North Island pt. 1

Auckland - Hahei

07:30 blev vi upplockade av Stray utanför vårt hostel i Auckland. Trevliga busschaffören, smeknamn Shaft (alla busschafförer på Stray har ett eget smeknamn, alla med en historia), körde oss först till Strays kontor för ett kort infomöte, sedan direkt till vårt första stopp: Hahei, en strandort på nordöstra kusten. Vi åkte i en liten buss, då den stora tydligen var på reparation. Vi var därför en mindre grupp än vanligt, en blandad skara på 24 pers: några engelsmän, några tyskar, holländare, svenskar, kanadensare etc.
Väl framme gick vi på en god timmes promenad ner till stranden, Cathedral Cove. På kvällen, när tidvattnet var lågt, åkte vi till Hot Water Beach - på en liten sektion av stranden kan man nämligen gräva upp skållhett vatten från underjord! NZ är ju vulkaniska öar och ett väldigt bergigt land, så mycket fantastisk natur finns tillhanda. Vi satte igång att gräva i sanden och skapa små bassänger där vi kunde sitta i varmt vatten. Perfekt för en landkrappa som jag, som hatar kallt vatten!
 
 

Hahei – Raglan

Med Stray blir det alltid tidiga kvällar, då det i princip alltid är väldigt tidiga morgnar.
Dagen efter åkte vi till surforten Raglan, på västkusten. Här hade vi redan bestämt oss för att stanna två nätter, och därmed åka med en annan grupp/buss. Några från vår grupp bestämde sig för att göra samma sak.
I Raglan är sanden svart, pga den höga järnhalten. Och vågorna är schyssta, Nils var självklart i så ofta han kunde under de två dagarna vi var där. På norra ön är det väldigt myket regnskog, vulkaniska berg och högre luftfuktighet. Vi bodde på ett hostel lite utanför själva stan, uppe i regnskogsbeklädda bergen. På kvällen blev det riktigt mörkt och man kunde se alla stjärnor och Vintergatan. På uppfarten in till boendet kunde man också se glow worms inne i buskarna, de lyste grönt och påminde lite om julgransbelysning. Ganska mysigt boende (med bastu!), men det var lite svårt att socialisera med alla volontärjobbare/backpackers som bor och jobbar där, de var väl alldeles för vana vid att folk kommer och går hela tiden så det var väl förståeligt.
 
 
 
Redo för äventyr nere i grottorna!
 

Waitamo – Mourea

Med Stray stannar man ofta på ett eller flera stopp på vägen, för diverse olika frivilliga (och ofta dyra) aktiviteter, innan man kommer fram till sitt slutstopp på kvällen. Så mycket tid på bussen blir det! Och nu hade vi en ny busschafför, Twinkles (som är ganska ny på jobbet och därför ganska virrig) och en annan grupp.Idag stannade vi först i det lilla samhället Waitamo, som verkligen tjänar pengar på turism. Anledningen är att det finns ca 1000 underjordgrottor inom en 50km radie.! Här valde jag att hoppa på en ascool aktivitet: att gå underjord på en tuff vandring genom grottorna, vi var en grupp på 10 pers med en guide. Då det var väldigt blött, mörkt och kallt därnere fick vi en ordentligt tjock wetsuit, hjälp med pannlampa på och ett par gummstövlar. Under hela de två timmarna vi var därnere var det full rulle – klättra över bergsten, akta sig för stora vassa stalaktiter från taket, vada/simma igenom kallt vatten och titta på alla de glow worms som var överallt på taket!
Glow worms är små maskar som har en helt egen livscykel – de hänger som maskar på taket och lever på flugor. Deras matsmälningssystem går ut på att bränna rester dvs. det är deras bajs som avger ett fint grönt ljus! Efter ca ett halvår-år är det dags för sista livsstadiet, då de går in i en kokong och kommer sedan ut som flugor. Så lever de endast i ett par dagar, då hela deras existens under de sista dagarna går ut på att para sig. Efter det dras de, som flugor gör, till de fina gröna ljusen uppe i grottaken – och blir så uppätna av andra glow worms. Riktigt effektiv kannibalism på hög nivå!
En del av vår resa genom grottorna var också s.k. ”toobing”, alltså att hoppa in i vattnet på en stor, flytande gummiring, och sedan låta strömmen ta med en medans man kolla upp i taket på alla fina glow worms. Hela upplevelsen var utmanande och riktigt kul, speciellt för en badkruka som jag då jag var tvungen att bli utsatt och ta mig igenom kallt vatten, som nådde mig som mest ända upp till bröstet. Vi fick ju också konstant trampa i kallt vatten i våra gummistövlar. Att komma upp från grottorna var varmt i jämförelse – och ljust! Och det kändes som man hade gjort något ordentligt. Allt som allt, hade vi under 2 timmars vandring i underjorden gått en sträcka på totalt 800m fågelvägen.

