South Island: West coast & början av Southern Alps

Wellington – Abel Tasman

 

Upp tidigt på morgonen för att ta färjan över till Picton, på södra ön. Jag trodde att Twinkles, vår busschafför, skämtade först när han sade att det skulle ta tre timmar. 3,5 timmar tog det med färjan, för att vara exakt. Inte för att det är särskilt långt mellan öarna egentligen, utan för att vi på väg till orten Picton åker in i Marlbourough Sounds, så då måste man väl inte åka lika snabbt. Picton såg ut som en charmig liten semesterort, som jag gärna hade stannat över någon natt, och det är många som tycker att det är konstigt att Stray inte har med Picton som ett övernattningsstopp. Så vi åkte vidare, redan ganska försenade då färjan hade en något försenad avgång. Hela dagen gick åt till resande, vilket ingen tyckte var särskilt roligt. När vi väl kom fram till vårt boende vid Abel Tasman National Park, var klockan redan efter sju på kvällen. Här skulle vi som tur var stanna i två nätter, då det finns mycket vackert att se (området här har flest soltimmar i hela landet) och roligt att göra. Då vi bodde på ett campingområde, tog vi chansen att spara lite pengar och välja glamping-alternativet för vårt boende.

 

 

 

Morgonen efter skulle Nils paddla kajak hela dagen, men jag hade andra planer: nu var det äntligen dags för en skydive! Vi var ett litet gäng som blev upplockade 6.30 på morgonen. Efter att smidigt och effektivt ha gått igenom allting med oss var det dags att sätta sig i planet – det var en strålande, solig alla hjärtans dag-morgon. Nervös hade jag hunnit bli vid det här laget, men min instruktör var van och lyckades lugna ner mig ganska bra. När jag väl satt där på kanten av flygplanet gick allt så fort – jag hann knappt titta ned eller bli rädd innan vi hoppade ut! Att hoppa ut från planet var nog den konstigaste, häftigaste känslan någonsin – de där första sekunderna innan man fångas upp av luftmotståndet och ögonen försöker fokusera på någon punkt fast allt är överallt, och hjärnan försöker ta in alla intryck och förstå vad det är man egentligen håller på med. Själva fritt fall kändes inte alls som att man föll, man bara flöt på luften medan det blåste och tjöt runtomkring en, och jag tyckte det var lite svårt att andas. Men sedan var de 45 sekunderna över fort, och vi bromsades upp av fallskärmen som vecklades ut, och allt blev tyst och lugnt. Det var härligt att långsamt flyga ner till marken, och det var fantastisk utsikt hela vägen ner! Efteråt kände jag mig bara lugn av allt adrenalin och hormoner som hade frigjorts. Hela dan gick man runt med känslan av att ha ”åstadkommit något”. Tillbaka till nationalparken, gick jag längs med stigen där det finns lite små stränder och vikar, och hittade en liten undangömd vik där jag låg i solen alldeles själv och doppade mig i det klara, turkosa vattnet.

 

 

 

Abel Tasman – Punakaiki/Greymouth

 

Nu var det dags att resa nedåt på södra öns västkust, där det är som mest glesbefolkat. Hela landet har 4,5 miljoner invånare, varav endast 1 miljon bor på södra ön.. Och då södra ön är betydligt större än den norra, är det redan ganska glesbefolkat här.

Egentligen skulle vi ha bott i en mysig ort vid stranden vid namn Punakaiki (Pancake Rocks), men tydligen hade andra boende dagen innan starkt protesterat mot att en ”Stray-bus” skulle stanna där, så då fick vi åka vidare till Greymouth istället. Det blev ännu en dag på bussen, med några få korta, stressade stopp. Vi fick skynda oss igenom både en sälkoloni och Pancake Rocks, där klippformationerna verkligen ser ut som platta stenar som har staplats på varandra.

Greymouth, som med sina 14 000 invånare är den största staden på västkusten, hade verkligen ingenting att erbjuda. Vi var alla väldigt glada att hostelet vi bodde på hade gratis wifi!

