett väletablerat rykte då det för 30 år sedan var ett väldigt kulturellt ställe (de har fortfarande en musikstudio på området som gäster kan använda sig av). Man kan lugnt säga att vi inte blev besvikna. Arts Factory är ett sånt ställe som man skulle kunna stanna på en vecka, nästan bara röra sig i området och ändå vara väldigt nöjd. Vi bodde i ett vanligt rum, men de har även vanlig camping, tipis och andra sorters boenden att välja mellan. Det är relativt stort, och omgivet av fin natur och en liten damm. Nästan varje dag hade de olika dagsaktiviteter som man kunde gå med i gratis, och på kvällarna hade de olika liveuppträdanden på baren på det lokala ölbryggeriet som också låg på området. Just den kvällen var det 'open mic night' och det var definitivt massa talanger som bodde på Arts Factory, så pass många att alla inte fick chansen att uppträda. Vi hängde med våra rumskompisar, två irländare och en tysk, som självklart skulle bjuda Nils på födelsedagsöl.
 
utsikt från vårt rum
 vid caféet

Dagen efter, torsdagen, startade jag dagen med en av aktiviteterna det bjöds på, yoga utomhus precis vid dammen. Jag och Nils möttes sedan i deras mysiga café (som hade hur mycket gott som helst) för en bärsmoothie och banana pancakes. Sedan hade de en jonglerings-workshop, och jag kan stolt meddela att jag efter endast en timmes övande kunde jonglera ganska bra med tre bollar. Med tanke på att jag aldrig har jonglerat förut i mitt liv, var även de andra ganska imponerade. Efter lunch åkte vi och irländarna till stranden, för att sedan spela volleyboll med folk från dagen innan, och kvällen avrundades självklart med barhäng först inne i stan (som var fullt av 'schoolies kids') och sedan tillbaka på ölbryggeriet. 
 
På fredagen var det dags att checka ut för att sedan lämna Byron Bay, vilket för min del kändes tråkigt – ville stanna en natt till! Men detta hade vi bestämt inte råd med, så efter att ha gått på morgonyoga och ätit den goda caféfrukosten igen stack vi ned till stranden. Vi kunde inte stanna hur länge som helst, då vi var tvungna att åka tillbaka med en surfbräda och parasoll som vi hade lånat av Aniish och Arpita. Efter en sen lunch i Lismore åkte vi hem till dem, där vi fick ett glatt välkomnande tillbaka och vi fick se hur långt de hade kommit med byggprojektet. De bjöd oss på middag och vi stannade där för natten, vilket vi var glada över att få göra då det är mycket trevligare hemma hos dem än vårt andra alternativ, att stanna på en rastplats intill motorvägen. Igår sade vi ännu en gång adjö, och fortsatte vår bilresa söderut efter en riktigt bra vecka i Byron Bay. Stan med en riktigt skön stämning, väldigt laidback och ganska hippie men också med en stark surfkultur. Nu förstår vi varför den är en av de mest populära orterna på hela östkusten.
 

Hos Aniish och Arpita i Rock Valley

 
Det är svårt att veta vilken från vilken ände jag ska börja, det finns så mycket att berätta från vår volontär-vistelse.

Onsdag 7:e november åkte vi mot gården där vi skulle volontärjobba för mat och husrum i 10 dagar. Aniish och Arpita bor ute på landet, ca 1,5 timmar väster om Byron Bay och ca en halvtimme från staden Lismore. Området här omkring är mycket hippie och alternativa livsstilar, och vid varenda gård stod det 'no Coal Seam Gas'-skyltar, vilket innebär att företag inte får komma in utvinna kol/gas där. Landet som Arpita och Aniish lever på ägs kollektivt med deras grannar, som en liten 'community'. På deras del av området har de sitt lilla mysiga hus, som har byggts strategiskt med solpaneler och i rätt vinkel så att solen inte värmer upp huset alltför mycket under dagen. De har ett område för deras växtträdgård, 'veggie garden', där det odlas hur mycket olika grönsaker/rotfrukter/kryddor som helst, och runtomkring på olika platser har de planterat allehanda fruktträd och andra grönsaker som kanske behöver mer plats än som finns i trädgården.
 
veggie garden
 
Deras mål är att inom ett år kunna leva endast på det de odlar själva, och de är på god väg dit. De odlar allt man kan tänka sig: ingefära, potatis, melon, papaya, citrusfrukter, olika sorters kål och salladshuvuden, körsbärstomater, jordgubbar, pumpa, timjan, koriander, persilja, majs etc etc... För mig var allt detta väldigt spännande, och det var riktgt schysst att kunna gå ut ur dörren och "plocka maten" för middagen. Man vet exakt var allt grönt kommer ifrån (till skillnad från att köpa i affären), och att det odlas ekologiskt och utan några konstiga konstgjorda/giftiga ämnen.
 
 

Deras hus har de byggt själva tillsammans med volontärer, av allehanda andrahandsmaterial som Aniish (som är skräpjunkie) har handlat nästan gratis på soptippen. Samma sak var det med det nuvarande projektet "the shed", som även detta byggs nästan helt av andrahandsmaterial som t.ex. en bilhjulsvägg. Ni skulle bara veta vad folk slänger, det är verkligen saker som är återanvändsbara. Då Arpita är gravid så är det Aniish som jobbar med detta projekt, och vi var där för att hjälpa till med detta. Allteftersom dagarna gick, fick Nils fortsätta jobba med bygget och jag fick andra uppgifter runtomkring trädgården och alla växter. Aldrig trodde jag att jag skulle tycka sådant är roligt, och mycket nytt har jag lärt mig.
 
Tyngsta jobbdagen: skyffla cement, innan det börjar torka.

Från annonsen visste vi redan att de lever och utövar indisk andlighet, yoga och meditation och har god kunskap i hälsosam mat. De mediterar två ggr om dagen, en gång på morgonen och en gång innan middagen. Aniish gjorde yoga nästan varje dag, och Arpita gick på gravidyoga iallafall var tredje dag, beroende på hennes jobbschema. Deras namn har de fått av sin meditationsguru, som i sanskrit (så som jag förstod det) ska ha en betydelse som reflekterar en större god egenskap i deras personlighet.
Hela deras community äter vegetarianskt, t.o.m. de två katterna i hushållet äter vego-kattmat. Arpita har tidigare varit vegan, men nu är hon höggravid och hennes matvanor har blivit ganska omkastade sedan början av graviditeten. Vegetarisk mat fick vi varje dag, varav nästan alla råvaror var deras egna odlade. Jag fick lyxen att få veganmat-versionen av allt, och man kan lugnt säga att jag och Nils var riktigt nöjda med maten, hur gott som helst!
 
Området de bor på är riktigt fint, högland med många omgivande berg. Detta ger ett speciellt klimat, som gör att det regnar tillräckligt ofta för att man ska kunna odla och leva själv på regnvattnet (annars har de också odrickbart vatten från en stor damm i närheten). När vi först kom dit hade det inte regnat en droppe på två månader, och då det hade varit riktigt varmt och torrt under den tiden så började det bli lite brist på vatten. Men som tur var så levererade jag och Nils som vanligt regn, som vi hittills alltid har gjort när vi ska göra nåt speciellt under vår resa. Bara två dagar efter att vi kommit dit kom den första regnstormen. Det råkade precis pricka in när vi körde iväg till en nationalparken Border Rangers uppe i bergen, och vi blev tvungna att vända tillbaka då vi blev avrådda av några andra turister i en camper van som inte hade lyckats köra upp till toppen då deras bil inte hade klarat av det. Men annars är det väldigt roligt att vara på ställen där regn är en livsnödvändighet och därmed verkligen uppskattat. Oftast regnade det på kvällen, när man ändå var inomhus (då det var mörkt och för insektstätt för att vara utomhus), och med efterföljande åska/blixt kunde det vara riktigt mysigt.
 
En annan intressant upplevelse har också varit att uppskatta skugga och att hålla sig utom solen, då det inte är så idealt att jobba när det är 35 grader i skuggan. De flesta dagar var det väldigt varmt under dagen, så vi började dagen med att jobba några timmar fram till lunch vid ca 12.30, sedan tog vi det lugnt i ett par timmar för att sedan jobba några timmar till under sen eftermiddag, när det blivit lite svalare. Under siestatimmarna brukade vi hänga i det svala huset, vila lite eller kolla på någon film. Arbetstempot var prestationslöst, och speciellt Arpita var väldigt mån om att man inte skulle jobba för mycket eller för länge. På kvällen lagade vi god middag tillsammans, och hade många intressanta konversationer kring middagsbordet.

Arpita jobbar som case worker för en privatorganisation som jobbar med ungdomar som har hamnat utanför systemet. Helt enkelt barn som har upplevt det värsta, som hittills i sitt liv inte har haft pålitliga och trygga vuxna omkring sig, snarare tvärtom och därför har de varit med om mycket våld, verbal misshandel och ibland sexuellt utnyttjande. Målet är att jobba med dessa ungdomar för att de ska få tillräcklig social kompetens och känslomässig/social trygghet i form av en passande fosterhemsplacering och att kunna gå till skolan ordentligt. Arpita älskar och brinner verkligen för sitt jobb och de ungdomar hon jobbar med. Hon är en av de mest positiva och tålmodiga personer jag har träffat, och passar verkligen perfekt för sitt jobb.

Tillsammans med en finska som kom några dagar efter oss, var vi tre volontärer som bodde hos Aniish och Arpita. Under tiden som vi var där kändes vi verkligen som en del av hushållet, då de två är så väldigt öppna, tålmodiga, positiva, härliga människor. Vår första volontär-upplevelse kunde inte ha varit bättre.
 
Födelsedagsfirande dagen för avfärd

On the road - mot "hippieland"

En nyfiken och orädd bush turkey i Noosa.
 
