Uluru !

I tisdags åkte vi tidigt till flygplatsen i Brisbane, vårt flyg till Ayers Rock via Sydney skulle åka 07.00. Ganska långt innan vi landade såg man hur tydligt landskapet nedanför förändrades. Jag blev slagen av alla färger, hela ökenlandskapet såg ut som ett enda lapptäcke av rött, brunt, gult, grönt, grått, svart.. Och som ur ingenstans dyker den plötsligt upp i mitt synfält: Uluru! Jag drar ofrivilligt efter andan. Från en sådan hög höjd är den ändå massiv, världens största monolit. Den enorma röda stenen har en höjd på ca 350m och en omkrets på 9,4km. Jag är själv förvånad över hur tagen jag blir. Det är Uluru, i kombination med detta ökenlandskap, som är helt olikt den miljö jag annars har upplevt. Jag har varit i öken förut, men det har varit arabisk öken, där sanden är gul och växtligheten knapp. Denna öken är levande: sanden är röd och det finns så många olika växter med olika former och färger. Egentligen borde jag inte vara förvånad, hur skulle annars aboriginerna ha kunnat leva här i tusentals år?

Det är varmt, molnigt och skönt när vi landar. Busschaffören tar oss till Ayers Rock Resort, en liten turistort som har byggts upp av en och samma företag för all möjlig sorts komfort mitt ute i ingenstans. Det är som en liten by för turister. Hotell med olika standard (ganska hög miniminivå), ett litet torg med en supermarket, frisör, café, restauranger och souvenirbutiker. Allt är självklart dyrt, dyrt, dyrt. De har också ett konstgalleri med aboriginsk konst, en polisstation, en vårdcentral och en bensinmack där bensinpriset är ungefär dubbelt så dyrt som på östkusten (dvs lika dyrt som i Sverige). Vi får veta att närmsta sjukhus ligger i Alice Springs 45 mil bort, och att de därför har Flying Doctor's Service.

Outback Pioneer Hotel & Lodge heter stället där vi ska sova för natten. Första kvällen tar vi det lugnt, då vi ska på campingtur dagen efter. Kollar runt i orten, går till utsiktsplatserna i närheten, försöker acklimatisera oss till det torra och varma ökenvädret. Att hänga på Outback Pioneer känns som att vara någonstans mellan USA och England. Utomhuspuben är stor och har massa biljardbord. Hela hotellet är rymligt med många utomhusplatser. Det är många amerikanska familjer som bor här, men stämningen kantas av brittisk imperialism i modern tappning. Det känns lite olustigt att vi alla tar det för givet att vi ska vara här och göra vad vi vill, på ett område som så länge har varit aboriginskt.

Dagen efter, onsdag, ska vi på utflykt med Adventoure Tours i två dar. Vi möts upp utanför ett av hotellen och på eftermiddagen, och efter lite fram och tillbaka med upphämtning av försenade i gruppen åker vi ut till Kata Tjuta, en samling av 36 bergsmassiv. Det blir en 6km lång vandring, vilket i den värmen är mer ansträngande än man kan tro. Under vandringens slut började det att regna lite kort, det första regnet sedan april. Vår guide Mark berättar för oss att av alla besökare Red Centre-området är det endast 2% som får uppleva regn. Jag kan ju inte påstå att jag kände mig speciellt unik för det. Den varma ökenvinden kompenserade för allt, och jag önskar att det kunde vara sådan vind i Sverige med.

Två timmar senare var vi tillbaka i bussen, och jag var helt slut. Då var det dags att åka ut till utsiktsplatsen för solnedgång vid Uluru. Vi fick ett glas bubbel och tog väl ungefär 50 000 bilder till. Väl tillbaka i campingen blev det grillat: kamelkorv och kängurukött. Känguru smakar ungefär som vilt, och är ganska segt, kamelkorven var definitivt godare än väntat. Efter middagen gick jag och Nils för att lägga oss - morgondagen skulle bli riktigt tidig. De flesta andra sov i vanliga tält med sovsäckar, men vi körde "glampingstyle" - en egen liten tältstuga med el och riktiga sängar. Och tur var väl det, för mitt i natten vaknade vi av en ökenstorm, och hade vi sovit i vanliga tält hade jag säkerligen blåst iväg. Nu var det bara att lugnt somna om istället.