 

 
 

Franz Josef

 

Dags att ta sig från västkusten till lite mer inåt land, och början av the Southern Alps. Dock var vi tvungna att åka sent från Greymouth, då bussen skulle vänta in lite folk som kom med tåget vid lunchtid. Så för att inte kasta bort hela morgonen, blev vi skjutsade till en vandringsled som tog oss till ett fint vattenfall. Sedan blev det till att sitta på bussen igen.. Sen eftermiddag kom vi fram till den lilla turistorten Franz Josef, som påminner om en skidresort. Här har man ganska smidig tillgång till glaciärerna Franz Josef och Fox Glacier, och därför har man byggt en liten ort endast för alla turister som kommer hit. New Zealand, som består av bergs/vulkanöar, har ungefär 3500 glaciärer. Vad som slog mig först var att landskapet har berg med snötäckta toppar året om, bredvid andra berg som är helt beklädda med tät, regnskogsliknande träd. Vårt boende här visade sig vara rätt schysst, med en mysig bar och en stor utomhusjacuzzi som jag använde mig av i princip direkt efter att vi hade checkat in. Här skulle vi stanna i två nätter, då vädret här oftast är ganska dåligt och alla spännande aktiviteteter – bl.a. skydive, och att med helikopter bli flugen upp till glaciären för några timmars vandring – är väldigt beroende av väderleken, får man lite mer tid på sig att faktiskt hinna göra något sådant.

Vi hade inga planer på att göra några av de väldigt dyra aktiviteterna, utan vi bestämde oss istället för att vandra själva till den punkt där man kan komma närmast botten av Franz Josef glacier. En väldigt lätt vandring jämfört med Tongariro, och det var coolt att kunna se bilder och jämföra hur mycket isen har dragit sig tillbaka jämfört med bara några år sedan.

Under kvällen satt vi och hängde med alla andra i baren, medans Vinter-OS visas på tv-skärmarna. Pga tidsskillnaden blir det dock inte så mycket spännande att se på.  

 

Franz Josef – Lake Wanaka

 

Det blev en senare avgång med bussen, då det var väldigt fint väder denna morgon och då fanns det möjlighet för folk att göra skydive. Medan vi väntade på att de skulle bli färdiga, tog vi en promenad till Lake Matheson, som ska vara en väldigt kristallklar sjö där bergen speglas fint i vattnet. Tyvärr var det lite för molnigt precis över sjön för att detta skulle synas ordentligt, men molnen som reflekterades i sjön såg ut som en oljemålning.

 

Strax innan vi kom fram till Wanaka stannade vi till vid en flod, Wilkins river. Där blev vi erbjudna ”jetboating”, där de kör runt en på floden i en snabb jetboat, och man får se till att hålla i sig ordentligt i de skarpa svängarna (några var 360) väldigt nära land. Jag och en annan tjej var ganska oroliga över att bli åksjuka, men detta visade sig inte alls vara ett problem. Det var väldigt kul, blev bara lite blöt och utsikten över det stora bergslandskapet, med stora slätter och regnskog i vissa områden, åkandes på det turkosgröna vattnet – det var otroligt vackert!

 

Tidig kväll kom vi fram till Lake Wanaka, där jag och Nils hade bestämt oss för att hoppa av bussen och stanna två extra nätter. Skönt att få pusta ut lite istället för att bara sitta på en buss och stressa igenom allt, men ändå lite tråkigt att säga hejdå till folk i gruppen, då vi har varit på samma buss med samma chaufför i nästan två veckor. Men de flesta som vi har hängt med ska ändå stanna i Queenstown, som är nästa stopp, i några extra dagar så då hinner vi träffa dem igen. Morgonen efter följde vi med gruppen till toppen av Mt Iron och åt frukost med en fantastisk panoramautsikt över hela Wanaka-området och bergskedjorna runtomkring. Sedan vinkade vi adjö till alla på bussen. Senare gick vi till "Puzzling world", ungefär som ett väldigt litet Tom Tits, fast inte lika mycket interaktiva grejer. Nils hade väldigt roligt, speciellt när vi skulle gå ta oss igenom en utomhuslabyrint, "The Great Maze".

 

toppen av Mt Iron, Wanaka. 

 

I Wanaka har vi bara tagit det lugnt, gått på promenader längs sjön, njutit av den storslagna utsikten med alla berg runtomkring. Vi har hunnit hämta andan och organisera oss lite inför resten av vår resa, nu när vi har hälften kvar, vilket har varit skönt! Det har varit varmt och soligt här också, och sista dagen här vid Lake Wanaka körde vi lite stand up paddle boarding på den vackra, klara, turkosblåa sjön vilket var kul - det har vi inte gjort sedan vi testade det på Australiens östkust. Imorgon åker vi på bussen igen mot Queenstown, tillsammans med några kända ansikten från förut, och möter också upp några som har stannat kvar. Har hört så himla mycket om den staden, så det ska bli spännande att få sig en egen uppfattning!

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0