Efter de otroligt roliga dagarna på Fraser Island och Rainbow Beach var det som att luften gick ur oss lite. Noosa, som vi stannade i några dagar efter att vi åkt från Rainbow, och som alla hade lovordat, var inte så roligt. Kan ha berott på det gråmulna vädret, och på att alla som hade gillat det var där precis innan de åkte till Fraser. Samma sak var det ju för oss, fast från andra hållet. Vi gillade verkligen Agnes Water, men de som åkte dit efter att ha varit på Fraser gillade det inte lika mycket. Så i Noosa gjorde vi det man oftast gör som backpacker på östkusten - hängde på stranden, tog en långpromenad i den lokala nationalparken (nationalparker finns överallt i detta land), träffade några trevliga tyskar på hostelet, besökte puben.
 

Brisbane anlände vi till i onsdag förra veckan och stannade där veckan ut. Själva staden är inte speciellt intressant för en backpacker med budget - de flesta är där för att hitta jobb. Vi var där dels för att se lite av staden (igen), men också för att ställa om oss mentalt och planera resten av vår roadtrip. Vi har ju fortfarande några veckor kvar med bilen, och att köra Brisbane-Sydney tar inte särskilt lång tid (de flesta 'locals' kör sträckan på en dag, eller högst två). En sak vi har tänkt på är WWOF (Willing Workers on Organic Farms), volontära på en bondgård/gård för mat och husrum. Men för att göra detta måste man bli medlem i WWOF-organisationen, och detta tyckte vi var för dyrt för den korta tiden vi ville göra detta. Istället blev vi tipsade om en hemsida som heter Help Exchange, som är samma sak som WWOF, fast det är billigare att registrera sig och det behöver inte vara jobb på en gård. De som tipsade oss skulle själva åka och bo hos en äldre dam och hjälpa henne med vardagliga ting, för mat och husrum. Vi skrev upp oss på hemsidan, och det tog inte många minuter innan vi hittade ett par som bor några timmar söder om Brisbane, som behöver hjälp med ett byggprojekt. De bor utanför staden Lismore i norra delen av New South Wales - den delen av delstaten som jag kallar för "hippieland", då många människor med alternativa livsstilar bor där. Detta par har hållt på med Help Exchange länge, och har fått fina recensioner av massa människor. De praktiserar yoga och äter veganmat, vilket låter väldigt trevligt så vi mejlade dem och fick positivt svar direkt.
 
Efter Brissy hade vi några dagar utan planer, så vi tog oss ner till Surfers Paradise. Namnet är missvisande, denna ort är snarare en vanligt semesterort för familjer, med minigolfbanor i varenda gathörn. Det enda tillägget var alla höga skyskrapor á la Miami.
 
Eftersom vi nu har kommit så långt söderut så att det börjar bli sommar och därmed högsäsong, blev vi lite nervösa över att vi inte hade bokat något i förväg. Men detta löste sig såklart, då vi hittade ett schysst hostel där vi kunde parkera och bo i vår campervan. Nära centrum och 20 meter till stranden, så ni kan ju gissa vad vi uppehöll oss med i den orten. Det enda tråkiga var att Nils surfbräda gick sönder i vattnet, så pass att det inte skulle vara värt att reparera den. En rolig nyhet däremot var att vi hittade en rolig butik som hette "Swedish Goodies" (ägd av en svenska), som hade massor av goda saker från Sverige. Vi passade på att köpa svenskt lösgodis, till hutlöst pris men absolut värt det.

Igår, måndag, tog vi oss över delstatsgränsen New South Wales, och drog fram klockan en timme då de har sommartid här (det har man inte i Queensland). Vi campade på en rastplats som var befolkad av tuppar (som självklart väckte oss tusen ggr på morgonen med olika 'kuckelikun'), och imorse åkte vi till Tropical Fruit Garden, och då det var alldeles för dyr entré för att gå in i själva parken stannade vi kvar i butiken, åt god fruktglass och provade alla smaktester de hade, bl.a. örtté, mangomarmelad och fruktbaserad choklad. Jag fick också äntligen svar på en fråga, namnet på en sorts citron som smakar sött istället för surt. På engelska heter den 'lemonade'. Nu vet jag äntligen vad jag ska fråga efter i butiken (ja, jag älskar citron)!

Resten av dagen har vi tillbringat i Byron Bay - surfarnas Mecka, och som alla backpackers älskar. Vi kommer tillbaka dit lagom till att fira både min och Nils födelsedag. Innan dess, med start imorgon, ska vi leva lite 'healthy hippie' ute på landet. Hoppas på mycket yoga och god veganmat!

Fraser Island

Fraser Island

Rainbow Beach heter orten som vi skulle åka till Fraser Island ifrån. Det är ännu ett litet ställe som lever på turismen, ska man åka till Fraser Island åker man antingen härifrån eller Hervey Bay. Tre backpacker-hostels är granne med varandra, där i princip alla kommer för att åka på tre dagars tur med stora 4WD på världens största sandö. Vi skulle bo på den i mitten, Dingo's, och kom fram i måndags dvs dagen innan vi skulle åka iväg för att vara med på den obligatoriska briefing inför resan med den grupp man ska åka med. På Dingo's är det en väldigt speciell stämning, då alla som bor där antingen har varit på Frasers redan (är övertrötta, är täckta med sand och glada) eller ska åka dit snart (är smått lugna och något förvirrade). Under briefingen fick vi träffa alla 30 pers, vi blev indelade i våra grupper som delar på mat och sitter i samma bil, fick kolla på många säkerhetsvideos om att köra på sand och hur man ska bete sig mot dingos som lever på ön och fixa med annat praktiskt inför resan. Oftast är man i grupper om 8 pers, men vår grupp blev så liten som 5 då några blev sjuka dagen för avresa. Vi trodde att några skulle hoppa in i vår grupp då, men tydligen fanns det ingen flexibilitet för detta så vi fick mer utrymme i bilen och mer mat per person - inte så illa.
Jag, Nils, Michael från England, Janina och Shari från Tyskland - Team Delta Five - satt i den första bilen, tillsammans med vår tour guide Brendan, som körde. Den första bilen får endast köras av guiden, de andra tre som kör efter får alla i gruppen turas om att köra. Då alla trettio i gruppen hade körkort så blev det väldigt lite körtid när man skulle turas om, så jag struntade i det och satt längst fram bredvid Brendan hela tiden och var väldigt nöjd med att ha den bästa utsikten och en bekväm plats under de bitvis väldigt gropiga vägarna. De flesta andra bytte bilar lite då och då, dels för att andra skulle få köra och dels för att socialisera. I slutändan fick vi fler tyskor i bilen, och vår guide tog varje tillfälle att använda sig av både sina tyska och svenska språkkunskaper, som var ovanligt imponerade med tanke på att han inte har pluggat något utav språken.

Första dagen, och vi ska köra ett par mil på ön till vi kommer till campingen, med ett par stopp på vägen. Det var svåra förhållanden då tidvattnet var högt och fortfarande var på väg in, samtidigt som den starka vinden bidrog till vågor över stranden - vilket är "vägen" man kör på. Vi kom iallafall fram till vårt turiststopp för dagen: Lake Wabby. För att komma dit tar man en halvtimmes promenad genom skogen, för att sedan hamna på en riktigt stor sanddyna. Själva sjön är en insjö, som har bildats av att den massiva sanden som har trängt in vattnet, så det blir som vatten i en skål. Sandbacken som leder fram till vattenbrynet är brant, och många testade att rulla nedför backen in till vattnet, eller springa ned och hoppa in i den ganska djupa sjön (pga "skåleffekten" blir den djup snabbt, djupaste stället var 13m). Vattnet var rent och fint sötvatten, och trots att det var kallt tog även jag ett litet dopp, och njöt av den underbara miljön runtomkring.

Efter lunch och en lång och ganska svår resa i kamp med tidvattnet (som gjorde det till ett roligt biläventyr), kom vi till slut fram till campingen. K'gari är i aboriginsk ägo, en stor camping där andra grupper som gör samma tur, bor på. Sammanlagt ca 140 personer sov i tält 2-3 pers, lagade mat tillsammans i våra bil- och matgrupper, samlades kring den stora lägerelden för att socialisera och dansade på den takbeklädda dansbanan. Vi hade fått höra väldigt mycket om att dingos vill få tag på allt som luktar mat, och därför var vi väldigt noggranna med att lämna alla våra ryggsäckar och mat i bilarna och i släpvagnen. Många s.k. skräckhistorier hade vi hört om folk som lämnat mat framme första kvällen, och efter att dingos släpat med sig allt de kunnat hitta, inte haft någon mat kvar för resterande tid och därmed tvingats gå hungriga två dagar. Den andra kvällen fick vi se detta med egna ögon: en av de andra grupperna som kommit dit samma dag hade lämnat en av sina lådor full med mat på marken, nära köksområdet. En dingo, som hade varit i närheten hela kvällen, tog tillfället i akt och släpade med sig allting i lådan. Det var inte mycket att göra för den gruppen, när en dingo väl har fått tag på någonting är det alldeles för farligt att försöka få det tillbaka.

K'gari är för övrigt det aboriginska namnet för Fraser Island, som betyder "paradis". Detta hittade jag på Wiki:
According to Aboriginal legend, when humans were created and needed a place to live, the mighty god Beiral sent his messenger Yendingie with the goddess K’gari down from heaven to create the land and mountains, rivers and sea. K’gari fell in love with the earth’s beauty and did not want to leave it. So Yendingie changed her into a heavenly island – Fraser Island.