04:30 var det dags att gå upp, den mörkaste tiden innan soluppgång. Med ca 15 grader var det 20 graders temperaturskillnad från dagen. 06.00 stod vi och trängdes bland alla andra turister på utsiktsplatsen för soluppgång vid Uluru. Detta, som defintivt var min höjdpunkt bland alla aktiviteter, blev inte lika dramatiskt som väntat då det var lite dis, men när solen väl kom fram var den glödande röd. Hade jag fått välja hade vi fått stå kvar där länge till, men tyvärr hade vi ett tajt schema den dagen. Det var nog det enda som var negativt med en arrangerad tur, att vi inte fick lika mycket tid på platserna som vi hade velat. Annars var det mycket positivt, bl.a. att man fick så mycket extra information om området och Adventure Tours är också väldigt bra på att respektera aboriginers rätt till området. Vi blev ständigt påminda om de regler och önskemål som gällde, främst på Uluru som är en väldigt helig plats inom aboriginsk kultur.

Dags för Base Walk på 5km runt Uluru, och kl 8 på morgonen började det redan bli lika varmt som maxtemperatur på dagen. Det är så otroligt och obeskrivligt vackert, vi tog säkert 150 000 bilder på den sträckan. Jag förstår verkligen varför en gammal kultur anser Uluru vara heligt. Som ur ingenstans reser sig denna röda, mäktiga koloss och har så många olika former och djup. Vissa platser av Uluru får man inte fota pga den höga betydelse just den platsen har för aboriginsk kultur. Uluru ingår i deras skapelseberättelse, och aboriginsk tro är vidskeplig - vissa platser är så heliga att de endast ska upplevas på plats. Australiensisk lag har sedan 1986 gått mer åt rätt håll, och det är dyra böter på 2500 dollar ifall man bryter mot detta. Att klättra uppför Uluru är en annan viktig sakfråga för aboriginerna: så helig är Uluru att det överallt står önskemål om att inte göra det. Att klättra på deras mest heliga plats är definitivt en "slap in their face". Trots detta är det inte förbjudet att göra det, men den plats där man kan klättra är 95% av tiden stängd pga olika skäl som oftast är väderrelaterade, men kan också vara kulturmässiga och av respekt för någon som har dött t.ex. Över 35 personer har dött när de har försökt klättra upp. Det är också böter på ifall man försöker klättra fast det är stängt, på 7500 dollar. Man hade ju kunnat tycka att den skulle kunna vara stängd 100%, men än är inte turistindustrin med på noterna.

Vi hade en guidad tour med en aboriginsk man, som berättade mer lite mer om skapelseberättelsen och kopplingen till Uluru. Vi fick också ett litet prov av olika växter i området, som traditionellt har använts till olika praktiska saker som t.ex. mot huvudvärk, som preventivmedel, schampo. Vincent, som han hette, var utbildad inom politik och ekonomi, och berättade även mycket om situationen för aboriginer dels i närområdet och i Australien överlag, och det är långt kvar tills Australien är ett enat land. Mycket påminde om Sydafrikas apartheid, då regeringen tar 50% av det de tjänar, och det området han kom ifrån är väldigt utsatt, fattigdomen utbredd med en arbetslöshet på 70%. Han var arg, och använde sin ilska på ett konstruktivt sätt: via politiken och internet och genom att hålla i turistrgrupper som oss - allt för att "raise awareness". Jag fick en helt annan respekt för ett folk som fortfarande måste kämpa för att få rätt till det som har varit deras från början - och rätten till grundläggande mänsliga rättigheter. Vincent tog samerna som exempel på dit han och många andra i Australien strävar. T.o.m. New Zealand ligger före, där maori har inbegripits i det vita samhället på ett helt annat sätt, man får lära sig om maorikultur i skolorna och även i andra delar av samhället.

Man kan inte påstå att vi inte hade hunnit med mycket, och klockan var ändå bara lunch. För mig och Nils innebar detta att vi skulle äta och sedan dra oss till flygplatsen. Lämna detta torra varma klimat, och istället hamna i Cairns fuktiga varma klimat. Jag är väldigt glad att vi valde att ta oss ut hit. Eller för mig var det inget val, jag har alltid velat ta mig till Uluru när jag väl kom till Australien. And I'm so glad that I did!
 
 
Fint!
 
 

vårt boende

 

Kata Tjuta

 

 

Uluru

 

 

ett instick till "waterhole" under Uluru Base Walk. Syns inte lika tydligt på bild, men färgkontrasterna var otroligt dramatiska.

 

 

Soluppgång.


Kommentarer
Postat av: Íra

Hej Tina! du beskriver de här platserna så otroligt väl och inlevelserik som man känner att man står eller vandrar där! vilka fantastiska bilder! Lev gott och tack för dina inlägg!

2012-09-29 @ 15:12:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0