Vårt stopp för kvällen var ett s.k. 'cultural stop' – vi åkte till staden Rotorua, som har den största andelen Maori i hela landet, ca 65%. Vi skulle sova över i en Marae, vilket är mötesplatsen för en Maori familj/släkt för olika högtidligheter. Och visst kändes det ganska speciellt – vi fick en ordentlig traditionell välkomstceremoni, då vi kvinnor skulle leda vägen in till deras spirituella lokal, och sedan höll en av männen ett välkomsttal på Maori, sedan förklarade de även på engelska. Vi fick alla skaka hand med familjen, och trycka näsorna två gånger mot varandra – ett tecken på vänskap.
I Maorikulturen ingår det att äta mycket mat – det är så man samlas, vid högtidligheter eller bara generellt, och skapar vänskapsrelationer, har möten – mat skapar mer gott för själen. Det är antagligen en stor anlednin till att många Maoris är väldigt kraftigt byggda – det uppmuntras att äta ofta och mycket. Så självklart fick vi också hur mycket mat som helst under vårt besök! De bjöd oss också på sång och dans, och sedan fick vi tjejer lära oss att använda en ”poi”, medans killarna fick lära sig en liten bit av ”haka” - krigsdansen, som man använder sig av inför strid för att skrämma/psyka motståndaren. Nuförtiden används ”haka” av New Zealands rugbylag, som utför denna innan varje match inför sitt motståndarlag och hela arenan.
När det väl var läggdags, sov vi alla 44 pers i en och samma sal, vilket var förvånandsvärt tyst och lugnt – alla sov djupt!
 
 
Hell's Gate, Rotorua


Rotorua – Lake Anewhenua

Tidigt på morgonen var vi en gäng som åkte till Hell's Gate, som innehar det Rotorua är mest känt för – sin vulkaniska aktivitet i form av bl.a. gejsrar och heta svavelkällor. Detta gör att hela staden stinker ruttet ägg. Vi gick på en litet tur för att kolla på dessa naturkällor (medans vi höll för våra näsor) och gick sedan in i Spa-sektionen, där man först kunde sitta i en bassäng full av lera, sedan i en mineralrik bassäng. Varmt och skönt, men badkläderna stank ju efter detta, som tur var kunde man köpa med sig lite ammoniak för att få bort lukten i tvätten. Leran gjorde faktiskt huden något lenare.
 
 
Dags för vårt sista ”cultural stop”, som var en liten resort vid sjön Anewhenua, som ligger bredvid ett fattigt Maori-samhälle. Detta var annorlunda från natten innan, då Maorifamiljen som ägde landet runtomkring och också skötte denna lilla resort för oss, var väldigt engagerade aktivister som gjorde allt för att förbättra situationen för naturen runtomkring, och för invånarna i samhället bredvid. Maoris har ett skyddsdjur i olika familjer, och deras var ålen som simmar/lever i floden i området. De kämpade för att få elbolagen att bygga en ”laxtrappa” (fast för ålarna), så att de skulle kunna ta sig igenom alla de stora dammarna som har byggts. De hade också startat upp skolan i stan igen, och under kvällen fick vi packa ihop matlådor av de matrester vi hade kvar från middagen som bjöds, till skolbarnen dagen efter, som inte är vana vid regelbundna måltider. Själva middagen hade kött som paradrätt – som förbereddes traditionellt i en ”hangi” dvs. att man röker och packar ner köttet under jord, på heta stenar i några timmar. Och det var otroligt mört och gott! Kvinnan som sköter stället och agerade värdinna var en inspirerande person – väldigt engagerad i Maori-frågor, speciellt i deras närområde, och väldigt stolt över sin kultur och sitt kulturarv. Samtidigt en väldigt positiv människa, som verkligen vill bidra till att förändra världen till det bättre. Maoris ser sig själva som ”guardians of the land”, och detta synsätt hade verkligen denna familj. Det var intressant att få sig ett litet samtal med henne senare på kvällen, hon hade många intressanta och inspirerande berättelser att bjuda på, och även genuint intresserad av att höra andras historier/livserfarenheter. Så det var verkligen ett stopp på resan som jag inte hade velat missa – och vi var dessutom på en vacker plats med sjöutsikt, och kunde t.o.m. spela volleyboll på gräset medan geten, och strutsen på andra sidan stängslet, tittade på!
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0