Den andra dagen började vi med att köra till Champagne Pools, vilket är klippbassänger där vågorna från havet slår mot stenarna och bildar mycket skum. Tyvärr smakade inte skummet från saltvattnet som champagne, vilket hade varit önskvärt då man fick sig några ofrivilliga sup eftersom det var ännu en blåsig dag och vattnet slog hårt mot stenarna. Efter det körde vi till Indian Head, vilket är en klippudde med den bästa utsikten över havet och ön. Namnet härstammar tydligen från när Captain Cook seglade förbi ön, och såg aboriginer på udden, vilket han trodde var indianer. Ibland brukar man se valar, delfiner och hajar i vattnet därifrån, men det var alldeles för blåsigt när vi var där för att några av dessa skulle dyka upp.

Eli Creek blev dagens sista stopp, en å som flyter ut mot havet som man kan flyta med i. Det hela blev som en åktur i naturens nöjespark. Vattnet var riktigt kallt, men det var roligt att åka med i strömmen i ån, utan att behöva göra så mycket mer än att ta ett litet simtag då och då.

Tredje dagen, torsdag, och vädret var inte heller denna dag strålande, då solen inte riktigt ville komma fram ordentligt. På stranden stannade vi till vid ett stort skeppsvrak från början av 1900-talet. Historien förtäljer att S.S. Maheno brukade vara ett lyxfartyg som seglade mellan Skottland och Australien. När skeppet blev för omodernt för att fortsätta användas, blev det sålt till japanerna, och under färden dit hamnade det i en cyklon och några dagar senare hittades det vid Fraser Island. Idag är skeppet ett av öns största landmärken. Med stoppet vid skeppet var vi alla glada på vårt övertrötta vis, då vi också skulle till en av de största sevärdheterna på ön: Lake McKenzie.

Sjön ligger lite inåt i ön, och efter en väldigt svår och gropig sandväg dit var alla lite snurriga när vi klev ur bilarna. Lake McKenzie har precis som Whitehaven Beach vit sand som består till stor del av silica (kisel), och det var riktigt ljust och vackert. Folk lekte boll i vattnet och några av oss passade på att göra en lättare bodyscrub med sanden. Nature's spa funkar bra.
Vi hann med en kort lunch, och sedan var det dags att ta sig tillbaka till det stället på stranden som bilfärjan skulle plocka upp oss ifrån. På vägen från färjan första dagen körde vi på stranden hela tiden, men nu blev vi tvungna att köra igenom ön, på en väldigt gropig och framförallt grusig väg på ca 1 mil. Då vi satt i första bilen blev vi inte särskilt drabbade, desto roligare var det att se på de i baksätet i bilarna bakom som hade råkat somna med fönstret öppet. En kille såg ut som att han hade blivit 40 år äldre, med all gråvitt damm som hade lagt sig på ansiktet och i håret.

Väl tillbaka på fastlandet körde alla bilar tillbaka till Dingo's där vi hade börjat på tisdagen. Ett kort gruppmöte med vår guide, plocka ur våra lådor och ta för sig av det som har blivit över i matväg. För oss i Team Delta Five blev detta ganska mycket, i jämförelse med Team C som bestod av åtta killar som inte hade mat kvar till den sista lunchen på ön. Vi kom tillbaka trötta, med sand överallt, och glada. Efterfest på Dingo's var givet, och det var mycket folk då vi var två grupper som hade kommit tillbaka samma dag. Dessutom var det Karaoke Night, och de första fem som sjöng fick en gratis kanna öl/cider i baren. En kväll som passade mig perfekt helt enkelt, och efter att baren i Dingo's hade stängt satte vi oss på stranden - man kan aldrig få nog av en stjärnprydd natthimmel där Vintergatan syns klart och tydligt.
Fraser Island var definitivt ett äventyr, speciellt med tanke på att köra 4WD på sand, som ständigt ger föränderliga förhållanden. Vi var med i en bra grupp, alla var schyssta och trevliga och vänner fick man definitivt på vägen. Vår grupp myntade ett uttryck som visade sig bli välbeprövat: "do the dingo". Den videon om dingos vi hade fått se på vår första briefing visade hur man skulle korsa sina armar över bröstet och långsamt backa bakåt om man stöter på en dingo. Våra guider försäkrade oss att detta absolut inte hjälper mot en aggressiv dingo. "Do the Dingo" blev därför ett uttryck för att försöka fly från en (jobbig) person "lite diskret", helst med armarna korsade över bröstet och långsamt backande bakåt. Många tillfällen fick folk att utnyttja detta, vilket självklart blev roliga historier att berätta dagen efter. Vi kom tillbaka från världens största sandö som de flesta andra grupper med bra stämning: trötta, sandiga och glada.

(Team Delta Five och vår skäggige guide)

 

Rainbow Beach

Lite extra vänner blev vi med två tyskor i gruppen, Julia och Corinna. De skulle stanna några nätter till på Dingo's innan de skulle köra norrut, och vi som är påväg söderut men har det hur lugnt som helst, stannade också några extra nätter. På fredagen tog vi oss till stranden och solade och surfade. Riktigt fin dag, samtidigt som jag fick veta att den första snön hade fallit i södra delarna av Sverige. Grattis på er! Vi fick lida av smärre solsting istället, det var riktigt synd om oss.


Fredagkvällen bjöd på ännu mer sång, då vår tour guide Brendan och hans kompis skulle trubadura på Dingo's. Undertecknad blev uppbjuden på scen för att sjunga lite till gitarr- och bongokomp, vilket var ett roligt initiativ, och som tack fick man dessutom en pint cider. Kvällen kunde såklart inte bli dålig efter detta.
Lördagen bjöd på ännu en bra dag på stranden, och Nils bestämde sig för att köpa Corinnas pro-surfbräda, som hon hade fått gratis av den kille hon hade köpt sin bil av här i Oz. Till middag ville Julia att vi skulle laga något svenskt, och i brist på andra idéer (och med tanke på vår backpacker-budget) lagade vi pyttipanna. Då det alltid händer något i baren på Dingo's var det denna kväll dags för party games. Tillsammans med en amerikan och en tjeckisk kille gick vi med på att vara med i en av tävlingarna - The Mummy. Med hjälp av tre toarullar skulle man linda in en person med dessa och skapa den bästa mumien. De andra gjorde ett riktigt bra jobb med att linda in mig från topp till tå, så när tiden äntligen hade runnit ut så kändes det som att vara i en riktigt varm och koldioxidfylld bastu. Att lida av klaustrofobi i det läget hade inte varit en hit. Självklart vann vi. Ännu en bra kväll, som avslutades med en lägereld med några locals(!) på stranden.

Söndagen, igår, var det till slut dags att åka vidare. Lite sega i starten, och våra tyska vänner som skulle åka tidigare än oss fick oturligt nog punka på en av bildäcken, så de fick vinka av oss istället för tvärtom. Två timmar söderut till Noosa, och på vandrarhemmet fick vi gratis grillad varmkorv till middag. Sedan vi kom hit igår kväll har det faktiskt inte varit så strålande väder. För första gången på länge vaknade jag inte en enda gång på morgonen av att det var för varmt i bilen. Idag har det varit mulet och endast 20 grader, vilket betyder att jag inte kan ha på mig korta shorts och flip flops, vilket betyder att det är "kallt".


On the road - mot Fraser Island

Innan vi åkte från Agnes Water, tillbringade vi natten på det populära hostelet Cool Bananas. Schysst personal och hög stämning då hela byggnaden var full av brittiska backpackers. I lördags checkade vi ut, Nils hyrde en surfbräda och så åkte vi ned till stranden. En skön dag där vi inte hade bråttom till att komma fram till någonstans, vi skulle inte behöva vara i Rainbow Beach förrän på måndag. Efter lunch sade vi adjö till gubbarna i surfshopen och de hjälpsamma i Discover 1770-butiken, och började köra söderut. Enda stoppet denna dag blev i närliggande orten Bundaberg, där vi hade fått höra att det fanns en billig matbutikskedja. ALDI visade sig vara den australiensiska versionen av LIDL, både till utseendet utanför och inne i butiken och till priserna. Loggan var självklart annorlunda och matvarorna var självklart inte tyska, men vi var ändå väldigt nöjda med att sänka våra matkostnader. Vi körde sedan direkt till en rastplats där vi och ett gäng fransmän stannade över natten.

Igår, söndag, var ett perfekt exempel på vad man ska göra när man har en egen bil och tid till övers. Vi skulle köra en ganska kort sträcka till Hervey Bay, där vi skulle stanna på en camp site. Efter ungefär en halvtimmes körning såg vi en skylt som gjorde reklam för en liten reptilpark: “Snakes Downunder Reptile Park”. Lät intressant, men också ganska dyrt, men vi bestämde oss för att köra dit och kolla ändå. Det behövde vi inte ångra. När vi kom fram till entrén berättade hon i kassan att det var halva priset på entréavgiften för backpackers, så då var det ingen tvekan om saken, vi gick in och hann precis med att komma in när en av djurskötarna skulle ha en “Snake show”, dvs ta ut olika sorters tama ormar från sina påsar och berätta lite om dem. Förutom vi så var det några barnfamiljer som hade lyckats ta sig dit i hettan.
 
 
 
Vi fick möjligheten att hålla i en ganska stor pytonorm och i en halvmeter stor krokodilunge. Vi fick också en privat guidning där de visade alla ödlor, och självklart hade de stora krokodiler där med, en gravid hona, och en hane. En annan djurskötare visade och berättade om de giftiga ormarna de hade i parken, bl.a. Har de världens giftigaste och näst giftigaste arter. Vi fick också veta var de brukar trivas i för miljöer, vilka delar av landet de bor i, vad man ska göra för att undvika att bli biten, och vad man kan göra ifall man skulle råka bli biten. I våra svenska öron låter allt detta ganska avlägset, men många andra som var där bodde i närområdet, och hade ofta träffat på ormar i sin egen trädgård. Så det var verkligen praktisk information de lärde ut till oss. Men som djurskötaren påpekade själv, ormar attackerar inte människor då vi är alldeles för stora för dem, utan de håller sig mycket hellre undan. Man måste verkligen få dem att känna sig hotade av oss, för en orm som attackerar en människa kan jämföras med att en människa skulle attackera ett stort, långt träd – det skulle helt enkelt krävas något drastiskt, som att en människa skulle råka trampa på ormen i fråga.

Vi fick också möjlighet att se krokodilerna lite närmare, då de blev matade av en djurskötare. Riktigt häftigt var det när krokodilen sköt upp ur vattnet och snabbt högg tänderna i den fågel som hade dinglat ovanför den lilla dammen precis innan. Och ett tungt, dovt ljud gav käkarna ifrån sig när han stängde käften.
Efter att ha kokat några timmar i djurparken, och ätit oss nöjda på glass från den lokala fabriken i närheten, satte vi oss i bilen igen. Vi hade tidigare sett att vi kommit in i 'vingårdsland', och med tanke på att detta var första gången som vi faktiskt stötte på vingårdar på östkusten, bestämde vi oss för att gå in på två på vägen. Den första var en vingård som gjorde sitt vin på en slags körsbär, om vi fick plocka av träden och smaka på. Den andra provade vi några viner hos, då kvinnan bakom disken var en riktig vinkännare/fantast och gladeligen berättade för oss hur mycket vi kunde dricka för att kunna fortsätta köra. Hon förstod inte hur folk kunde dricka vin för att bli fulla – vin ska endast drickas för att komplettera, och ännu mer smak, till maten. Jag som inte riktigt gillar vin, förstod plötsligt tjusningen med vinprovningar. När man aktiverar näsan så smakar ju vinet så mycket mer, och ja, det var faktiskt gott.
Vi körde förnöjt vidare till vår destination för natten, Hervey Bay. Till vårt stora nöje visade sig själva campingen vara på lyxnivå, för standardpris. De hade en egen uppvärmd pool och en liten uppvärmd jacuzzi. Äntligen kunde t.o.m. Fröken badkruka tycka att det var varmt i vattnet. Vi stannade till stängning och umgicks med en pratglad australiensiska och hennes döttrar, och idag på morgonen innan utcheckning passade vi på att gå dit igen.

Idag har vi kört från Hervey Bay, som ligger på fastlandet norr om Fraser Island, till Rainbow Beach, söder om Fraser Island. Vi stannar på Dingo's över natten, som är ett av de hostel som anordnar gruppresor till Fraser Island och är därför endast fullt av folk som antingen ska till ön, eller som precis har kommit tillbaka. Vi har träffat den grupp vi ska åka med, haft en lång briefing och ordnat allt inför morgondagen. Vi åker i 4 olika 4WD-bilar, som vi ska köra runt med på den stora sandön. I vår bilgrupp är det förutom mig och Nils ett par från Schweiz, två tyska tjejer och en brittisk kille. Tre dagar ska tillbringas till att utforska denna ö tillsammans, och imorgon blir självklart en tidig start. Härligt ska det bli.

1770 Castaway

 
I torsdags blev vi, efter någon försening, ivägflugna till Middle Island, där vi skulle vara 15 stycken som skulle hänga på en ö och hitta på saker under ett dygn. Planet vi flög i var en liten Cessna, med plats för 4 personer inkl piloten. Jag satt längst fram bredvid piloten, och både Nils och jag var väldigt exalterade då vi dels var glada över att åka till ön, och dels för att det var första gången som vi båda åkte ett litet flygplan. Detta passade den skojfriska piloten på att utnyttja, och gjorde någr dykningar när vi inte var beredda. Ungefär som en berg- och dalbana fast i luften! Annars var det också hur fint som helst att få se landskapet uppifrån.
 

Vi landade på stranden precis bredvid lägret, och blev välkomnade av två kanadensare som var de ansvariga för lägret. Något oväntat blev vi också 'välkomnade' av festande lumberjacks, som hade jobbat på ön i några veckor och äntligen skulle åka därifrån dagen efter. Själva lägret bestod av ett simpelt kök och tillhörande utrustning, tälten vi sov i och en lägereld på stranden. Jag och Nils ville självklart gå iväg direkt och utforska ön, och bestämde oss för att ta oss till andra sidan ön. Vi fick veta att det fanns en massa grottor där som man bara kunde ha tillgång till under lågvatten. De ansvariga sade till oss att det var jättelätt att hitta och det var bara att ta raka spåret in i skogen. Så iväg gick vi, och trodde att det inte skulle vara så långt. Det var det inte heller, men så fort vi gick in i skogen så var det en enda lång och stadig uppförsbacke i drygt 3 km. Lägg till 30 grader i skuggan och bara en liten flaska vatten till hands, och den lilla promenaden blev inte så liten. Men när vi väl kom fram till andra sidan och det blev nedförsbacke så var det inte en liten utsikt vi hade framför oss.
 
 
Jenny Lind Creek är det stora vattendrag som separerar ön från fastlandet. När det är lågvatten, åker nästan allt vatten tillbaka så att man med viss ansträngning kan gå över fastlandet. Kvar är många pölar med vatten och fin sand. Känslan av att vara helt själv på denna plats var obeskrivligt härligt. Jag stannade kvar och lekte där medan Nils gick iväg till själva grottorna. Med vägen tillbaka så var vi borta i över två timmar på den s.k. lilla promenaden.
 
 

Väl tillbaka på stranden mötte vi upp nästan alla andra som också var där på Castaway. Tre brittiska tjejer, en brittisk kille, en dansk, en holländare (en turistgrupp på Oz är aldrig komplett utan en holländare), och tre fransmän som var lite franska och därmed för sig själva. Nils och dansken bestämde sig för att paddla kanot medan vi andra satt på stranden och hängde. När solen började dra sig mot horisonten drog vi oss alla till lägerelden för att hänga med våra ansvariga och dessa lumberjacks som skulle fira sin sista kväll på ön, i väntan på middag, som tydligen varje kväll bestod av köttstuvning. Att sitta på stranden hela kvällen, se alla stjärnor, se Vintergatan klart och tydligt, se månen gå upp för att sedan gå ner kan vara ett fint sätt att tillbringa en oktoberkväll.

Natten i tältet funkade både bra och dåligt. Bra för att vi inte hade en massa insekter och mygg som nattligt sällskap (även om man var tvungen att akta sig för alla spindelväv så fort man klev utanför tältet), dåligt för att de flesta djur på en tropisk ö är nattdjur - och därmed är som mest högljudda innan solen går upp. Till frukosten fick vi sällskap av en stor ödla (tänk lite mindre än en varan) i lägret, som fick ett par ägg av oss så att vi skulle få nöjet att se den äta upp dem.
 
 
Vi skulle inte åka från ön förrän mitten av eftermiddagen, så Nils åkte kanot igen medan jag gick runt och försökte få loss de ätbara ostronen från stenarna. Gick inte särskilt bra, de var fastlimmade och jag hade självklart inte med mig en kniv, så det fick vara. Sedan gick vi iväg till en annan del av ön, Pancake Creek, där man skulle kunna snorkla. Inte lika långt eller jobbig väg att gå denna gång, och det var väldigt fint och klart i vattnet när vi kom fram. Ännu en gång slogs man av känslan att vara helt själv och kunna göra vad man vill på en fin plats i världen. Vattnet var kallt men klart så jag simmade lite ändå, Nils snorklade och såg en jättestor stingrocka i vattnet, sedan solade vi på klipporna intill stranden.
 
 
Det stället lämnade vi inte i första taget, så vi blev nästan lite oroliga att vi kanske skulle komma tillbaka till lägret efter att vi skulle ha åkt, men som vanligt var det hur lugnt som helst, för i Australien behöver man inte vara i tid för någonting. Vi var dessutom tidiga och skulle ändå inte åka iväg först. På flygningen hem så hade vi och en av de brittiska tjejerna begärt en lugn flygning utan en massa berg- och dalbana, och jag satte mig i framsätet igen. Det bästa med det var att jag, under en liten stund, fick flyga planet. Oväntat lättstyrt, lite läskigt, och hur häftigt som helst.

Castaway var kul och jag ångrar inte att jag gjorde det, då det är en häftig känsla att vara på en ö i princip helt själv och leka. Det jag var lite besviken på var att jag trodde att det skulle vara lite mer äventyrskänsla i gruppen, att vi skulle gå iväg alla tillsammans och hitta på saker på ön. Men det var verkligen att man bestämde sin egen upplevelse, och många av de andra ville bara hänga på stranden - ganska korkat tyckte vi, med tanke på att hela östkusten består av stränder man kan hänga på, utan att ha betalat ganska mycket pengar för att ta sig dit. Men vi gjorde ändå det bästa av situationen, och jag är dessutom glad att jag kan kryssa för ännu en sak på listan av saker jag vill göra i Australien: åka litet flygplan *bonus:* få flyga det själv!

Agnes Water/1770

 
I måndags kom vi fram till Agnes Water efter ännu en dags körning. Discovery Coast kallas den här lilla kustremsan. Agnes Water med 2000 invånare är en liten mysig semesterort med hippiekänsla, antagligen eftersom det är det nordligaste stället på östkusten där man kan surfa. Town of 1770 som inte ligger så långt härifrån, har fått sitt namn från att det var det stället som James Cooke landsteg i Australien. Alltså det ställe som Australien 'upptäcktes av den vite mannen'. 1770 består av ca 90 invånare, och de flesta andra som tar sig dit har väl lyxiga s.k. "sommarstugor" där.
Men som sagt, Agnes Waters - väldigt mysigt ställe. Alla känner alla, men det rör sig ändå ganska mycket backpackers här (Greyhoundbussen kommer och släpper av folk var och varannan timme). Måndag och tisdag natt bodde vi på ett riktigt campingområde, i en glänta ovanför stranden, med utedass och där Mr Park Ranger kommer och knackar på bilen på morgonen för att se till att du betalar för dig (väldigt billigt). På natten blir det beckmörkt, och du måste ha med dig ficklampa för att kunna gå 10 meter till soptunnan. Alla stjärnor kommer fram, och Vintergatan syns klart och tydligt på himlen. Som den stadsbo jag är, så är allt detta väldigt exotiskt - att vara 'på landet' - i Australien!
 

På dagen går man ned till centrum, vilket består av torget med massa småbutiker, en billig matbutik och småhak. Tvärs över gatan finns en bensinmack och resten av centrum - en till matbutik, en surfbutik som ägs av hippiegubbar, och Discover 1770 - butiken där man kan fråga personalen om allt som har med området att göra, boka saker, hyra cyklar etc. I måndags råkade vi trilla in dit strax innan stängning, och en av ägarna till butiken pratade med oss i säkert en halvtimme om bl.a. aktiviteter för oss, men också om aboriginerna i området, och hur hon hade blivit en del av stammen genom en ritual där hon hade fått ett aboriginiskt namn. De säljer mycket konst och annat som är gjort av aboriginer, och var väldigt noga med att pengarna går till rätt person så att säga. Överhuvudtaget så är Australien fortfarande väldigt segregerat, med likheter till apartheid i Sydafrika, så det är uppfriskande att höra vita människor genuint bry sig om mänskliga rättigheter.

Igår, tisdag, gick vi surflektion på morgonen som anhålls av de i surfbutiken kl 10 varje dag. Vi hade hört redan innan vi kom till Agnes Water att det var billigt att surfa här och dessutom bra vågor för mindre vana surfare, så att surfa nästan tre timmar där surfutrustning ingick för ynka 17 dollar/person verkade som en bra deal! Klarblå himmel, 4 km lång strand, varmt i vattnet.. Jag och Nils kände båda två att den där veckan på Surf Camp nog hade gett oss lite ändå - det var smidigare än trott att hoppa upp på brädan i vattnet. Dels var det mycket bättre förhållanden nu än det var på Spot X, dels hade lite kunskap hunnit sätta sig i kroppen. Jag kunde tänka mindre på hur jag skulle göra, och istället bara göra. Härligt! Sedan kunde jag också passa på att sola lite.

Efter att ha lagat lunch på vår campingplats, gick vi ner till centrum igen för att ta tag i den största anledningen till att vi är här. Imorgon ska vi nämligen åka på en övernattningsäventyr på en ö tillsammans med ett tiotal andra. Castaway heter det, och det är precis vad det är - man blir flugen till en ö, Middle Island, och stannar där i 24 timmar och hittar på precis vad man vill. De som anordnar detta, Tribal Travel, har sitt "kontor" här (i videobutiken), så vi gick dit för att få checka in, betala och få mer info om Castaway-äventyret. Vi har hört mycket gott om denna tur av folk som har varit på den själva, och det är en av de främsta anledningarna till att jag vill göra det - för de som jobbar på Tribal Travel är inte direkt bäst på service. När jag först ringde för att boka det för ca en vecka sedan, var hon på telefon inte särskilt trevlig och snäste nästan åt mig. Hon som tog emot oss igår, var väldigt kall och gav oss ett litet leende först när hon hade fått våra pengar i handen. Tribal Travel är inte att rekommendera som travel agency helt enkelt.

Idag bestämde vi oss för att vi skulle hitta ett ordentligt campingområde, med riktiga duschar och faciliteter. Men eftersom vi inte behövde göra detta förrän senare på eftermiddagen, ställde vi bilen vid centrum över dagen. Efter att ha köpt på oss ekologiskt producerad insektskräm, "rainforest tea" och en didgeridoo, bestämde vi oss för att gå till stans utkiksplats, där man ser hela stranden och ut över det glittrande havet. Barriärrevet sträcker sig ned hit med, och vi blev rekommenderade att ta en snorkeltur även här, då det tydligen ska vara ännu klarare i vattnet och mer färgrikt under vattnet än i norr. Då vi inte har råd med detta, fick vi nöja oss med den fina utsikten.
 
Efter lunch köpte Nils en "rashie", dvs en t-shirt man kan surfa i för att inte få brännmärken av brädan. Och självklart hyrde han en bräda också. Vi lade in brädan i bilen och körde ned till stranden. Nils hoppade i, och lilla badkrukan/landkrabban låg och glassade i solen innan det var dags att lämna tillbaka surfbrädan. Har jag nämnt att vädret här är helt underbart?

Nu sitter vi på en campingplats lite utanför stan, som vi hade hört hade många vilda kängurus runtomkring. När vi parkerade bilen var det första vi upptäckte en grupp kängurus som stod och betade precis intill. Jag och Nils, som inte riktigt har fått se kängurus ordentligt innan dess, blev helt uppspelta av att vara bland så många på så nära håll.
 

Är definitivt nöjd med att vi stannade till här i några dagar innan Castaway, det är väldigt fint och mysigt här. Imorgon flyger vi till ett dygns egenkomponerat äventyr.

Whitsundays

Torsdag var ännu en fin dag, och på eftermiddagen möttes hela gruppen upp vid hamnen för att åka ut med segelbåten New Horizon. Vi var totalt 35 personer, med 4 i besättningen inräknad. Båten var mindre än de flesta av oss hade väntat oss, och vi undrade hur vi alla skulle få plats att sova, men det visade sig att de hade lyckats trycka in tillräckligt många trävåningssängar under däck. Jag och Nils trodde att vi skulle få snorkla redan första dagen, men så var det icke. Vi skulle bara åka ut till Tongue Bay, där vi skulle lägga till för natten, och mingla under tiden. Vägen ut var väldigt vågig, och trots att jag hade tagit en tablett så blev jag smått sjösjuk, vilket gjorde det svårt för mig att koncentrera mig på att socialisera. Två timmar efter avfärd lugnade det ner sig avsevärt.
 
 
 
Majoriteten av de på båten var glada engelsmän och skojfriska irländare. Jag och Nils representerade Sverige, sen var det fyra tjejer från Tyskland och en kille från Holland. Irländarna (a.k.a. "Team Irland", som de benämnde sig själva till) skulle egentligen åkt med på en annan båt, The Clipper, som är en stor partybåt med plats för ca 60 pers. Den hade dock inte fått tillräckligt många bokningar, så då blev de bokade på denna tur istället, vilket förståeligt lämnade de lite besvikna. New Horizon är inte stor, och mer en mingel-ha-det-trevligt-båt än fest. Första kvällen försökte de därför att festa ändå, men de allra flesta gjorde som oss och gick och lade sig tidigt.
 
 
 
Fredagen blev en tidig start. Tongue Bay ligger vid Whitsunday Island, den mest kommersiella av alla 74 öar som Whitsundays består av. Där finns en av världens vackraste stränder, Whitehaven Beach. Sanden är helt vit och otroligt fin, och består av 98% silica (kiseloxid). Man kan alltså slipa glas och smycken, och borsta sina tänder med den sanden. Fun fact: NASA tog sand från Whitehaven Beach för att tillverka glaset till Hubble-teleskopet. Eftersom hela Whitsundays och det omgivande Stora Barriärrevet är en nationalpark kan det inte ha varit billigt för dem att göra detta. Så på stranden hängde vi ett tag, solade lite, gick i det klara, turkosa vattnet där vi såg stingrockor. Sen var det dags att ta sig till en annan plats för att snorkla. Det finns giftiga brännmaneter i vattnet, och även fast det inte var säsong för dessa än så fick vi ta på oss "stinger-suits" (lite tunnare än vanliga våtdräkter). Och tur var väl det, för när vi väl plumsade i så var vattnet riktigt kallt. Alla tyckte det - inte bara jag! Vi var i vattnet så länge vi pallade, vilket var en ganska lång stund efter att jag hade börjat hacka tänder. Men det var ju så fint, så man ville inte gå upp. Såg massa olika fiskar och korall i alla sorters färger. På vissa ställen var det så grunt att det fanns risk för att förstöra korallen om man simsparkade med benen, så då kunde man bara flyta omkring.
Efter snorkel så skulle vi åka iväg till en annan ö inför solnedgången, och på vägen dit passade alla på att ligga och sola på däck till Bob Marley - helt underbart. Senare på kvällen hade vi sällskap av en lekfull delfin som cirklade runt vår båt i flera timmar. Så fin!
 
 
 
Lördagen blev såklart ännu en tidig morgon, då vi skulle hinna snorkla vid en annan ö innan vi skulle segla tillbaka till hamnen igen. Den här gången var vattnet faktiskt behagligt, trots den tidiga timmen. Precis innan vi skulle hoppa i, såg vi en stor havssköldpadda komma upp till vattenytan för att hämta luft. Jag kan lugnt påstå att jag är nöjd med mina två Barriärrevs-turer gällande vad jag har fått se av levande djur i havet. Efter att ha hittat Nemo, sett flera stingrockor, och en delfin och en havssköldpadda, kan jag leva med att inte ha sett en haj. På vägen tillbaka var det väldigt blåsigt, och även om jag inte blev sjösjuk igen så har jag fått det bekräftat en gång för alla: jag är en landkrabba. Båtar är helt enkelt inte min grej. Med själva resan kan man nog säga att vi hade förväntat oss att få mer snorkeltid och mindre tid på båten. Men det vi fick se under vattenytan och simma igenom (som häftig korall och stora fiskstim) har fortfarande varit riktigt häftigt. Jag är definitivt glad över att ha snorklat på två delar av The Reef, först utanför Cairns och sedan Whitsundays. De kompletterade varandra väldigt bra.
 
 
 
 
 
Väl på land så skulle vi ta det lugnt i några timmar, innan vi skulle mötas upp igen allihopa för middag och efterfest på Airlie Beach huvudgata, som är en liten partyort (vad annars på semesterorter där ungdomar samlas). Väldigt trevligt, men redan vid elva var de flesta av oss riktigt slutkörda, vi hade ju trots allt varit igång länge de senaste dagarna. Självklart kunde britterna och framförallt irländarna ändå hålla igång länge till, men jag och Nils gick tillbaka till campingen och vårt trofasta mobila hem, Chubby.
 
Idag har vi bara kört bil, då vi efter lite förfrågan fått veta att det inte händer så mycket roligt på just den sträckan vi skulle hinna ta oss idag. Att köra går bättre och bättre för varje dag, och det är dessutom alltid roligt att läsa alla vägskyltar. Många vägskyltar handlar om att man ska ta rast från körningen regelbundet, då man i Australien oundvikligen ofta kör långa sträckor, och rastplatser dyker upp med många jämna mellanrum vid vägkanten. Min favorit hittills är "Rest or RIP", med en bild på en bil som har kört in i ett träd. En mindre rolig sak idag var att en fågel, som flög väldigt lågt över vägen, inte hann över innan den kraschade in i vår bil. En riktig duns blev det, men det var under vindrutan och när vi stannade till så hade det inte blivit några skrapor på bilen. Annat får man väl tro om fågeln..
 
 
Ikväll sover vi på en gratis campingplats vid vägkanten, intill ett motel. Imorgon ska vi köra till Agnes Water, där ska man tydligen kunna hitta på lite saker.

On the road - mot Whitsundays

 
 
Från Mission Beach åkte vi igår, tisdag, för att stanna till i Townsville. Inte en något speciellt med den staden, men vi hade träffat en kille därifrån när vi var på pub crawl i Cairns. Vi hade lovat att hälsa på när vi skulle köra söderut, men det visade sig att han inte skulle vara i stan just den dagen. Spela roll, vi gick till turistinformationen och frågade vad vi kunde göra i några timmar. De hänvisade oss bl.a. till The Strand, den långa promenaden längs med stranden. Vädret var varmt, varmt, stekande sol och definitivt badväder. Efter att ha ätit lunch strosade vi längs med The Strand och njöt av omgivningarna. Skönt att inte behöva göra så mycket aktiviteter ibland också. 
 
 
Själva staden förlitar sig inte lika mycket på turistindustrin som många andra ställen vi varit på hittills, tydligen är det mer en hamn- och militärstad (även om detta inte var särskilt märkbart - det var mest 'en stad'). 
 
 
Precis utanför Townsville finns en jättefin ö som heter Magnetic Island, som man kan åka över till med bilfärja. Detta skippade vi, då vi kände att vi inte hade tillräckligt mycket tid för att hinna göra så mycket där ändå. Man kan inte göra allt.
Längst bort på strandpromenaden fanns en lagun där man kunde bada, Nils hoppade självklart i, men jag stannade vid kanten istället och bara satt i solen. Det dög bra det med.
 

Dags att hitta ett ställe att sova. Vi har i samband med bilhyrningen fått allehanda olika tips- och guideböcker gällande campingplatser och annat nyttigt. Förgäves har vi försökt hitta campingplatser där man kan campa gratis och som känns säkra att sova på (dvs. inte mitt ute i skogen el. dyl.). Ett sådant ställe lyckades vi ta oss till igår! Ca 2 mil sydost om Townsville finns ett s.k. Roadhouse, en bensinmack med nödvändiga faciliteter och en restaurang. Där fick vi campa en natt utan kostnad, i utbyte mot att vi tankade bensin på deras mack. Inte oss emot, då vår bensinmätare stod nära E ändå. Vi var självklart inte den enda bilen som campade där över natten, vi hade sällskap av både andra campervans och stora lastbilar.

Imorse började vi köra mot ett av våra delmål på denna roadtrip - Airlie Beach. Därifrån ska vi nämligen åka ut till Whitsundays i två dagar/två nätter med båt, för att softa/snorkla/utforska några av de 74 skärgårdsöar som ligger i den lite södra delen av Barriärrevet.

Airlie Beach, eller "Airlie no Beach" (det finns ingen riktig strand här), är en liten seglarort. Det finns som sagt ingen riktig strand, men de har en jättefin liten hamn och hela dagen har en massa segelbåtar legat ute i bukten precis utanför hamn. Väldigt fint. Definitivt ett turistställe eftersom det är porten ut till Whitsundays-öarna.
 
När vi kom fram hit gick vi och checkade in oss för turen vi ska åka med imorrn, och fick all nödvändig info. Sen var det bara att glassa. Vädret har varit underbart även idag, så efter lunch har vi mest hängt vid lagunen (alla orter har en lagun?) som visade sig ha blivit uppvärmd av solen under dagen, så det var riktigt skönt att bada. Sedan har vi inte gjort speciellt mycket. Imorgon ska vi åka ut med båten vid kl 15, och kommer tillbaka runt lunchtid på lördag. Har pratat med folk både här och var angående hur förhållandena kommer att vara till sjöss (vill inte ha en upprepning på den gungande färden vid Cairns), tydligen ska det vara mycket lugnare här. Men jag har med mig både åksjuke- och ingefäratabletter ifall att. Vi måste dessutom packa lätt för man får inte ha med sig all sin packning på båten förstås, så det ska bli skönt att stuva in allt i bilen och lämna den på en säker parkering på land (vi har fått rekommendationer av det företag vi åker med gällande detta). Detta har jag sett fram emot länge, ska bli kul att se ifall det kommer att bli finare vyer än redan väntat. Tvivlar på att min fantasi kommer att kunna slå verkligheten.
 

Regnskogen i North Queensland

 

Cape Trib & Daintree


På onsdagen plockade vi upp vår bil, en Mitsubishi "Chubby" campervan. Perfekt storlek och bra kraft i motorn. Vår plan var att köra norrut från Cairns och utforska den vackra regnskogen som alla här har berättat om, innan vi på lördagen skulle åka på en dagskryssning från Cairns för att snorkla ute i Stora Barriärrevet. Så kursen gick norrut! Vi hade två kartor med oss och Nils Iphone så att hitta var inga större problem. 

Första dagen gick allt lite väl långsamt, speciellt med tanke på att vi dels skulle vänja oss vid att köra på vänster sida, och att lära oss att köra/hantera vår kära lilla Chubby. Vi kom så långt som till Port Douglas (inte långt) innan vi fick stanna för natten. Att köra efter solnedgång är någonting vi inte tänker göra - dels för att många djur rör sig ute på vägarna på natten och dels för att vår bilförsäkring slutar gälla mellan solnedgång och soluppgång. 

Dagen efter körde vi mot Daintree-skogen och Cape Tribulation, vilket är så långt norrut man kan köra på östkusten innan man måste ha en 4WD för att kunna ta sig ännu längre upp. För att ens komma dit åker man över Daintree river med en båtfärja. Många gånger tvivlade vi på hur de hade tänkt att vi skulle kunna köra på de vägarna upp dit ändå.. Visst var det asfalterade vägar hela vägen, men vi körde ju bara upp och ned för branta, slingriga och smala bergsvägar i princip hela vägen. Trots dessa skrämmande smala vägar, så klarade vi oss bra, och lyckades t.o.m. att njuta lite av regnskogen som omgav oss på vägen. Det är otroligt vackert och häftigt att gå omkring i riktig levande regnskog. Ibland kändes det som att de hade lagt på ljuden från alla fåglar, insekter och amfibier, för ljudet kunde vara dånande (i brist på ett bättre ord). Så nu har vi kanske 1000 bilder på grönt!


Andra natten stannade vi på Cape Trib Camping, vilket var riktigt mysigt, precis bredvid stranden och gångväg till många vandringsleder i naturen runtomkring. Vattnet i hela Daintree-området är fullt av saltvattenkrokodiler, så bada är inte att tänka på. Det står varningsskyltar överallt, och man ska inte ens gå nära vattenytan på vissa ställen.


På vägen tillbaka åkte vi på en entimmas "river cruise" på Daintree river för att kolla efter krokodiler. Guiden som körde oss berättade mycket intressanta fakta om naturen, fåglarna och krokodilerna i området. Vi hade turen att se alfahannen, Scarface, som med sina knappa fyra meter låg och lurade i vattnet. Eftersom det finns väldigt strikta regler i hela Queensland gällande deras regnskogsområden och de djur och växter som lever på området, fick i endast komma 10 meter nära krokodilen. Annars såg vi också några små unga krokodiler, som knappt hade hunnit bli 30 cm långa.
Ett litet smultronställe i Daintree var definitivt The Ice Cream Factory, där de gjorde och sålde glass gjord på färsk frukt som de odlar själva. Den godaste smaken var gjord på en frukt som heter jackfruit, som smakar som ca 5 olika frukter på samma gång. Mmm!


Just det! En sak jag har glömt att nämna, att jag på onsdagen åkte Minjin Swing, som Nils hade vunnit en åktur på i Didgeridoo-tävlingen. Man sitter alltså antingen 1-3 personer upphängda lodrätt, blir upphissade 45 meter snett bakåt uppåt, som sedan släpper så att man åker framåt i en pendelrörelse. Helt enkelt som en gunga, bara från hög höjd och där man uppnår en maxfart på 120km/h på 3,5 sekunder. Jag fick åka med två tjejer som jobbade där, så det var ganska skönt att de var helt kolugna. Medans vi blev upphissade så tyckte jag att det var helt ok eftersom det området är omgivet av höga träd. "Wait 'til you see the view from the top", sa en av tjejerna och helt plötsligt är vi högst upp precis över trädkronorna och man ser utsikten lååångt ut. Precis när det släpper är det en bråkdels sekunds fritt fall, men efter det känner man hur man sitter fast och gungar i högsta fart - hur roligt som helst! Gratis är dessutom gott..

 

The Reef


På lördag morgon var det dags att ta sig till färjeterminalen i Cairns och åka ut på en dagskryssning till Stora Barriärrevet. Eftersom vi hade blivit varnade om att det skulle vara väldigt blåsigt ute till havs, hade jag bunkrat upp med åksjuketabletter och tagit en innan avfärd. Det räckte inte så länge. Det skulle ta oss två timmar att åka ut till den första platsen där vi skulle snorkla, och efter en timme såg man hur fler och fler ansikten på båten blev vita, för att sedan försvinna ut till bakre delen av båten med en spypåse i handen. Nils tog en tablett, jag tog en till tablett vilket räddade mig men de flesta på katamaranen räknade ner minuterna till att vi skulle stanna till. Det första stället var verkligen mitt ute i havet kändes det som, Paradise Reef, och det var dessutom ganska vågigt i vattnet. Jag som inte har snorklat tidigare, och dessutom är en badkruka, fick simma ut med en ur personalen på båten. Från vattenytan var det rätt grumligt och såg rätt trist ut, men så fort jag doppade ned huvudet i vattnet så var det som att komma in i en helt annan värld. Så många färger, olika koraller, fiskar.. En återkommande replik som folk brukar säga här är att de vill "hitta Nemo", dvs clownfisken från den animerade filmen. And yes, I did find Nemo!
Vi stannade till på ett annat ställe som var lite lugnare, vid en jättefin sandbank som heter Michaelmas Cay. Det är också en fågelö, vilket betyder att vi endast fick röra oss på en väldigt begränsad del på land, för att inte störa fåglarna (som var överallt, hela tiden). Där var det otroligt fint, och ännu klarare i vattnet. Ville aldrig sluta snorkla, och höjdpunkten var när vi upptäckte stingrockor i vattnet.

 

Tablelands


Söndag, och vi hade efter rekommendation bestämt oss för att köra lite inåt, söder om Cairns, för att åka till alla fina vattenfall och andra häftiga skapelser som naturlig erosion har skapat. Vi åkte till Babinda Boulders, vilket är jättestora klippblock i floder. Josephine Falls var ett vattenfall där man kunde åka rutschkana nerför en del av de släta klipporna, hur fint som helst. På vägen till stället vi skulle sova för natten, stannade vi till vid en jättefin insjö där vi hade hört att vattnet skulle vara varmare än vid vattenfallen (en väldigt viktig punkt för mig). Detta var dock inte fallet. Jag badade ändå, vilket betyder att mitt allra första dopp 2012 skedde i oktober. Där vid sjön träffade vi på några andra trevliga backpackers, ett holländskt syskonpar och en australiensiska, som inte visste var de skulle bo över natten, så de hakade på oss. Vi stannade på ett litet mysigt ställe som heter "On the Wallaby" (vilket på aussie slang betyder "on the road"), där vi åt grillat och spelade pingis och didgeridoo innan läggdags. Tidigt på morgonen skulle vi egentligen alla upp för att kolla på näbbdjuren som dyker upp i gryningen, men jag drog mig för att gå när det visade sig att de andra redan stuckit (och de hade kartan), så Nils drog själv och såg faktiskt ett par stycken. Efter frukost drog vi iväg för att ta oss till en väldigt djup och häftig krater i närheten. Vi hade blivit rådda att ta med oss en sten och kasta i, vilket vi gjorde och ljudet från den lilla stenen var enastående.

Efter det åkte vi till ett av de mest kända vattenfallen i området, Milla Milla. Tydligen har det varit med i en schamporeklam, men förutom det så är det så otroligt fint! Jag, fröken badkruka, var bara tvungen att hoppa i och simma igenom det kalla vattenfallet, så fint var det. Där träffade vi upp de andra och hängde ett tag och åt lunch. Vädret har dessutom varit perfekt idag, 30 grader och klarblå himmel hela dagen. Vi skulle egentligen ha åkt till ett annat vattenfall efter det, men när vi väl kom fram med bilen visade det sig att det var 6 km vandring till själva vattenfallet, och dessutom blev vi attackerade av alla stora regnskogsflugor som bet oss och bosatte sig i vår bil. Mindre kul, så vi sade adjö till varandra (de skulle åka tillbaka till Cairns och vi vidare söderut) och så åkte vi till Mission Beach, som blev vår slutdestination för dagen. Det är en liten idyllisk semesterort, egentligen tre långa sandstränder och lite bebyggelse bredvid, så det första vi gjorde när vi kom fram hit var att gå ner till stranden. Där gjorde jag en fantastiskt upptäckt: vattnet var varmt (!). Så vi badade sjävklart litegrann innan solen hann försvinna alltför mycket bakom palmerna.

Oh yes, det har varit fint.


Cairns

Kan inte påstå att vi hade hört så jättemycket bra saker om Cairns, en liten stad fylld med backpackers som alla slåss om jobben. Så utan att ha alltför höga förväntningar har vår vistelse här varit väldigt skön och avslappnad. Det har mest känts som att vi har fått tid att “omgruppera” rent mentalt, och börja tänka på vår 8 veckor långa roadtrip längs östkusten som börjar imorgon.

Hostelet vi bor på är mysigt, lite utanför smeten men ändå bara 10 min gångavstånd från centrum. Känns skönt att inte bo på ett partyhostel, där vi inte hade fått sova någonting då dessa hostel har egna klubbar i samma byggnad och ljudisoleringen är väl lika med noll. Traveller's Oasis håller vad det lovar, det är väldigt mysigt inrett, har en egen liten pool och hängmattor överallt. Alla i personalen är dessutom hur trevliga och hjälpsamma som helst, ännu mer än vanligt här i Australien.

Vi har som sagt mest slappat, men i lördags gick vi på vårt första “pub crawl” här i Aussie-land. Vi och ungefär 200 andra blev bjudna på mat och slussade till fyra olika uteställen i centrala Cairns – fest, dans, olika tävlingar och ännu mer fest. Vi hängde mest med två tyskar som skulle åka hem dagen efter, och var väldigt intresserade av Sverige och svenska seder osv. Men jag lyckades faktiskt träffa på lite “locals” med(!), som var väldigt imponerade av Nils vikingskägg.

Igår måndag, hade vårt hostel och ett annat (som har samma ägare) deras traditionella “Monday Aussie BBQ” där vi fick smaka på känguru- emu- och krokodilkött. Om jag förut har skrivit att kängurukött är lite segt, är detta inget mot de två andra. I jämförelse var känguru lättuggat. Det anordnades även en Didgeridoo-tävling av ägaren, som själv var väldigt duktig på att bemästra instrumentet. De tre involverade i tävlingen var självklart Nils, hans motståndare var Nils från Tyskland, och Nils från Holland kompade de tävlande med ihåliga pinnar som han slog mot varandra. Så tre olika Nils, från tre olika länder – alla tre med helskägg (har jag nämnt att helskägg är rätt ovanligt här i Australien?). Självklart vann rätt Nils! Priset var inte så dåligt heller, man fick en Jungle Swing gratis. Så som jag har förstått det, är detta en mildare form av bungyjump: man faller 45 meter i en pendelrörelse, och når en maxfart på 120km/tim. Jag har verkligen velat testa på detta, och då både jag och Nils vet att sådana adrenalinkicker inte riktigt är hans grej, visste vi båda vem som skulle få priset. Så detta ska jag göra imorgon!!

Idag har vi, förutom att planera vår roadtrip de närmaste dagarna, hyrt cyklat och cyklat till Cairns Botanical Garden. Väldigt fint, då dessa områden i Australien har så rikt växtliv, mycket tropisk regnskog.
En annan liten rolig fotnot är alla stora fladdermöss som plötsligt finns i alla träd när det blir mörkt. Första gången jag såg en trodde jag att det var en stor fågel, tills jag såg vingformen och hur “fågeln” plötsligt hängde sig uppochner i ett träd. De är verkligen överallt, i alla träd. Hur häftigt som helst.

Vår plan imorgon när vi hämtar upp vår camper van, är att ta oss norrut från Cairns och uppleva lite riktig regnskog på egen hand. Sedan ska vi ta oss tillbaka till Cairns lagom till lördag morgon, då vi har bokat en dagstur ut till Stora Barrriärrevet. Snorkling kommer vi definitivt att göra, att dyka kostar lite extra och isåfall är det bara jag som gör det, då Nils har astma och Australien har väldigt stränga hälsoregler gällande dykning. Men turerna ut till Barrärrevet härifrån har vi hört mycket gott om, och ser mycket fram emot! Efter det tar vi oss sakta och säkert nedför kusten. Ikväll blir det gratismiddag på ett uteställe (vi plockar på oss gratisvouchers som bara den), och ladda inför morgondagen. Roadtrip here we come!
 
 
 
vårt hostel
 
 
barnens pool mitt i stan
 
...
 
 
 
Me and my bike!
 
I Cairns Botanical Gardens

Försenat = Lyx!

Blev inte rikigt som planerat i torsdags, när vi skulle ha tagit flyget till Cairns. Vi fick veta att flyget skulle bli tre timmar försenat pga ett mekaniskt fel på planet. Snabbt och smidigt blev vi skjutsade tillbaka till Ayers Rock Resort, där vi blev bjudna på pasta- och pizzabuffé innan vi åkte tillbaka för att äntligen ta flyget. Då var det plötsligt ny information: flyget var inställt och planerat att avgå nästa dag. Inte lika bra, vi hade ju redan bokat hostel i Cairns och det var alldeles försent att avboka för natten. De på hostelet var dock väldigt förstående, och lovade att göra så gott de kunde för att sälja våra sängplatser så att vi skulle slippa betala för dessa.

Qantas gick snabbt till handling för att hålla oss resenärer så nöjda som möjligt: vi fick sova på det bästa hotellet på orten över natten, och blev dessutom bjudna på både middag på valfri restaurang på området samt frukost på morgonen. När vi gick in i vårt rum för natten kom vi snabbt fram till att det kommer att vara det bästa boendet vi kommer att ha på vår resa. Stor dubbelsäng, tv, egen balkong. Stort badrum med ordentlig dusch, egna badrockar. Standard för hotellboende - lyx för en backpacker. Väldigt nöjda var vi med att tillbringa natten där, istället för på ett hostel i Cairns. Och frukostbuffén på hotellet var en riktigt ordentlig frukostbuffé. Hur mycket som helst av allt. Jag tryckte i mig vattenmelon och färska croissanter som att det var min sista måltid.

Väl tillbaka på flygplatsen blev vi nu endast två timmar försenade. Det hade dessutom börjat ösregna i öknen. Inte riktigt en upplevelse som alla får mitt i Australiens Outback!
Från flygplanet såg man hur landskapet förändrades: från det platta och röda sandiga till väldiga berg fyllda med tropisk skog. Från 0% luftfuktighet till närmare 80%. Cairns.

Uluru !

I tisdags åkte vi tidigt till flygplatsen i Brisbane, vårt flyg till Ayers Rock via Sydney skulle åka 07.00. Ganska långt innan vi landade såg man hur tydligt landskapet nedanför förändrades. Jag blev slagen av alla färger, hela ökenlandskapet såg ut som ett enda lapptäcke av rött, brunt, gult, grönt, grått, svart.. Och som ur ingenstans dyker den plötsligt upp i mitt synfält: Uluru! Jag drar ofrivilligt efter andan. Från en sådan hög höjd är den ändå massiv, världens största monolit. Den enorma röda stenen har en höjd på ca 350m och en omkrets på 9,4km. Jag är själv förvånad över hur tagen jag blir. Det är Uluru, i kombination med detta ökenlandskap, som är helt olikt den miljö jag annars har upplevt. Jag har varit i öken förut, men det har varit arabisk öken, där sanden är gul och växtligheten knapp. Denna öken är levande: sanden är röd och det finns så många olika växter med olika former och färger. Egentligen borde jag inte vara förvånad, hur skulle annars aboriginerna ha kunnat leva här i tusentals år?

Det är varmt, molnigt och skönt när vi landar. Busschaffören tar oss till Ayers Rock Resort, en liten turistort som har byggts upp av en och samma företag för all möjlig sorts komfort mitt ute i ingenstans. Det är som en liten by för turister. Hotell med olika standard (ganska hög miniminivå), ett litet torg med en supermarket, frisör, café, restauranger och souvenirbutiker. Allt är självklart dyrt, dyrt, dyrt. De har också ett konstgalleri med aboriginsk konst, en polisstation, en vårdcentral och en bensinmack där bensinpriset är ungefär dubbelt så dyrt som på östkusten (dvs lika dyrt som i Sverige). Vi får veta att närmsta sjukhus ligger i Alice Springs 45 mil bort, och att de därför har Flying Doctor's Service.

Outback Pioneer Hotel & Lodge heter stället där vi ska sova för natten. Första kvällen tar vi det lugnt, då vi ska på campingtur dagen efter. Kollar runt i orten, går till utsiktsplatserna i närheten, försöker acklimatisera oss till det torra och varma ökenvädret. Att hänga på Outback Pioneer känns som att vara någonstans mellan USA och England. Utomhuspuben är stor och har massa biljardbord. Hela hotellet är rymligt med många utomhusplatser. Det är många amerikanska familjer som bor här, men stämningen kantas av brittisk imperialism i modern tappning. Det känns lite olustigt att vi alla tar det för givet att vi ska vara här och göra vad vi vill, på ett område som så länge har varit aboriginskt.

Dagen efter, onsdag, ska vi på utflykt med Adventoure Tours i två dar. Vi möts upp utanför ett av hotellen och på eftermiddagen, och efter lite fram och tillbaka med upphämtning av försenade i gruppen åker vi ut till Kata Tjuta, en samling av 36 bergsmassiv. Det blir en 6km lång vandring, vilket i den värmen är mer ansträngande än man kan tro. Under vandringens slut började det att regna lite kort, det första regnet sedan april. Vår guide Mark berättar för oss att av alla besökare Red Centre-området är det endast 2% som får uppleva regn. Jag kan ju inte påstå att jag kände mig speciellt unik för det. Den varma ökenvinden kompenserade för allt, och jag önskar att det kunde vara sådan vind i Sverige med.

Två timmar senare var vi tillbaka i bussen, och jag var helt slut. Då var det dags att åka ut till utsiktsplatsen för solnedgång vid Uluru. Vi fick ett glas bubbel och tog väl ungefär 50 000 bilder till. Väl tillbaka i campingen blev det grillat: kamelkorv och kängurukött. Känguru smakar ungefär som vilt, och är ganska segt, kamelkorven var definitivt godare än väntat. Efter middagen gick jag och Nils för att lägga oss - morgondagen skulle bli riktigt tidig. De flesta andra sov i vanliga tält med sovsäckar, men vi körde "glampingstyle" - en egen liten tältstuga med el och riktiga sängar. Och tur var väl det, för mitt i natten vaknade vi av en ökenstorm, och hade vi sovit i vanliga tält hade jag säkerligen blåst iväg. Nu var det bara att lugnt somna om istället.

04:30 var det dags att gå upp, den mörkaste tiden innan soluppgång. Med ca 15 grader var det 20 graders temperaturskillnad från dagen. 06.00 stod vi och trängdes bland alla andra turister på utsiktsplatsen för soluppgång vid Uluru. Detta, som defintivt var min höjdpunkt bland alla aktiviteter, blev inte lika dramatiskt som väntat då det var lite dis, men när solen väl kom fram var den glödande röd. Hade jag fått välja hade vi fått stå kvar där länge till, men tyvärr hade vi ett tajt schema den dagen. Det var nog det enda som var negativt med en arrangerad tur, att vi inte fick lika mycket tid på platserna som vi hade velat. Annars var det mycket positivt, bl.a. att man fick så mycket extra information om området och Adventure Tours är också väldigt bra på att respektera aboriginers rätt till området. Vi blev ständigt påminda om de regler och önskemål som gällde, främst på Uluru som är en väldigt helig plats inom aboriginsk kultur.

Dags för Base Walk på 5km runt Uluru, och kl 8 på morgonen började det redan bli lika varmt som maxtemperatur på dagen. Det är så otroligt och obeskrivligt vackert, vi tog säkert 150 000 bilder på den sträckan. Jag förstår verkligen varför en gammal kultur anser Uluru vara heligt. Som ur ingenstans reser sig denna röda, mäktiga koloss och har så många olika former och djup. Vissa platser av Uluru får man inte fota pga den höga betydelse just den platsen har för aboriginsk kultur. Uluru ingår i deras skapelseberättelse, och aboriginsk tro är vidskeplig - vissa platser är så heliga att de endast ska upplevas på plats. Australiensisk lag har sedan 1986 gått mer åt rätt håll, och det är dyra böter på 2500 dollar ifall man bryter mot detta. Att klättra uppför Uluru är en annan viktig sakfråga för aboriginerna: så helig är Uluru att det överallt står önskemål om att inte göra det. Att klättra på deras mest heliga plats är definitivt en "slap in their face". Trots detta är det inte förbjudet att göra det, men den plats där man kan klättra är 95% av tiden stängd pga olika skäl som oftast är väderrelaterade, men kan också vara kulturmässiga och av respekt för någon som har dött t.ex. Över 35 personer har dött när de har försökt klättra upp. Det är också böter på ifall man försöker klättra fast det är stängt, på 7500 dollar. Man hade ju kunnat tycka att den skulle kunna vara stängd 100%, men än är inte turistindustrin med på noterna.

Vi hade en guidad tour med en aboriginsk man, som berättade mer lite mer om skapelseberättelsen och kopplingen till Uluru. Vi fick också ett litet prov av olika växter i området, som traditionellt har använts till olika praktiska saker som t.ex. mot huvudvärk, som preventivmedel, schampo. Vincent, som han hette, var utbildad inom politik och ekonomi, och berättade även mycket om situationen för aboriginer dels i närområdet och i Australien överlag, och det är långt kvar tills Australien är ett enat land. Mycket påminde om Sydafrikas apartheid, då regeringen tar 50% av det de tjänar, och det området han kom ifrån är väldigt utsatt, fattigdomen utbredd med en arbetslöshet på 70%. Han var arg, och använde sin ilska på ett konstruktivt sätt: via politiken och internet och genom att hålla i turistrgrupper som oss - allt för att "raise awareness". Jag fick en helt annan respekt för ett folk som fortfarande måste kämpa för att få rätt till det som har varit deras från början - och rätten till grundläggande mänsliga rättigheter. Vincent tog samerna som exempel på dit han och många andra i Australien strävar. T.o.m. New Zealand ligger före, där maori har inbegripits i det vita samhället på ett helt annat sätt, man får lära sig om maorikultur i skolorna och även i andra delar av samhället.

Man kan inte påstå att vi inte hade hunnit med mycket, och klockan var ändå bara lunch. För mig och Nils innebar detta att vi skulle äta och sedan dra oss till flygplatsen. Lämna detta torra varma klimat, och istället hamna i Cairns fuktiga varma klimat. Jag är väldigt glad att vi valde att ta oss ut hit. Eller för mig var det inget val, jag har alltid velat ta mig till Uluru när jag väl kom till Australien. And I'm so glad that I did!
 
 
Fint!
 
 

vårt boende

 

Kata Tjuta

 

 

Uluru

 

 

ett instick till "waterhole" under Uluru Base Walk. Syns inte lika tydligt på bild, men färgkontrasterna var otroligt dramatiska.

 

 

Soluppgång.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0